För några veckor sedan höll jag en stor provning på Grand Hotel i Lund om Spanien och dess viner. Vi pratade historia, kuriosa och utveckling och provade sex viner. Det är alltid lika intressant att se hur vi människor kan tycka så himla olika.

Vi började kvällen med en Cava Recaredo 2006 Brut Nature Gran Reserva. Åsikterna gick isär men vinet produceras av den biodynamiska producenten Recaredo i Penedès och har en krämig mousse med frisk syra och aromer av mogen citrus, äpple, brioche och mineral. Några instämde om att cavan var grym och bättre än många budgetchampagner på systembolaget medan andra inte var lika imponerade.

Fortsättningen var en Albarino 2007, Rias Baixas, Galicien som bjöd på en nätt aromatisk ton med mogen frukt som persika, melon, päron och gula frukter. Syran var frisk men balanserades av en något rund och fet munkänsla. Ursprungstypisk och småtrevlig.

I glas nummer tre gömde sig en Muga Blanco 2008, Rioja som är en vit Rioja vilket vi ser alldeles för lite utav. Producenten är en av de klassiska i Rioja med en modern touch och vinet är tillverkat av viuradruvan som sedan fått jäsa på fat. Syran är frisk med raka toner av citron, mineral och en viss brödighet. Friskt, mjukt och med en fin rondör.

Nu var det dags att gå på de röda. Först ut var Sueños Tempranillo 2006, Bodega Cézar i Sierras de Málaga. Bakom vinet står ”den galne svensken” Rickard Enkvist (se bild ovan) och vinet är mycket fruktigt och tilltalande. Mörka bär som skogsbär, plommon och körsbär, vaniljtoner och en viss kryddighet. Relativt fylligt med en bra struktur och balanserad syra. Snygg längd.

Förmodligen kvällens överraskning. Det gissades på Rioja Gran Reserva från tidigt 2000-tal och från sent 90-tal, även andra delar av Spanien kom på tal men i glaset fanns en oerhört vital BMB Martines Bujanda Gran Resreva från 1978. Vackert tegelröd i färgen med massa sekundära aromer som läder, choklad, humidor, svamp, multna löv, torkad frukt, övermogna röda bär och marsipan. Syran var fortfarande med och elegansen enorm.

Vi avslutade provningen med ett mycket intressant vin. Flertalet av gästerna var bombsäkra på att vi befann oss i Andalusien och Jerez. Men icke. I glaset fanns en Fondillon 1975, Salvador Poveda som produceras av oerhört mogna Monastrelldruvor som man sedan låtit torka för maximal koncentration och lagt på stora fat i många år. Vinet och dess namn är ursprungsskyddat och kommer från Alicante. Oerhört komplext med oxiderade toner, torkad frukt, nötter, choklad, knäck och choklad. En fantastisk avslutning på en trevlig kväll.

Följ mig även på Invinitum

Tredje dagen hittade vi ett ställe på den restaurangtäta huvudleden genom byn. Vad som lockade in oss var inte den blå smurfen (pitufo betyder smurf på spanska) utan min mans dåliga blodsocker.

Alldeles för länge hade vi promenerat längst med havet för att komma till marinan och de feta båtarna för att inse att hamnrestaurangen var stängd och att sushistället vi passerat på vägen till hamnen såg alldeles för mörkt och tråkigt ut vilket ledde till att vi inte gick in. En miss kan hända.

Vi slog oss ner på den relativt stora uteserveringen, som både saknade havsutsikt och avgränsning från den väl trafikerade gatan några meter från våra sittplatser. Läget kunde varit mer romantiskt men fram kom en söt tjej med ett charmerande leende och lämnade oss menyerna. Bara att se spanjorerna le gjorde oss på gott humör.

Menyn var tilltalande med många fisk- och skaldjursrätter samt en del spanska specialiteter och klassiska rätter, som den stående paellan. Vinlistan var inte stor men väldigt trevlig, där majoriteten var spanska producenter som fick slåss om uppmärksamheten. Vår första tanke var att om det här blir bra kommer många kvällar att spenderas på haket, trots bristen på svala havsbrisar.

En lätt aromatisk och mycket fruktig Pazo Serrentellos Albarino 2009 med frisk syra och bra balans beställdes in till rätterna som bestod av gambas al ajillo (räkor med vitlök), pimientos de padrón (små rostade gröna paprikor), helgrillad havsabborre och grillad bläckfisk. Okonstlat och sjukt gott. De läckra paprikorna blev snabbt en stående rätt på vårt bord.

Vid ett annat tillfälle avnjöts El Pitufos tapastallrik som var gigantisk och bjöd på skinka, korv, grönsaker och skaldjur tillsammans med, enligt mig, alldeles för mycket friterade saker. Jag vill gärna se vad jag äter och veta vad jag stoppar i munnen. Min karl är helt tvärtom. En del av charmen att inte veta vad som döljer sig under den feta frityrdegen. Jo visst.

