Loire är mest känt för sitt kungliga arv av pampiga slott och ståtliga trädgårdar som följer Frankrikes längsta och mest praktfulla flod, därför är det lätt att glömma bort Loire som den berusande vinregion den faktiskt är.

Loiredalen har en otrolig mångfald vad gäller vinstilar och det produceras allt från torra till söta vita, rosé och röda viner trängs på marknaden tillsammans med mousserande vin. Det som kännetecknar vinerna är att de har en mycket hög syra. Till skillnad från andra franska vinregioner har Loire ingen generisk appellation som täcker hela området utan är indelat i fyra underregioner.

Vi börjar vår resa i Övre Loire. Med sitt inlandsklimat och jordar som är rika på kalksten och flinta framställs några av världens mest berömda vita viner, någon som hört talas om Sancerre och Pouilly-Fumé? Vinerna görs av Sauvignon Blanc som här speglar sitt terroir mer än sin druvtypiskhet. De kalkrika jordarna ger vinerna en hög syra med mycket mineralkaraktär, elegans och en diskret ton av druvkaraktären med en snustorr avslutning. I Sancerre tillverkas även en del rött vin av Pinot Noir.

Om vi följer floden i nordvästlig riktning hamnar vi i Touraine, fortfarande med ett kontinentalt klimat där den mineralrika jordmånen kallas tuffeau. De bästa röda vinerna framställs av Cabernet Franc och med modern vinframställning ger det viner med mycket frukt och koncentration vilket ofta gör dem lagringsdugliga, Bourgueil och Chinon är de främsta appellationerna. I Vovray produceras de finaste och mest eleganta vinerna av Chenin Blanc som beroende på klimatet blir till bedårande och långlivade torra vita eller viner med en delikat och balanserad sötma.

Vidare beger vi oss västerut mot Anjou-Saumur där klimatet sakta men säkert blir mer influerat av Atlanten och närmare kusten går över till ett maritimt klimat. Här görs merparten av regionens rosévin och även tillverkningen av mousserande vin är stort. I appellationen Saumur-Champigny finner vi odlingarna på kalkrika sluttningar längst med floden där Cabernet Franc är kungen och ger medelfylliga viner, bäriga och örtiga med en frisk syra. Det som framförallt satt distriktet på kartan är de generösa, söta och mycket lagringståliga vinerna från Coteaux du Layon som framställs av sent skördad Chenin Blanc.

Innan Loire mynnar ut i Atlanten finner vi det västligaste distriktet, Nantais, där mesta av produktionen utgörs av vita torra viner på Muscadet som lokalt går under namnet Melón de Bourgogne. Appellationen att leta efter heter Muscadet Sèvre et Maine där vinerna är lätta, friska och aromatiska med en hög syra, hittar man dessutom ”sur lie” på etiketten har vinerna legat på sin jästfällning över vintern vilket resulterar i ett fylligare och smakrikare vin.

Så om ni gillar slott, mystik och pittoreska byar är det definitivt Loire ni ska besöka. Att dela ett charmerande vin tillsammans med sin kärlek eller i goda vänners lag och bara njuta av det som bönderna i nedstigande generationer utvecklat, förfinat och så vackert bevarat är i alla fall för mig frihet.

Följ mig även på Fresh Magazine

Jag fullkomligt älskar champagne och löjrom, så valet av vad jag ska äta och dricka när jag får välja helt själv är som att stjäla godis från småbarn, inte för att jag någonsin gjort det eller kommer att göra. Efter att lillskruttan tittat fram till denna underliga värld börjar vi med en skål i den ädla drycken och jag kommer ogenerat att njuta av varje droppe (läs: av ruset).

Klassisk Kalix löjrom, rödlök, vispad crème fraiche och lite citron serveras på ett fat och vi spiller en bättre champagne i glasen. Bubblorna kommer garanterat göra mig, om möjligt, ännu mer lycklig, fnittrig och förmodligen rätt barnslig (för att inte tala om full). Kvällen kommer bli förtrollad, magisk och inlindas i så mycket romantik att kärleksgudarna avundsjukt sneglar ner på den förföriska plats där pilarna slog ner.

