Jag har precis lagt Harley och Magnus är i väg på avslutningsmiddag med sitt jobb så det är lugnt och skönt i hemmet, med andra ord får man passa på när tillfälle ges.

Vad kan vara bättre än en österrikisk Beerenauslese från 2003 på en solig, sval balkong med Melissa Horn i högtalaren? Kvalitetstid med mig själv säger jag.

Följ mig även på Fresh Magazine

Ett bra rosévin behöver inte alls smaka som jäst jordgubbsaft. Inte heller behöver det sakna struktur, karaktär eller personlighet. Det gäller bara att passera hyllan med de pråliga bag-in-box-vinerna, gå upp i prisklass och ni får ett vin som både är matvänligt, läskande och läckert men kanske framför allt ett vin som är rosa. För det är ju det som vi så gärna vill ha.

Leth’s Have Pink 2009, 85 kr, 94236. En österrikare som tillverkas av de inhemska druvorna zweigelt och blauburger. Producenten är välkänd för att göra bra viner till en schysst pris och det här är inget undantag. Vinet bjuder på en fin rosa färg och aromerna som speglas i näsan är röda bär, örter, mineral och grapefrukt. Det är torrt, lätt och bärigt med vass syra och en mineralisk, läskande avslutning. Drick som apéritif eller till lättare sallader och primörer som färsk sparris, vårlök och brytbönor.

Valle Reale Vigne Nuove Cerasuolo 79 kr, 2242. Kommer från Italienska Montepulciano d’Abruzzo och görs på druvan med samma namn. I glaset är det en mörkrosa färg med blå inslag som förför och doften är tämligen stor där körsbär, hallon och röda vinbär framträder. Ett fylligare och smakrikare vin vilket går fint ihop med matigare rätter som grillad fisk eller kyckling med en fräsch sallad.

Louis Bernard 2009, 118 kr, 94227. Är klassikern från Tavel i södra Rhône och druvorna som används är de berömda sydfranska grenache, syrah, cinsault, mourvèdre och clairette. Det har en ljusröd färg med blå ton, doften är generös och mycket fruktig med inslag av röda bär, körsbär, tranbär och örter. Det är torrt och fruktigt, balanserat och elegant. Servera till grillad lax eller smakrik kyckling med syrliga grönsaksanrättningar.

Följ mig även på Fresh Magazine

Weingut Bründlmayer, Grüner Veltliner 2007. Österrikaren från vindistriktet Kamptal i Niederösterreich. Ljusgröna nyanser med en skymt av små eleganta bubblor som snabbt försvinner skymtas i glaset. En klassisk grüner med rena dofter där päron, melon, citrus, halm och vitpeppar dominerar. Syran är mycket pigg och vinet torrt, lätt och fruktigt. Perfekt som apéritif väl kyld en vacker vårkväll på balkongen.

Xavier 2007, Châteauneuf-du-Pape. Ett vin från södra Rhône som bjuder på en mörk blåröd färg med en ren och generös doft där mörka mogna bär, lakrits, läder, viol och kryddor framträder. Smaken är mycket angenäm, det är ett fylligt vin med en fin syra, mjuk tanninstruktur och väl integrerad alkohol med saftig frukt där aromerna återvänder. Eftersmaken är lång och vinet spås en lysande framtid.

Culto 2005, Vinedos de Aldeanueva, Rioja. Vinerna från det här kooperativet i Rioja Baja känns igen i Sverige under namnet Azabache. Culto är deras toppvin och dessutom från en magisk årgång. Det är tillverkat av graciano och tempranillo vilket här resulterar i bra balans mellan fruktkoncentration, schysst syra och polerad tanninstruktur där aromer som svarta bär, mörk frukt, kryddor, örter och viol ger ett mycket intressant vin som kan njutas nu eller sparas med gott samvete.

Marimar Estate Pinot Noir 2004. Vinet kommer från en vingård i Russian River Valley som ligger i östra Sonoma, Kalifornien och är producerat i klassisk Bourgognestil. Färgen är ljust röd med lite drag åt tegel. Doften är ren med kryddiga toner av röda bär och fat där näsan skvallrar om en del mognadstoner. Syran är frisk och bygger upp vinet tillsammans med snälla fattanniner, fruktanninerna finns där men är väldigt blygsamma. Ett medelfylligt vin med elegans, balans och harmoni.

