Det var den 23 juli 2009. Jag minns dagen som igår (knappt klyschigt) och kommer aldrig glömma känslorna som överrumplade mig med en sådan kraft. En blandning av skräck, ångest och förtvivlan spred sig som en löpeld genom kroppen samtidigt som det mest underbara rus, vilket bara kärlek kan ge, förtrollade min själ. Kärlek till Magnus, min själsfrände och bäste vän och till ett barn. Ett barn jag aldrig träffat men som jag redan så innerligt älskade.

Jag vågade inte titta på stickan, visste inte hur jag skulle reagera eller vad jag skulle göra. Är det någon som vet det? (Proffsmorsorna borträknade såklart). När första droppen träffade graviditetstestet uppvisades två streck direkt. Hur gravid kan man vara? Bara gravid tror jag (tvillingar gills inte) men för en del går det bara snabbare än väntat. Jag höll på att trilla av toalettsitsen och kissa resten av det våta bredvid. Ett fnitter började bubbla men mellan de falska skratten växte sig en oro. En oro över någonting som var så nytt, så stort och så spännande men som jag inte hade någon kontroll över. Ni alla kontrollfreaks där ute vet hur det känns. Fruktansvärt, vidrigt och för oss (vi hysteriska vi-vet-bäst-fittor) nästan omänskligt.

Magnus friade månaden innan äventyret med stickan (gravtestet), det var tre dagar innan vi skulle flytta till Karlskrona där han skulle börja nytt jobb, jag visste inte riktigt vad jag skulle hitta på och lägenheten var i stort behov av en helrenovering. Hösten var ämnad åt studier då en tredagars kurs om Spanien och dess viner var inbokat och så SM i spansk vinkunskap samt en resa till vindistriktet Rioja stod på schemat. Dessutom höll jag på att starta eget företag, en spritkurs skulle läsas på Gustibus och såklart planeringen för vårt stundande bröllop, så ett barn fanns det egentligen ingen tid för. Verkligen inte.

Vi sa inte mycket till varandra där jag satt likblek med skräck i blicken och byxorna nere som en generad femåring som precis skitit på sig. Jag minns att Magnus frågade om vi skulle gå på en promenad. Den promenaden varade i flera timmar. Egentligen fanns det inga alternativ utan det enda som talade mot oss var just tiden, det var ju så mycket som skulle hända och ske, dessutom innefattade det mesta alkoholhaltiga drycker vilket skulle innebära nytt rekord i spottning. Den första tanken som slog mig var just hur jävla trist det skulle bli att behöva spotta i Rioja. Vinresa och spottkopp rimmar inte som ni hör.

Men vi bestämde oss för att köra, trots tidsbrist och fyrtio veckor utan livets berusande dryck (skulle visa sig vara mer vi blev utan, någon som hört talas om magi i sängen?). Nu i efterhand är det ju självklart inget man ångrar (även om vi skulle göra det så vad finns att göra? Gud kunde väl åtminstone infört ångervecka) utan det är det bästa som hänt oss.

Nu är man bara glad att graviditeten är över, förlossningen avklarad och att vi i den lilla familjen mår bra. Det jag funderar över är bara om det egentligen finns något som heter rätt tid? Jag tror inte det. Vart man än befinner sig i livet så kommer det alltid att finnas saker som måste göras, måste ses och som måste hinnas med. Alla dessa måsten. Så för ett kort ögonblick glömde vi bort dem och bara njöt av situationen. Vi skulle ju trots allt bli föräldrar och det är typ hur stort som helst. Om inte annat så blir man hur stor som helst och tyvärr så finns det inget vackert med det. Bara så att ni vet.

Följ mig även på Fresh Magazine

Efter SM i spansk vinkunskap i oktober förra året bestämde jag mig för att det var sista tävlingen som jag gjorde. Det var bara den andra i mitt liv när det gäller vin men som den dåliga förlorare jag är sa jag bestämt ”aldrig mer”.

Nu är det så att jag har blivit tillfrågad av en herre, som jag träffade på en föreläsning i början av veckan, att tävla med honom i Munskänkarnas årliga vintävling. Jag som inte ens är medel i föreningen glider in lite på ett bananskal men vad kan jag göra åt det? Jag känner mig bara väldigt smickrad.

Till saken hör den att tävlingen ligger nära min förlossning och det hade varit ganska olägligt om vattnet går under tiden som fröken spottar en massa vin. Fördelarna i den här tävlingen är att det enbart är ett praktiskt vinprovningstest där man ska sätta rätt land, region och druva. Långa sömnlösa nätter, alldeles för mycket kaffe och teoretiskt pluggande med överflödiga fakta existerar alltså inte. En annan fördel är att karln som jag eventuellt ska tävla med är överläkare, så om vattnet skulle gå är jag i trygga händer.