Jag måste vara världens simplaste tjej att förföra och göra lycklig (och berusad). Blända mig med din närvaro, ställ fram ett par flaskor väl kyld champagne, servera med lite kaviar och jag ylar som en varg i månskenet vid midnatt. Tror ni att Magnus håller med? Låt oss hoppas det, för det är ju nämligen bara med honom som det fungerar.

Följ mig även på Fresh Magazine

Gårdagen började inget vidare bra då jag och Rune (min medtävlare) skulle ses två timmar innan tävling för att diskutera lite taktik och upplägg. Tävlingen skulle gå av stapeln först vid 16.00 men fyra timmar tidigare fick jag ett samtal om att den blivit framflyttat till 13.00. Jaha, så mycket med det försnacket. Det positiva var att jag inte hade tid att bli nervös och på så sätt lyckades jag hålla mina tävlingsnerver i schack.

När vi kom fram till tävlingslokalen satt det en stor lapp på hissen och jag trodde givetvis att hissen var trasig. Det hade varit så typiskt, fem våningar upp och jag kan garantera att vattnet gått av ansträngningen, men Rune klappade mig på axeln och sa ”jag har varit med på 27 förlossningar, så det är lugnt”. Hissen sattes äntligen i rörelse och jag tog en lättnadens suck.

Framför oss fick vi en flight med sex olika viner, tre vita och tre röda. Det värsta man kan göra på en sådan här provning är att redan från början bestämma sig för vad det är för vin man har i glaset. Det är så svårt att få bort det man först tänkt på att man automatiskt blir färgad, det absolut bästa är att ”ta vinet för vad det är” som mina gamla lärare på Gustibus alltid predikade och det fungerar faktiskt.

Det första vinet är blekt gult och visar lite tendens på bubblor som sedan försvinner. Doften är ren, medelstor och lätt aromatisk med tuttifrutti-aromer, mycket päron, grön melon, gröna äpplen, jäst och en hint av vitpeppar. Smaken är lätt och byggs upp av en livlig syra där aromerna kommer tillbaka. Jag var först inne på en Albarino från Rias Baixas men aromerna av vitpeppar som framträdde mer och mer fick oss slutligen att skriva en Grüner Veltliner från Wachau, Österrike. Det var en Grüner från Kamptal, Österrike. Fan.

Glas nummer två har en ljusgul färg med lite högre densitet. Den rena, medelstora doften bjuder på en aromatisk framtoning där citrus, äpple, grape, mineral och en rökighet är framträdande, syran är mycket pigg och smaken lätt blommig med en lång mineralisk avslutning. En Riesling från Rheingau, Tyskland är vårt förstahandsval vilket det också är.

I det sista vita glaset möts vi av en liten djupare gul färg där doften är ren, relativ stor med mycket citrus, gröna äpplen, mineral och en nätt nötig ton. Syran är livlig, mineraltonerna framträdande, gröna äpplen och citrus kommer tillbaks. Däremot inga fattanniner som man kunde tro att det skulle vara efter att ha doftat på vinet. En Chardonnay från Chablis, Frankrike är vårt val som även visar sig vara det korrekta svaret.

När vi går över på de röda vinerna hittar vi ett ljust rött vin med lite bruna nyanser i det första glaset. Doften är ren, medelstor med aromer av körsbär, läder, fat, röda bär, charkuterier och en viss rökighet. Redan här har vi nästan bestämt oss för vad det är men smakar på det och får det vi tror bekräftat. Syran är skyhög, fattanninerna kärva och strama, de bittra aromerna av sura körsbär, rökt fläsk, läder och en röd bärighet för tankarna till norra Italien. Så vi gissar på en Nebbiolo från Piemonte. Vi är så säkra på vår sak att vi knappt får fram ett andrahandsval. Vår kaxighet belönade sig då det var rätt.

Det andra röda vinet är rött med en del blå toner, doften är ren och stor med en framträdande svartvinbärsdoft, mycket mörka bär, fat, mint och en hel del gröna toner. Smaken är medelfyllig med en bra syra och fin tanninstruktur där de mörka bären kommer tillbaks tillsammans med eukalyptus och grön paprika. Druvan måste vara en Cabernet Sauvignon. Vi sätter South Australia, Australien som första alternativ och Mendoza, Argentina som andra. Det visar sig att vi återigen gjort ett klokt val.