Vi hade beställt in en cava till kalaset vilket fungerade ypperligt till de rika delikatesserna på tallriken. Roger d’Anoia Brut Nature är verkligen att rekommendera. Det knastertorra vinet bjöd på en vass syra med citrus, äpple och nätta brödaromer. Den diskreta blommigheten gjorde cavan elegant, harmonisk och visade inte tillstymmelse till klumpighet, som cava ibland kan göra.

Hummer- och räksallad var rätt nummer två för kvällen och den sköljdes ner med ett glas vitt av den inhemska druvan Prensal Blanc. Magnus gick på pepperoni pizza som bevisade att restaurangen kan mer än att tillaga fisk och skaldjur. Valduero Ribera del Duero Reserva 2004 spilldes i glaset. En fruktig och kraftig tempranillo med frisk syra där aromer av björnbär, mörk choklad, läder och kaffe dominerade i glaset. Djup, koncentration och kvalitet på flaska som garanterat kommer att beställas till Sverige.

Carpaccio på baccalao var andra godsaker som vi frossade i och den här gången fick det sällskap av Sitios de Bodega Con Class Verdejo 2008 från Rueda. Med sin friska fruktighet och de gröna tonerna som krusbär och sparris tillsammans med mogen gul frukt som ananas blev resultatet lysande. Den salta fisken gjorde sig bra till det fruktiga, friska och aromatiska vinet. Dagens varmrätt bestod av grillade havsräkor som sköljdes ner med en traditionell Rioja Bordón Reserva 2004, som vi såg fanns på systembolaget när vi kom hem, till en billig peng.

Sista kvällen gick vi tillbaks till El Pitufo efter otrohetsaffärer på andra krogar i byn där vi plockade in en oxcarpaccio och favoriterna från veckan som bland annat var de rostade paprikorna och räkorna i vitlöksolja. Vi började med en vit Rioja, Vivanco Blanco från kvalitetsproducenten med samma namn (Vivanco). En rent, friskt och väldigt rakt fram vin i den moderna tappningen. Inte mycket att orda om. Och så avslutade vi så tråkigt som med pizza (svingod i och för sig) men det var det vi drack som var intressant. Cabernet Sauvignon 2005 från den inhemska producenten Son Prim. Ett litet familjeföretag med stor potential vilket deras mustiga, fruktiga och publikfriande cabernet sauvignon 2005 med lysande sekundära aromer vittnar om. Ytterligare ett vin som kommer att beställas till Sverige.

Nästa gång ni är i närheten av Cala Mayor rekommenderas ett besök på El Pitufo starkt. Personalen är trevlig och tillmötesgående, kockarna vet vad de sysslar med och ägarinnan är en sympatisk krögare som vet hur man charmar gästerna och får dem att må bra. Vem känner sig inte speciell när vinerna som inte står på menyn plockas fram?

Sist men inte minst vill jag bara säga att vinerna från Mallorca är på god väg att delta i konkurrensen ute i världen. Förutsättningarna finns där, likväl kunskaperna och viljan, det enda som behövs är erfarenhet. Ge dem bara lite tid.

Följ mig även på Fresh Magazine

Saint Clair, Marlborough, Nya Zeeland, art. nr 6382, 85 kr. Ett torrt, lätt, frisk och fruktigt vin från sydöns nordspets. Den fräscha syran balanseras av vinets rena fruktighet, en druvtypisk sauvignon blanc med mycket gröna aromer som krusbär, gräs, svartvinbärsblad och lime. Gör sig bra tillsammans med syrliga getostar eller som en trevlig start på kvällen.

Orballo Albarino från Rías Baixas i nordvästra Spanien, art. nr 2696, 97 kr. Bodega La Val gör här ett torrt vin med en snygg syra, lätt till medelfylligt med nätta aromatiska aromer som blandas med ren gul frukt, citrus, persika och en liten grön ton som framträder på slutet. Ett fruktigt vin som passar alldeles utmärkt till lättare fiskrätter.

Bonterra Chardonnay 2007, Mendocino County, USA, art. nr 16632, 135 kr. Mycket fruktigt, medelfylligt torrt vin, bra syra med aromer av mogen tropisk frukt, smörkola, popcorn, kolaremmar och med en härlig vaniljsötma. Ett fint fatat som kommer till sin rätt först efter lite luftning och vid en serveringstemperatur som inte understiger 12 grader. Serveras till min favoriträtt: grillad torskrygg, hackat ägg, pepparrot och skirat smör.

Följ mig även på Fresh Magazine

Vad är bättre än en middag i goda vänners lag där karlarna står för värdskapet, matlagningen, serveringen och all disk?

