Tredje dagen hittade vi ett ställe på den restaurangtäta huvudleden genom byn. Vad som lockade in oss var inte den blå smurfen (pitufo betyder smurf på spanska) utan min mans dåliga blodsocker.

Alldeles för länge hade vi promenerat längst med havet för att komma till marinan och de feta båtarna för att inse att hamnrestaurangen var stängd och att sushistället vi passerat på vägen till hamnen såg alldeles för mörkt och tråkigt ut vilket ledde till att vi inte gick in. En miss kan hända.

Vi slog oss ner på den relativt stora uteserveringen, som både saknade havsutsikt och avgränsning från den väl trafikerade gatan några meter från våra sittplatser. Läget kunde varit mer romantiskt men fram kom en söt tjej med ett charmerande leende och lämnade oss menyerna. Bara att se spanjorerna le gjorde oss på gott humör.

Menyn var tilltalande med många fisk- och skaldjursrätter samt en del spanska specialiteter och klassiska rätter, som den stående paellan. Vinlistan var inte stor men väldigt trevlig, där majoriteten var spanska producenter som fick slåss om uppmärksamheten. Vår första tanke var att om det här blir bra kommer många kvällar att spenderas på haket, trots bristen på svala havsbrisar.

En lätt aromatisk och mycket fruktig Pazo Serrentellos Albarino 2009 med frisk syra och bra balans beställdes in till rätterna som bestod av gambas al ajillo (räkor med vitlök), pimientos de padrón (små rostade gröna paprikor), helgrillad havsabborre och grillad bläckfisk. Okonstlat och sjukt gott. De läckra paprikorna blev snabbt en stående rätt på vårt bord.

Vid ett annat tillfälle avnjöts El Pitufos tapastallrik som var gigantisk och bjöd på skinka, korv, grönsaker och skaldjur tillsammans med, enligt mig, alldeles för mycket friterade saker. Jag vill gärna se vad jag äter och veta vad jag stoppar i munnen. Min karl är helt tvärtom. En del av charmen att inte veta vad som döljer sig under den feta frityrdegen. Jo visst.

Vi hade beställt in en cava till kalaset vilket fungerade ypperligt till de rika delikatesserna på tallriken. Roger d’Anoia Brut Nature är verkligen att rekommendera. Det knastertorra vinet bjöd på en vass syra med citrus, äpple och nätta brödaromer. Den diskreta blommigheten gjorde cavan elegant, harmonisk och visade inte tillstymmelse till klumpighet, som cava ibland kan göra.

Hummer- och räksallad var rätt nummer två för kvällen och den sköljdes ner med ett glas vitt av den inhemska druvan Prensal Blanc. Magnus gick på pepperoni pizza som bevisade att restaurangen kan mer än att tillaga fisk och skaldjur. Valduero Ribera del Duero Reserva 2004 spilldes i glaset. En fruktig och kraftig tempranillo med frisk syra där aromer av björnbär, mörk choklad, läder och kaffe dominerade i glaset. Djup, koncentration och kvalitet på flaska som garanterat kommer att beställas till Sverige.

Carpaccio på baccalao var andra godsaker som vi frossade i och den här gången fick det sällskap av Sitios de Bodega Con Class Verdejo 2008 från Rueda. Med sin friska fruktighet och de gröna tonerna som krusbär och sparris tillsammans med mogen gul frukt som ananas blev resultatet lysande. Den salta fisken gjorde sig bra till det fruktiga, friska och aromatiska vinet. Dagens varmrätt bestod av grillade havsräkor som sköljdes ner med en traditionell Rioja Bordón Reserva 2004, som vi såg fanns på systembolaget när vi kom hem, till en billig peng.