Jag ljuger om jag säger att jag inte är sugen. Jag är fruktansvärt sugen. Som den tävlingsmänniska jag föddes till krävs det kanske mer än en förlust i SM för att hålla mig borta från tävlingsarenan? Nästan fyra månader har gått så jag antar att det är dags att sluta vara bitter. Det jag hellre pratar om är att för nio månader sen såg det ut så här när vi vann Rioja Sommelier Award. En av de lyckligaste dagarna i mitt liv.

Följ mig även på Fresh Magazine

Systembolaget är jätteduktiga, de är professionella och har ett bra utbud med en service i form av ett beställningssortiment och privatimport som oftast fungerar. Dock ska man inte glömma bort att det är det enda utbudet på svensk marknad. Det är statligt kontrollerat med en ledning som sitter med stjärten på två olika stolar, dubbelmoral så att det skriker om det med en ängel på ena axeln som värnar om folkhälsan och den lilla djävulen på den andra som vill suga folket på mer skattepengar. Klart att höjdarna inom organisationen har svårt att placera bakdelen på rätt plats, det får man väl förstå. Eller? Enligt mig så är systembolaget i det stora hela rätt bra, det är i filosofin de brister inte i sortimentet, trots ibland riktigt dåliga avtal med producenter. Jag tycker ändå att monopolet ska släppas och att man ska låta den vuxna människan bestämma själv. Är man tillräckligt gammal för att inhandla sprit på systemet kanske man också kan ta konsekvenserna efter en söndagsfylla?

När jag ändå är igång tänkte jag läxa upp dem lite. I deras varunytt för september månad på sidan 4 under vinet ”Protos”, från Ribera del Duero i nordvästra Spanien, står det i faktatexten att området uppgraderats under 2008 från DO till DOCa, vilket är den högsta klassificeringen som spanska vinområden kan få. Jag var på väg till en högtidsmiddag utanför Lund med färdlektyret när jag såg vad som stod. Hjälplös utan dator i bilen fick jag nästan hjärtklappning och jag undrade hur jag kunnat missa detta? Inte på något sätt för att jag är allvetande och världsbäst utan mer för att jag veckorna senare skulle tävla i SM i Spansk vinkunskap så jag var hyfsat uppdaterad för stunden och det här var ändå en väldigt stor nyhet.

Ett mass-sms skickades ut till alla vinkunniga i min kontaktlista och hysteriska samtal till mina föräldrar resulterade i att de fick googla med hjälp av en guide i telefonen som bestod av en smått uppstressad dotter, utan att hitta något som kunde sänka min puls. Jag ringde till systembolagets kundtjänst och när jag inte var nöjd med svaret fick jag telefonnummer till olika importörer som handlar med viner från det berörda distriktet. Utan resultat, jag fick samma svar från alla: ”står det så, så är det så”. Kom igen, vem utsåg systembolaget till den allsmäktigt vetande om världens viner?

Så efter att jag hade trakasserat halva Sveriges vinvärld på en lördagseftermiddag ringde min lärare Anders från skoltiden på Gustibus, den ende som på riktigt förstod min frustration över detta världsproblem. Efter att dialogen mynnade ut i att det måste vara ett fel från systembolagets sida, lovade han att försöka ta reda på den rätta faktan, det fanns inte mycket kvar för mig att göra förutom att vänta. Väntan, denna fasansfulla tid.

Jag och min blivande man gick på balen och när jag kom hem hade jag ett meddelande på mitt mobilsvar där Anders förklarade att han löst problemet, men inte hur. Smått frustrerande. Saken var den att klockan var 01.00 på natten så jag kunde inte ringa tillbaks, dagen efter var det dags för barnkalas och en tre timmars bilfärd genom ingenmansland utan täckning höll på att färga mina blonda hårstrån grå.

Så äntligen, tillbaks till civilisationen med farbror Anders i luren. Den rediga karln hade kontaktat Spaniens Master of Wine, Pancho Campo, och fått det vi trodde oss veta bekräftat. Ribera del Duero hade under 2008 uppfyllt alla kraven för att uppgraderas från den lägre DO-statusen till den högsta DOCa klassificeringen men de hade tackat nej pga att de inte ville vara så begränsade med regler, vilket resulterar i att distriktet behåller sin DO-klassificering. Så det så. Erica vs Systembolaget, 1-0.

Jag kan lova att jag sov gott den natten, jag somnade med ett leende på läpparna och vaknade likadant. Vilken fantastisk tillfredsställelse att slå Sveriges alkoholmonopol på fingrarna! Även om det såklart i landet Lagom är ofint att tycka så och att skriva om det är väl inget annat än en ren förbannelse. Om ni tror att min tillfredställelse grundar sig i att systembolaget plockade hem SM-titeln eller för att jag inte fick ett jobb jag sökte för något år sedan har ni fel.

