Det här vinet drack vi första gången när jag och Magnus var på Mallorca, andra gången var när vi hade kalas (tänkte först skriva vuxenfest men insåg lika snabbt att det bjöd upp till missförstånd) med Liri och Fredde så omdömet den gången blev nog inte så rättvist med tanke på de tomma flaskorna som stod framför oss. Dessutom hade vi dagarna tidigare provat det merlotbaserade vinet från samma bodega som var grym, Son Prim 2006 Merlot. Häromdagen gav vi denna cabbe ett tredje försök.

Färgen är djupt mörkröd med drag åt bruna nyanser i kanterna. Doften är stor med sekundära dofter av våta höstlöv, katrinplommon, tobak och övermogna jordgubbar, efter en stund i glaset hittar vi även cassislikör och blå marmeladkulor.

Syran är avrundad och tanninerna sammetslena och väl integrerade i vinet. Det är medelfylligt med mycket torkad frukt i smaken, mörka bär och röda mogna jordgubbar tillsammans med en skön värmande eftersmak. Det är mjukt, elegant och mycket trevligt men jag får nog säga att Son Prim Merlot fortfarande leder med hästlängder.

Följ mig även på Invinitum

När jag och Magnus var nere på Mallorca i slutet av sommaren hade vi turen att stöta på Son Prim Cabernet Sauvignon från samma årtal, vi förälskade oss ganska snabbt i den fruktgenerösa men ändå eleganta och strukturerade uppenbarelsen varav vi gav det här systervinet en chans.

I glaset spills ett mörkt rött vin med en blålila kant. Doften är ren och ganska stor med en uttalad fruktig arom där blå plommon, mogna röda körsbär och övermogna jordgubbar är de primära aromerna. Jag hittar även en ton av mjölchoklad, en diskret vaniljnyans och en viss mintighet.

Strukturen är fin och byggs upp av en frisk syra med många men mjuka fattanniner och frukttanninerna är också snälla. De mörka bären och jordgubbarna hittar vi åter igen i smaken tillsammans med en liten kryddighet, en nypa mint och en viss angenäm beska följer oss på slutet. Vinet är relativt fylligt, mycket fruktigt och oerhört tilltalande. Längtar tills Son Prim Cabernet korkas upp.

Följ mig även på Invinitum

Mina svärföräldrar har varit på Mallorca och som sig bör på semester måste man äta god mat och dricka trevliga viner, låter jobbigt va? Jag tycker att man för ett litet tag ska glömma bort vinerna från Rioja, Priorat och Ribera del Duero och i stället njuta de spanska vinerna som produceras lokalt, ett råd som med glädje följdes. Jag var inte ett dugg avundsjuk när de här bilderna hamnade i min telefon.

Macià Batle grundades 1856 men är idag en Bodega med modern touch samtidigt som man värnar om de gamla traditionerna. Här gör de en Blanc de Blanc på den inhemska druvan Prensal Blanc och på den internationellt klingande Chardonnay. Bodegan tillverkar både röda och vita viner och har fått ett flertal internationella och nationella utmärkelser.

Binigrau är en relativt ny bodega på Mallorca som dessutom är ekologisk, vilket lockar fler och fler anhängare. Även här producerar man både rött och vitt vin. En bodega att hålla utkik efter i framtiden om ni frågar mig.

Bodega Son Prim. Jag och Magnus lyckades komma över en flaska Son Prim Cabernet Sauvignon när vi var i Cala Mayor och jag kan nästan garanterat att denna fruktmättade Merlot är minst lika trevlig. Lite rundare och mjukare med en mer lättillgänglig frukt skulle jag tro. Dessutom finns både Merlot och Cabernet i systembolagets beställningssortiment.

Jag har sagt det förut men det är värt att nämna igen: Mallorca är verkligen på frammarsch med sina naturkära bodegor och dess inhemska viner.