I fredags hade killarna planerat en fem-rätters, vi visste att vi skulle få käk men inte att det skulle vara en så pretentiöst komponerad meny som den vi fick. De två föredettingarna, inom kockyrket alltså, visade att de fortfarande hade känslan kvar och att mat verkligen är deras dolda passion. Det modigaste var ändå att trots bristande utbildning inom ämnet ville de själva välja dryck till alla rätterna och det även att det skulle serveras till två kräsna sommelierer som vet vad de vill ha och som inte är speciellt ödmjuka. Guldstjärnan hängde i luften redan innan menyn var presenterad.

Kvällen började med ett glas Orballo Albarino från Rías Baixas, ett friskt, fruktigt lätt aromatiskt vitt vin och en menypresentation som gav höga förväntningar inför kvällen. De hade redan fått högsta betyg så det enda som krävdes för att behålla det och gå ut med flaggan i topp var att mat och dryck var lika bra som det verkade på det uttryckta papperet.

Först ut var en chilitapenade med parmaskinka som serverades på crostini och Thailands stolthet Singha spilldes i glaset, en ljus lager från landet lång bort i öst. En bra kombination där den friska, läskande ölen svalkade gommen efter den heta chilin och där beskan dämpades av sältan i maten. Bra gjort med full pott i bagaget.

Rätt nummer två bestod av jordärtskockssoppa med färskost och persilja på toast. Ett förnöjt ”åhh” spred sig kring bordet när ”Champagne de Pompadour” blottades, vem gillar inte champagne? Soppan var helt perfekt! Den krämiga konsistensen fungerade fint tillsammans med vinets höga syra, dock saknade vinet lite kropp, det blev för lätt för rätten och sältan i maten dämpade frukten i vinet så att den stackars champagnen nästan försvann. En fylligare, fruktigare Blanc de Blanc hade nog varit att föredra. En fantastisk rätt med ett bra tänk som inte riktigt nådde full poäng.

Huvudrätten var en bedårande skapelse av helstekt hjortytterfilé, rotfruktsgratäng och murkelsås som serverades tillsammans med hemlagad mangochutney. Vinet, en Château Bouscassé ´06 från Madiran i sydvästra Frankrike, är en stram historia med opolerade tanniner, mycket syra och alkohol med en frukt som ibland inte räcker till. I detta fall gjorde den det. Ett vin som verkligen kräver sin mat för att sluta bråka och tillsammans med maten förvandlades vinet till en mjukare gestalt, sötman i maten, den väl avvägda sältan och kryddigheten blev tillsammans riktigt gott. Eftersom vi var tvungna att gnälla på något så hade vi velat ha lite mer syra i såsen för att matcha den markerade syran i vinet. Överlag fick de nervösa killarna högsta betyg.

Mätt och belåten hade jag kunnat somna på stolen där jag befann mig, en underbar afton så här långt med mat i magen som hade kunnat föda mellersta Afrikas befolkning ett par månader framöver och det med två rätter kvar.

In kom en härligt kaneldoftande äpplepaj med hemlagad sorbet på säsongens äpplen. Sorbeten var ren kärlek, syra och sötma möttes i en perfekt konsistens. Pajen var vällagad, kanske lite för söt för min smak men kryddigheten från kanelen fungerade utmärkt till vinet som serverades, en Moscatel de Setúbal från Portugal. Ett bärnstensfärgat sött vin där frukten och de knäckiga tonerna balanseras av en fin syra, en dessert skänkt från ovan.

Fyra rätter var avklarade och vi förflyttade oss till en bekvämare plats. Soffan med de mjuka kuddarna och fåtöljerna med de mysiga filtarna lockande till lite slummer men eftersom vi hade besök fick jag försöka hålla mig vaken, jag lyckades ett tag. Grabbarna kom in med en bricka och på den låg det tre ostar, två olika marmelader och små koppar som innehöll glögg smaksatt med kakao, Dufvenkrooks X-mas Delight. Vågat. Grönmögel tillsammans med päron/granatäpple/calvados-marmeladen var en gåva från gudarna, likaså vitmögelosten med nypon/rabarber-marmelad. Den franska kittosten i sig var jättetrevlig men alldeles för mild för att avnjutas tillsammans med de smakrika marmeladerna. Den varma glöggen till ostarna var en klockren kombination men det kunde lika gärna gått åt helvete, så vad är det man säger? Friskt vågat, hälften vunnit.

En helt otrolig kväll med läckra rätter och coola drycker, mycket skratt och kärlek som jag kommer att minnas länge. En sagolik afton som kunde förvandlat vilken gammal hagga som helst till en prinsessa, så en stor eloge till grabbarna som fick högsta betyg och dessutom en guldstjärna i kanten. Vem visste att jag hade en sådan karl i hemmet? Med kvällens upplevelser på ögonhinnan och inte mindre i magen dröjde det inte länge förrän fröken slumrade gott i soffan, trots våra ärade gäster. Min frånvarande närvaro verkade dock  inte ha bekymrat herrskapet det minsta, dagen därpå var ölen borta, vinet tömt och whiskyflaskan likaså. Som sig bör efter en lyckad kväll.

Följ mig även på Fresh Magazine