Straight Line 2007 Syrah. Det här vinet kommer från Santa Barbara, Kalifornien och redan i glaset charmas man av den intensiva mörkröda färgen som drar åt blått. En ren doft som är stor och sprider aromer av vitpeppar, björnbär, läder och charkuterier får mig att gissa på norra Rhônedalen. Kanske om jag väntat tills jag smakat på vinet, där en relativt hög alkohol, graciös tanninstruktur och fyllighet möjligen avslöjat ursprunget, men jag tror inte det. Koncentration och finess i perfekt samstämmighet. Imponerande.

 Följ mig även på Fresh Magazine

Gårdagen började inget vidare bra då jag och Rune (min medtävlare) skulle ses två timmar innan tävling för att diskutera lite taktik och upplägg. Tävlingen skulle gå av stapeln först vid 16.00 men fyra timmar tidigare fick jag ett samtal om att den blivit framflyttat till 13.00. Jaha, så mycket med det försnacket. Det positiva var att jag inte hade tid att bli nervös och på så sätt lyckades jag hålla mina tävlingsnerver i schack.

När vi kom fram till tävlingslokalen satt det en stor lapp på hissen och jag trodde givetvis att hissen var trasig. Det hade varit så typiskt, fem våningar upp och jag kan garantera att vattnet gått av ansträngningen, men Rune klappade mig på axeln och sa ”jag har varit med på 27 förlossningar, så det är lugnt”. Hissen sattes äntligen i rörelse och jag tog en lättnadens suck.

Framför oss fick vi en flight med sex olika viner, tre vita och tre röda. Det värsta man kan göra på en sådan här provning är att redan från början bestämma sig för vad det är för vin man har i glaset. Det är så svårt att få bort det man först tänkt på att man automatiskt blir färgad, det absolut bästa är att ”ta vinet för vad det är” som mina gamla lärare på Gustibus alltid predikade och det fungerar faktiskt.

Det första vinet är blekt gult och visar lite tendens på bubblor som sedan försvinner. Doften är ren, medelstor och lätt aromatisk med tuttifrutti-aromer, mycket päron, grön melon, gröna äpplen, jäst och en hint av vitpeppar. Smaken är lätt och byggs upp av en livlig syra där aromerna kommer tillbaka. Jag var först inne på en Albarino från Rias Baixas men aromerna av vitpeppar som framträdde mer och mer fick oss slutligen att skriva en Grüner Veltliner från Wachau, Österrike. Det var en Grüner från Kamptal, Österrike. Fan.

Glas nummer två har en ljusgul färg med lite högre densitet. Den rena, medelstora doften bjuder på en aromatisk framtoning där citrus, äpple, grape, mineral och en rökighet är framträdande, syran är mycket pigg och smaken lätt blommig med en lång mineralisk avslutning. En Riesling från Rheingau, Tyskland är vårt förstahandsval vilket det också är.

I det sista vita glaset möts vi av en liten djupare gul färg där doften är ren, relativ stor med mycket citrus, gröna äpplen, mineral och en nätt nötig ton. Syran är livlig, mineraltonerna framträdande, gröna äpplen och citrus kommer tillbaks. Däremot inga fattanniner som man kunde tro att det skulle vara efter att ha doftat på vinet. En Chardonnay från Chablis, Frankrike är vårt val som även visar sig vara det korrekta svaret.

När vi går över på de röda vinerna hittar vi ett ljust rött vin med lite bruna nyanser i det första glaset. Doften är ren, medelstor med aromer av körsbär, läder, fat, röda bär, charkuterier och en viss rökighet. Redan här har vi nästan bestämt oss för vad det är men smakar på det och får det vi tror bekräftat. Syran är skyhög, fattanninerna kärva och strama, de bittra aromerna av sura körsbär, rökt fläsk, läder och en röd bärighet för tankarna till norra Italien. Så vi gissar på en Nebbiolo från Piemonte. Vi är så säkra på vår sak att vi knappt får fram ett andrahandsval. Vår kaxighet belönade sig då det var rätt.