Följ mig även på Invinitum och på Fresh Magazine

Må hända att det är så men Mallis har mer att erbjuda än solsäkra resmål, böljande turkosblått hav och billig öl. Givetvis pratar jag om den blomstrande vinindustrin och vill ni läsa mer vad den vackra Medelhavsön kan erbjuda gör ni det här.

Följ mig även på Invinitum och på Fresh Magazine

Tredje dagen hittade vi ett ställe på den restaurangtäta huvudleden genom byn. Vad som lockade in oss var inte den blå smurfen (pitufo betyder smurf på spanska) utan min mans dåliga blodsocker.

Alldeles för länge hade vi promenerat längst med havet för att komma till marinan och de feta båtarna för att inse att hamnrestaurangen var stängd och att sushistället vi passerat på vägen till hamnen såg alldeles för mörkt och tråkigt ut vilket ledde till att vi inte gick in. En miss kan hända.

Vi slog oss ner på den relativt stora uteserveringen, som både saknade havsutsikt och avgränsning från den väl trafikerade gatan några meter från våra sittplatser. Läget kunde varit mer romantiskt men fram kom en söt tjej med ett charmerande leende och lämnade oss menyerna. Bara att se spanjorerna le gjorde oss på gott humör.

Menyn var tilltalande med många fisk- och skaldjursrätter samt en del spanska specialiteter och klassiska rätter, som den stående paellan. Vinlistan var inte stor men väldigt trevlig, där majoriteten var spanska producenter som fick slåss om uppmärksamheten. Vår första tanke var att om det här blir bra kommer många kvällar att spenderas på haket, trots bristen på svala havsbrisar.

En lätt aromatisk och mycket fruktig Pazo Serrentellos Albarino 2009 med frisk syra och bra balans beställdes in till rätterna som bestod av gambas al ajillo (räkor med vitlök), pimientos de padrón (små rostade gröna paprikor), helgrillad havsabborre och grillad bläckfisk. Okonstlat och sjukt gott. De läckra paprikorna blev snabbt en stående rätt på vårt bord.

Vid ett annat tillfälle avnjöts El Pitufos tapastallrik som var gigantisk och bjöd på skinka, korv, grönsaker och skaldjur tillsammans med, enligt mig, alldeles för mycket friterade saker. Jag vill gärna se vad jag äter och veta vad jag stoppar i munnen. Min karl är helt tvärtom. En del av charmen att inte veta vad som döljer sig under den feta frityrdegen. Jo visst.

Vi hade beställt in en cava till kalaset vilket fungerade ypperligt till de rika delikatesserna på tallriken. Roger d’Anoia Brut Nature är verkligen att rekommendera. Det knastertorra vinet bjöd på en vass syra med citrus, äpple och nätta brödaromer. Den diskreta blommigheten gjorde cavan elegant, harmonisk och visade inte tillstymmelse till klumpighet, som cava ibland kan göra.

Hummer- och räksallad var rätt nummer två för kvällen och den sköljdes ner med ett glas vitt av den inhemska druvan Prensal Blanc. Magnus gick på pepperoni pizza som bevisade att restaurangen kan mer än att tillaga fisk och skaldjur. Valduero Ribera del Duero Reserva 2004 spilldes i glaset. En fruktig och kraftig tempranillo med frisk syra där aromer av björnbär, mörk choklad, läder och kaffe dominerade i glaset. Djup, koncentration och kvalitet på flaska som garanterat kommer att beställas till Sverige.

Carpaccio på baccalao var andra godsaker som vi frossade i och den här gången fick det sällskap av Sitios de Bodega Con Class Verdejo 2008 från Rueda. Med sin friska fruktighet och de gröna tonerna som krusbär och sparris tillsammans med mogen gul frukt som ananas blev resultatet lysande. Den salta fisken gjorde sig bra till det fruktiga, friska och aromatiska vinet. Dagens varmrätt bestod av grillade havsräkor som sköljdes ner med en traditionell Rioja Bordón Reserva 2004, som vi såg fanns på systembolaget när vi kom hem, till en billig peng.