Sista kvällen gick vi tillbaks till El Pitufo efter otrohetsaffärer på andra krogar i byn där vi plockade in en oxcarpaccio och favoriterna från veckan som bland annat var de rostade paprikorna och räkorna i vitlöksolja. Vi började med en vit Rioja, Vivanco Blanco från kvalitetsproducenten med samma namn (Vivanco). En rent, friskt och väldigt rakt fram vin i den moderna tappningen. Inte mycket att orda om. Och så avslutade vi så tråkigt som med pizza (svingod i och för sig) men det var det vi drack som var intressant. Cabernet Sauvignon 2005 från den inhemska producenten Son Prim. Ett litet familjeföretag med stor potential vilket deras mustiga, fruktiga och publikfriande cabernet sauvignon 2005 med lysande sekundära aromer vittnar om. Ytterligare ett vin som kommer att beställas till Sverige.

Nästa gång ni är i närheten av Cala Mayor rekommenderas ett besök på El Pitufo starkt. Personalen är trevlig och tillmötesgående, kockarna vet vad de sysslar med och ägarinnan är en sympatisk krögare som vet hur man charmar gästerna och får dem att må bra. Vem känner sig inte speciell när vinerna som inte står på menyn plockas fram?

Sist men inte minst vill jag bara säga att vinerna från Mallorca är på god väg att delta i konkurrensen ute i världen. Förutsättningarna finns där, likväl kunskaperna och viljan, det enda som behövs är erfarenhet. Ge dem bara lite tid.

Följ mig även på Fresh Magazine

Tanken var från början att besöka både en och två bodegor på vår resa till Mallorca. Något som snabbt reducerades till noll då vi insåg att vi helt enkelt inte orkade. Helt slutkörda efter bröllopsplaneringen och allt annat som gjort att vår vardag gått i ett den senaste tiden resulterade i att vi rörde oss väldigt lokalt i Cala Mayor, närmare bestämt på rullavstånd från hotellsängen.

En kväll minglade vi och försökte smälta in (det var humor på hög nivå kan jag tala om) på det femstjärniga snobbhotellet Nixe Palace precis vid havet. Hotellets restaurang, där vi spenderade en del av kvällen, visade upp en imponerande vinlista med viner från de bästa spanska producenterna. Vi pratar Vega Sicilia, Alejandro Fernandez, Max Doix, Enrique Mendoza, Palacio och Telmo Rodriguez för att nämna några.

Dessvärre hade inte personalen alla hästar i stallet, vilket medförde att vårt besök slutade på en annan krog för att stilla vår hunger. Låt mig förklara. Vi beställde in ett vitt vin, tillverkat av den inhemska druvan Prensal Blanc, från bodegan Ramanya som ligger i DO Binissalem. In kom Telmo Rodriguez Basa Verdejo från Rueda som vi beställt till varmrätten. Efter mycket om och men lyckades vi få in det beställda vinet som visade upp en krispig torrhet med mycket frukt, en angenäm blommighet och en rund, lite oljig avslutning tillsammans med en snygg syra. Prensal Blanc satt fint till de grillade räkorna vi åt.

Så då till räkorna. Vi fick in en halv portion. Vi skulle ha två hela. Sex stycken räkor (fantastiska i och för sig) låg på ett litet fat och hånade oss i vår hungriga besvikelse. Ingen förstod oss när vi påtalade att någonstans på vägen hade kommunikationen brustit. Snällt väntade vi på vår moules marnier och den aromatiska verdejon. Sex små blåmusslor kom in på en djup tallrik. Men inget vin och inte heller en andra portion med mulle.

Vi gav upp, betalade och gick till en mörk bakgata för att äta blodigt kött, dricka inhemskt rödtjut och bli skönt berusade. Och det var i alla fall hur bra som helst, trots rysningarna som gick genom hela kroppen när vi gick genom gränden som tog oss hem till hotellets säkra mark. Tur att jag gift mig med en stor och stark karl. (Måhända att sista meningen genererar frukost på sängen i morgon).

Följ mig även på Fresh Magazine

Min förkärlek till Spanien och dess viner speglades åter igen när gårdagen bjöd på trivsamt sällskap, välsmakande mat och viner som visade olika karaktär från landet som charmat så många, där ibland även mig och min familj.