Det andra röda vinet är rött med en del blå toner, doften är ren och stor med en framträdande svartvinbärsdoft, mycket mörka bär, fat, mint och en hel del gröna toner. Smaken är medelfyllig med en bra syra och fin tanninstruktur där de mörka bären kommer tillbaks tillsammans med eukalyptus och grön paprika. Druvan måste vara en Cabernet Sauvignon. Vi sätter South Australia, Australien som första alternativ och Mendoza, Argentina som andra. Det visar sig att vi återigen gjort ett klokt val.

Glas nummer sex är en riktig egoboost då man doftar lite lätt och vet vad det är, så som man absolut inte ska göra. Men jag lyckas återta kontrollen och gå tillbaks till det enda rätta, metodiken. Vinet är djuprött med blå toner och doften ren, stor och kryddig med aromer av mörka bär, charkuterier, jord, örter och vitpeppar. Smaken är medelfyllig, lite stram, bra syra med aromer som kommer tillbaks där kryddigheten och vitpepparen är framträdande. Vi måste vara i norra Rhônedalen, närmare bestämt i Crozes-Hermitage och druvan som gömmer sig i glaset är förstås Syrah. Så säkra på vår sak att ett andraalternativ inte kom på tal. Tackar gudarna för att vi hade rätt även på denna.

Det blev ändå en hyfsat lyckad tävling men med många väldigt duktiga medtävlare som imponerade starkt och då är jag inte så lätt att imponera på. På det första vinet velade vi en stund om det kunde vara från Niederösterreich men vi gick längre in i djungeln och valde mellan Wachau och Kamptal där Wachau slutligen hamnade på papperet. Ett beslut som kan ha kostat oss vinsten. Jag tackar i alla fall Rune (som by the way är asgrym) för möjligheten och håller alla tummar för att prestationen räcker till regionsfinal.

Följ mig även på Fresh Magazine

Nu har ni fått vänta tillräckligt länge, för jag antar att ni är sjukt nyfiken på hur nyårsafton egentligen slutade. Eller inte. I vilket fall, som ni redan vet, firades årets paradmiddag i Lund och så här blev resultatet efter en väl planerad meny som uppkom dagen innan.

Det skålades i Raoul Collet, förmodligen systembolagets billigaste champagne och vi upptäckte, åter igen, vad lite vin man får för pengarna när det gäller champagne. En enkel, okomplicerad champagne med ganska oglamorösa bubblor som inte lämnar något större intryck men värt att provas om man inte har så höga krav.

Back to the 80´s med inspiration från 2000-talet. En skaldjurscocktail utan massa krämiga feta ingredienser, varav 2000-talet, utan en frisk och fräsch blandning av skaldjur med pressad citron, en hummersoppa vid sidan av och ett smakrikt parmesanstick sköljdes ner med Pierre Peters Blanc de Blanc Grand Cru 2001.

När de flesta äter kött på nyår, inget fel med det, fortsatte vi med torsk, vinägerfläsk, jordärtskockspuré och en rödvinssky. Till detta drack vi Le Volte, Ornellaias tredjevin som jag tidigare hyllat och som inte behöver någon vidare presentation. Vinet gjorde sig bra till maten, det var inte alls för fylligt och kärvt vilket man kan tro, utan det rökta salta sidfläsket och syran i såsen skänkte balans mellan mat och dryck.

Vi avslutade med en choklad- och nougatganache tillsammans med en syrlig passionfruktskräm. Himmelriket för mig. Det slutade inte där utan till desserten korkades det upp en österrikisk Trockenbeerenauslese från 1998 gjort på Chardonnay. Mycket märkligt druvval, men ett vin med en fantastisk gyllene färg, enorm fruktkoncentration och med en väl avvägd balans mellan sötma och syra.

Vid tolvslaget skålades det, förutom i alldeles för många minusgrader, i Pierre Peters Blanc de Blanc. Tyvärr blir inte recensionen speciellt givande då champagnen frös till is vid kanten av glaset. Grabbarna värmde sig med varsin cigarr och fröknarna darrade läpp, skakade knän och satt uppkrupna i soffan två minuter in på det nya året.