Sista kvällen gick vi tillbaks till El Pitufo efter otrohetsaffärer på andra krogar i byn där vi plockade in en oxcarpaccio och favoriterna från veckan som bland annat var de rostade paprikorna och räkorna i vitlöksolja. Vi började med en vit Rioja, Vivanco Blanco från kvalitetsproducenten med samma namn (Vivanco). En rent, friskt och väldigt rakt fram vin i den moderna tappningen. Inte mycket att orda om. Och så avslutade vi så tråkigt som med pizza (svingod i och för sig) men det var det vi drack som var intressant. Cabernet Sauvignon 2005 från den inhemska producenten Son Prim. Ett litet familjeföretag med stor potential vilket deras mustiga, fruktiga och publikfriande cabernet sauvignon 2005 med lysande sekundära aromer vittnar om. Ytterligare ett vin som kommer att beställas till Sverige.

Nästa gång ni är i närheten av Cala Mayor rekommenderas ett besök på El Pitufo starkt. Personalen är trevlig och tillmötesgående, kockarna vet vad de sysslar med och ägarinnan är en sympatisk krögare som vet hur man charmar gästerna och får dem att må bra. Vem känner sig inte speciell när vinerna som inte står på menyn plockas fram?

Sist men inte minst vill jag bara säga att vinerna från Mallorca är på god väg att delta i konkurrensen ute i världen. Förutsättningarna finns där, likväl kunskaperna och viljan, det enda som behövs är erfarenhet. Ge dem bara lite tid.

Följ mig även på Fresh Magazine

Tanken var från början att besöka både en och två bodegor på vår resa till Mallorca. Något som snabbt reducerades till noll då vi insåg att vi helt enkelt inte orkade. Helt slutkörda efter bröllopsplaneringen och allt annat som gjort att vår vardag gått i ett den senaste tiden resulterade i att vi rörde oss väldigt lokalt i Cala Mayor, närmare bestämt på rullavstånd från hotellsängen.

En kväll minglade vi och försökte smälta in (det var humor på hög nivå kan jag tala om) på det femstjärniga snobbhotellet Nixe Palace precis vid havet. Hotellets restaurang, där vi spenderade en del av kvällen, visade upp en imponerande vinlista med viner från de bästa spanska producenterna. Vi pratar Vega Sicilia, Alejandro Fernandez, Max Doix, Enrique Mendoza, Palacio och Telmo Rodriguez för att nämna några.

Dessvärre hade inte personalen alla hästar i stallet, vilket medförde att vårt besök slutade på en annan krog för att stilla vår hunger. Låt mig förklara. Vi beställde in ett vitt vin, tillverkat av den inhemska druvan Prensal Blanc, från bodegan Ramanya som ligger i DO Binissalem. In kom Telmo Rodriguez Basa Verdejo från Rueda som vi beställt till varmrätten. Efter mycket om och men lyckades vi få in det beställda vinet som visade upp en krispig torrhet med mycket frukt, en angenäm blommighet och en rund, lite oljig avslutning tillsammans med en snygg syra. Prensal Blanc satt fint till de grillade räkorna vi åt.

Så då till räkorna. Vi fick in en halv portion. Vi skulle ha två hela. Sex stycken räkor (fantastiska i och för sig) låg på ett litet fat och hånade oss i vår hungriga besvikelse. Ingen förstod oss när vi påtalade att någonstans på vägen hade kommunikationen brustit. Snällt väntade vi på vår moules marnier och den aromatiska verdejon. Sex små blåmusslor kom in på en djup tallrik. Men inget vin och inte heller en andra portion med mulle.

Vi gav upp, betalade och gick till en mörk bakgata för att äta blodigt kött, dricka inhemskt rödtjut och bli skönt berusade. Och det var i alla fall hur bra som helst, trots rysningarna som gick genom hela kroppen när vi gick genom gränden som tog oss hem till hotellets säkra mark. Tur att jag gift mig med en stor och stark karl. (Måhända att sista meningen genererar frukost på sängen i morgon).

Följ mig även på Fresh Magazine