Viña Morejona Verdejo 2008, 88 kr, art. nr 96201 var först ut med sin gula färg och lite gröna stick med en stor och aromatisk doft av krusbär, fläder, lime och mycket solmogen gul frukt. Så fort min far stoppade ner näsan i glaset utbrast han: ”Det här är en Sauvignon Blanc”! Skulle man kunna tro, men icke, utan vinet är gjort på en druva som odlas mycket i Rueda, nämligen Verdejo och som ofta blandas ihop med just Sauvignon Blanc. Vinet är torrt och medelfylligt med en fräsch syra. Det är runt och mycket trevligt med den mogna gula frukten och de gröna tonerna som återkommer i smaken, dessutom har det en snygg avslutning. Mycket prisvärt.

Marqués de Riscal Reserva 2004, 139 kr, art. nr 2573. Vin nummer två för kvällen serverades till pannbiffar med löksås och lingonsylt och är en klassisk röd Rioja från pionjärproducenten. Husmanskost och Rioja, svårare än så behöver det inte vara. Vinet har en röd färg med en ren och relativt stor välkänd doft där dill, läder, röda bär som jordgubbar tillsammans med en kryddighet är framträdande. Vinet byggs upp av mjuka fat- och frukttanniner och har en livlig syra. Det är medelfylligt, runt och mjukt och definitivt ett vin som är skolat från förr och de mörka solmogna bären, vaniljtonen och en mineralitet ligger kvar som en vacker slöja i munnen.

Finca Valpiedra Reserva 2001, 139 kr art. nr 2260. Denna bodega som tillhör familjen Martìnez Bujanda har jag hyllat några gånger och då inte bara för deras moderna, fruktiga och prisvärda viner utan även deras sinne för design, den andliga vinkällaren där de bedårande vinerna vilar på franska fat, den sagolika utsikten över mäktiga floden Ebro samt deras genuina känsla och tänk för terroir. Det här vinet är inget undantag utan bjuder på en djupröd färg som drar åt bruna nyanser där doften är ren med aromer av vanilj, torkad frukt, kryddor och mörka bär. Fruktkoncentrationen är rik, syran snygg och vinet har påtagliga fat- och frukttanniner, dock något strama. Det är fylligt, fruktigt och modernt där kryddigheten och aromerna kommer tillbaks i smaken. Finca Valpiedra jobbar ärligt och rent, definitivt en bodega att hålla utkik efter i framtiden.

Följ mig även på Fresh Magazine

Som ni alla vet vid det här laget var jag i Malmö i måndags på min gamla skola Gustibus och föreläste om Spanien. Det gick bra även om eleverna blev tryckta med hysteriskt mycket information under dagen, jag hade nästan lite dåligt samvete när jag kom hem.

På väg till tåget hade jag först siktet inställt på systembolaget i Hansakompaniet. Omvägen från skolan var ganska jobbig för en höggravid kvinna (läs: tjock och tung) men det var det värt. Listan var klar på vad som skulle inhandlas så jag visste att när jag väl kom dit skulle det gå undan.

• Moulin Touchais 1995, Coteaux de Layon. De sent skördade Chenin Blanc druvorna blir här till ett elegant, förföriskt sött vitt vin som är helt oemotståndligt.
• V3 Viñas Viejas Verdejo 2006. Ett modernt fatlagrat, smått strålande, torrt vitt vin från Spaniens förnämsta vitvinsregion, Rueda.
• Pago Dominio de Valdepusa, Marqués de Griñon 2004. Vinet är tillverkat av syrah-druvor och ger fantastiskt mycket frukt och koncentration från den första Pago-vingården med DO-status.
• Artadi Pagos Viejos 2005. Är en modern Rioja i all kraft och ståtlighet om än något sluten i doften. Ge det några timmar i glaset och vinet utvecklas med komplexa aromer.

Det gick inte så smidigt som jag hade hoppats på. V3 var slut, Dominio de Valdepusa likaså och Artadis Pagos Viejos såg man inte en skugga av. Jag började nästan gråta. Moulin Touchais skymtades i hyllan men bara en flaska kvar som jag snabbt ryckte och den fick följa med till Karlskrona. Sen fick det bli en Chablis Premier Cru, Mont de Milieu 2000 och två av Finca Albrets French Oak 2007, de två sista mest för yrselns skull. Jag skämtade.

Följ mig även på Fresh Magazine