Det här måste vara den lugnaste nyår någonsin i mitt liv, trevligt sällskap, god mat och frestande dryck fick mig att på riktigt förstå att en fylla är så underskattat. Det enda som saknades för kvällen var alltså ett skönt rus. Sofistikerad som aldrig förr.

Följ mig även på Fresh Magazine

Så ytterligare ett år som snart gått, timmarna bara rinner ur mina händer och jag förstår inte vart dagarna tar vägen. Tiden bestående av frossa är i alla fall över och vi blickar framåt mot en mer sofistikerad och välbalanserad meny. I vilket fall för den kommande kvällen.

Fördrink:

Raoul Collet, Carte Noire Brut

Pierre Peters, Cuvée de Réserve, Blanc de Blanc Grand Cru

Förätt:

Skaldjurscocktail á la 80´s med hummersoppa och parmesanstick

Pierre Peters Les Chétillons, Blanc de Blanc Grand Cru 2001

Varmrätt:

Torsk med rödvinssky, vinägerfläsk och jordärtskockspuré

Ornellaia Le Volte, Toscana 2007

Dessert:

Choklad- och nougatganache med passionfruktskräm

Josef Andert Trockenbeerenauslese Chardonnay 1998

Vad som händer efter middagen är fortfarande oklart. Gissar på att det sofistikerade, om det någon gång infann sig (vilket jag betvivlar), är långt borta. Förmodligen kommer jag börja gäspa vid 22.00, bli irriterad på alla fulla människor omkring mig och dra täcket över huvudet efter vi skålat in det nya året i bubbel. För min del den sorten som är tillverkad för barn. Jippi.

Följ mig även på Fresh Magazine

Efter att ha varit ute och rekat vart vårt bröllop kommer att äga rum, på ett blåsigt, regnigt och för tillfället väldigt ocharmigt Kungsholmen, åkte vi tvärs genom Skåne, stannade i Lund, mötte upp en god vän och hamnade till slut på Grand. En räksmörgås på hotellet är alltid självskriven och går inte att missa när man besöker universitetsstaden. Jag kom åter igen på mig själv med hur mycket jag saknar Skåne… Havet, naturen, atmosfären. Det är något speciellt att andas in den salta brisen som blåser in från väst.

Väl inne i Mickes varma lägenhet retade en oplanerad hummersoppa våra smaklökar, perfekt avvägt med sälta, koncentration och stor smakrikedom. Eftersom förrätten var en spontan bonus och vi inte hade inhandlat något vin blev det tyvärr ett vitt som  lackade lite frukt, en frisk fräsch österrikare av druvorna riesling och grüner veltliner från producenten Leth. Vinet hade fina äppel-, päron- och citrustoner med en torr mineralisk eftersmak. Fröken drack en äpplemust från Kivik som hade en bra syra och en fruktig fyllighet som faktiskt var att föredra framför vinet till den smakrika soppan.

Huvudrätten bestod av ett klassiskt lantligt långkok, Boeuf Bourguignon. Köttet smälte i munnen och sidfläsket charmade med sin sälta som gifte sig med alla fantastiska smaker i grytan. Till detta serverades Le Volte, det kultförklarade toskanska vinhuset Ornellaias tredjevin. En djupröd färg med blåa toner som erbjöd näsan en generös doft av svarta bär, körsbär, svartvinbär och stor kryddighet. Ett fylligt vin med bra struktur, strama fat- och frukttanniner, en frisk syra med en viss bitterhet. De mörka bären kommer igen i smaken med en liten örtighet och angenäma kärva toner på slutet tillsammans med en lång eftersmak. Det kraftiga vinet, tillräckligt med frukt för att styra upp ryggraden, satte sig fint tillsammans med den vällagade, smakrika rätten.

Jag slängde mig som vanligt i soffan och hade nästan ätit mig mätt på favoriterna från karamellkungen när desserten serverades; grönmögelost, pepparkakor och årets glögg som är smaksatt med clementin. Sött, salt, surt och en liten bitterhet i en oslagbar kombination. Kan få vilken häftig skibum som helst att längta hem till mamma och pappa i dessa mysiga juletider. Som vanligt nannade jag kudden först av alla och innan klockan passerat 24. 00 hade John Blund och hans vänner nattat mig för länge sen.

Följ mig även på Fresh Magazine