Glas nummer sex är en riktig egoboost då man doftar lite lätt och vet vad det är, så som man absolut inte ska göra. Men jag lyckas återta kontrollen och gå tillbaks till det enda rätta, metodiken. Vinet är djuprött med blå toner och doften ren, stor och kryddig med aromer av mörka bär, charkuterier, jord, örter och vitpeppar. Smaken är medelfyllig, lite stram, bra syra med aromer som kommer tillbaks där kryddigheten och vitpepparen är framträdande. Vi måste vara i norra Rhônedalen, närmare bestämt i Crozes-Hermitage och druvan som gömmer sig i glaset är förstås Syrah. Så säkra på vår sak att ett andraalternativ inte kom på tal. Tackar gudarna för att vi hade rätt även på denna.

Det blev ändå en hyfsat lyckad tävling men med många väldigt duktiga medtävlare som imponerade starkt och då är jag inte så lätt att imponera på. På det första vinet velade vi en stund om det kunde vara från Niederösterreich men vi gick längre in i djungeln och valde mellan Wachau och Kamptal där Wachau slutligen hamnade på papperet. Ett beslut som kan ha kostat oss vinsten. Jag tackar i alla fall Rune (som by the way är asgrym) för möjligheten och håller alla tummar för att prestationen räcker till regionsfinal.

Följ mig även på Fresh Magazine

Det är en evighet sen sist och jag saknar det obeskrivligt mycket, det drar duktigt i sprittarmen och i nerverna nu. Förmodligen för att dagen då jag kan göra allt detta närmar sig med stormsteg.

Några veckor kvar och sen är det min tur att glänsa på dansgolvet, eller inte. Jag nöjer mig med en plats i baren där jag kan dricka jacke och svepa öl. Glöm finliret, det är yrseln och bakfyllesexet dagen efter jag vill åt.

I vissa kretsar passar det sig kanske inte men i mina gör det. Jag är inte sofistikerad, elegant och snobbig, det går nämligen inte alltid hand i hand med ett kulturellt mat- och vinintresse.

Som ni märker är jag ett stolt praktexemplar på detta. Så snart säger jag skål, höjer glaset, skakar den lilla rumpan (som dessvärre inte är så liten längre) och hoppas på att pärlan finner stimulans.

Följ mig även på Fresh Magazine

Så var det dags igen. På lördag ska det tävlas och denna gång är det en intern tävling som ska göras upp mellan landets medlemmar i Munskänkarna (jag blev medlem i förra veckan) med start av en deltävling i Karlskrona. Jag, tillsammans med en annan karl, ska under lördagseftermiddagen blint prova sex olika viner, tre vita och tre röda.

Utefter utseende, doft och smak ska vi sedan försöka dra en slutsats om vilken druvsort det är som gömmer sig i glaset samt från vilket land och region vinet kommer ifrån. Kanske inte världens lättaste uppgift men det är klart att vi ska göra vårt bästa och så hoppas vi på vinst. Håller tummarna för att det går vägen.

Följ mig även på Fresh Magazine

Jag trodde att det skulle bli en ost- och vinkväll. Det visade sig att vår vän, som vi var hembjudna till i fredags, hade några jokrar i skjortärmen och det utvecklade sig till en tapaskväll. Tapas är fantastiskt och helt underbart, alla dessa smårätter och ingredienser som får gommen att vattnas och dessutom ger dig många olika smakvariationer.

Till alla dessa godsaker borde man egentligen ha minst tio olika viner att prova till man om det bara ska drickas ett eller två är ett mjukt, bärigt vin med generös frukt att föredra. Kvällens första vin var en Malbec från Argentina som sedan byttes ut mot en Ripasso från Venetien. Både vinerna var runda och mjuka med mycket fruktighet. Tänk enkelt så brukar det fungera. Tapas på en solig terrass i Spanien tillsammans med traktens crianza kan inte bli så mycket annat är gott. Att vi var i ett kallt Sverige och drack vin från konkurrenterna har inte med saken att göra. Tanken är god.

Följ mig även på Fresh Magazine

När vi var i Rioja på vinresa i höstas blev jag helt tagen av denna gudomliga plats. Den moderna bodegan har inte bara en snygg utsida utan även ett vackert inre som återspeglar kärlek, mystik och kulturella arv.

Platsen som fångade mitt hjärta och helade min själ var Finca Valpiedra som ägs av familjen Martínez Bujanda.

Doften av nya franska ekfat i källaren, sagolika pelare och magisk musik i högtalarna gjorde mig smått berusad, salig och förälskad.

Som om inte det vore nog kan otroliga viner knäckas några trappor upp, en bonus jag kan lära mig att leva med. När får jag flytta in?

Följ mig även på Fresh Magazine

Till sommaren stundar det bröllop så det börjar bli hög tid att välja ut vin till festen. Vi har hyfsad koll på menyn även om allt ännu inte är spikat, så vi åkte till systembolaget och ryckte lite flaskor från hyllorna. Snart är det min tur att dricka mängder med vin utan att spotta ut allt gott som fyller munnen. Snart. Första rundan som ska testas ser ut så här.

Mousserande:

• Crémant de Bourgogne Rosé Brut
• Champagne de Pompadour

 Vitt:

• Laroche Chardonnay 2008
• Stoneleigh Sauvignon Blanc 2009
• Jean Leon Magnolia 2008
• No 1 Edition Riesling Kabinett 2007

Rött:

• La Vignée Pinot Noir 2007
• Chateau Gratien Saumur Champigny 2006
• Cigarra Syrah Tinta Barroca 2007
• Club Privado Reserva Baron de Ley 2004
• Santa Helena Vernus Cabernet Sauvignon 2006

Följ mig även på Fresh Magazine

I fredags bar det av till Göteborg. Det var min lille systerson Oliver som skulle välkomnas till denna smått galna värld med ett dop. Höjdpunkten var ändå att man fick träffa familj och vänner, spendera lite tid med de man älskar och som man träffar alldeles för sällan.

Dopet var vackert och gossen skötte sig exemplariskt i kyrkan, till och med när det spilldes kallt vatten på hans hjässa var han tyst och då kan jag tala om att grabben inte ens gillar vatten. Han skriker vid bara åtanken på ett bad så jag var en mycket stolt moster.

Det näst bästa med dop, förutom att man får umgås med nära och kära, är maten som serveras efteråt. Potatissallad och marinerad kycklingfilé som följdes av en gudomlig tårta, bullar och kakor för att inte nämna de finaste chokladtryfflarna som skapats på denna jord. Tryfflarna hade jag gjort.

När familjen galenpanna möts är det alltid lika trevligt och intressant. Mest skrattade jag nog när min systerdotter halkade in i uppläggningsfatet och la sig i marinaden bestående av vitlök och honung. Lilldonnan luktade inte blomster kan jag tala om, men roligt vad det. Jag fick lämna Göteborg utan en kram från den minsta tjejen i familjen.

Följ mig även på Fresh Magazine

Efter SM i spansk vinkunskap i oktober förra året bestämde jag mig för att det var sista tävlingen som jag gjorde. Det var bara den andra i mitt liv när det gäller vin men som den dåliga förlorare jag är sa jag bestämt ”aldrig mer”.

Nu är det så att jag har blivit tillfrågad av en herre, som jag träffade på en föreläsning i början av veckan, att tävla med honom i Munskänkarnas årliga vintävling. Jag som inte ens är medel i föreningen glider in lite på ett bananskal men vad kan jag göra åt det? Jag känner mig bara väldigt smickrad.

Till saken hör den att tävlingen ligger nära min förlossning och det hade varit ganska olägligt om vattnet går under tiden som fröken spottar en massa vin. Fördelarna i den här tävlingen är att det enbart är ett praktiskt vinprovningstest där man ska sätta rätt land, region och druva. Långa sömnlösa nätter, alldeles för mycket kaffe och teoretiskt pluggande med överflödiga fakta existerar alltså inte. En annan fördel är att karln som jag eventuellt ska tävla med är överläkare, så om vattnet skulle gå är jag i trygga händer.

Jag ljuger om jag säger att jag inte är sugen. Jag är fruktansvärt sugen. Som den tävlingsmänniska jag föddes till krävs det kanske mer än en förlust i SM för att hålla mig borta från tävlingsarenan? Nästan fyra månader har gått så jag antar att det är dags att sluta vara bitter. Det jag hellre pratar om är att för nio månader sen såg det ut så här när vi vann Rioja Sommelier Award. En av de lyckligaste dagarna i mitt liv.

Följ mig även på Fresh Magazine