Så efter att åtminstone gjort mig skyldig till tre av de sju dödssynderna i ett och samma blogginlägg finns det väl inte mycket kvar för mig att göra förutom att be om förlåtelse för mina synder. Min religionslärare hade varit stolt, i skolan visste jag inte ens vad synderna var för något, vad de stod för eller vad som var meningen med förlåtelse. Nu förstår jag innebörden men skiter i vilket, så lite har man väl lärt sig i alla fall.

Följ mig även på Fresh Magazine

Så var det dags igen. Jag var på väg mot Malmö och de välkända lokalerna i västra hamnen och som vanligt fylldes jag av förväntan och nyfikenhet på vad som skulle ske. Jag vet inte om det är tryggheten i skolan eller om det är för att jag befinner mig på den västra sidan av landet som det infinner sig ett lugn inom mig. Kanske en blandning av båda. Hela förra året var det plugg som gällde och efter ett sommaruppehåll var det dags igen. Spanienstudier, Riojaresa, tävlingar och diverse kurser, nu är det en spritkurs som står på schemat, WSET Professional Certificate in Spirits.

Det är nästan exakt ett halvår sedan som jag satt i samma rum, till och med på samma plats med ångest inför sommelierexamen som skulle skrivas och så är man här igen, även om man inte skulle tro det så känns det faktiskt bra. Riktigt bra. Dagarna efter jag gått ut sommelierskolan i maj infann sig en tomhet, det var som att jag inte kände mig riktigt redo för att lämna skolbänken och som att lärarna knuffat mig utför ett stup utan vingar och utan skyddsnät. Jag undrar hur den här betydligt kortare kursen kommer att sluta eller få mig att känna. Förhoppningsvis med ett certifikat och kanske med ett litet blåmärke på höften.

Timmarna flög iväg och framåt eftermiddagen gjorde sig ångorna från all sprit närvarande, jag var rätt dåsig trots det eviga spottandet och fullproppad med information om destilleringskonsten och dess olika drycker. Jag satt som fängslad under en intensiv föreläsning och jag kunde inte  förstå vart tiden tog vägen, det kallar jag klass på utbildningen. En hel dag som var fylld av skådespeleri från en lärare som har så mycket passion för sitt arbete och som så villigt delar med sig av all sin kunskap är snudd på kärlek. Bättre betyg än så kan man inte få.

Så jag återvände till östkusten, trött efter en händelserik dag men lycklig och med en bredare förståelse för digestifer. Den tre veckor långa kursen har redan börjat ge mig tentaångest. Min kära syster sa för många år sedan när hon avslutat sin femåriga utbildning på högskolan att det man saknar mest med studietiden är just ångesten och lättnaden som kommer när examen är över. Jag är beredd att inte hålla med, prestationsångest har aldrig varit något vackert.

Följ mig även på Fresh Magazine

Som jag hade pluggat. Jag hade vänt ut och in på Spaniens alla distrikt, klimat, jordmån, druvor, vinmakare, producenter, årgångar och årtal. Jag kunde rabbla allt baklänges mitt i natten men vad hjälpte det? Ingenting. I flera månader hade jag levt i min bubbla, knappt kontaktbar och med humörsvängningar som hade fått vem som helst i min omgivning att gå i taket. Tur att jag har människor omkring mig som vet hur jag fungerar och accepterar det annars hade jag fått leva ensam resten av mitt liv. De sista dagarna innan SM gick jag och funderade på vad jag möjligtvis hade glömt. Under tävlingen på fråga nummer tre fick jag svaret… Allvarligt talat, hur relevant är frågan om spanska vinevent kopplat till spanska städer? Dessutom med korrekta svar som gav sex poäng! Hade jag varit en av dem som vunnit hade jag självklart svarat att det var en bra bredd på frågorna, nu svarar jag att det var helt ointressant i sammanhanget.

Så när vi hade fått bekräftat det vi redan visste, att vi inte skulle få något SM guld i spansk vinkunskap, ville jag bara trycka på en knapp och försvinna bort. Bort från alla glada människor som minglade, skrattade och som pratade ivrigt med varandra med ett glas vin i handen. Jag ville bara kräkas. Så jag lämnade salongen efter att jag hade svalt min stolthet och varit en duktig flicka som gratulerade det vinnande laget med en handskakning. En handskakning som resulterade i en klapp på axeln och i ett ”ni var ju också duktiga, bra kämpat!” Alla som är lika dåliga förlorare som jag vet att i det läget är något sådant det sista man vill höra. Om möjligt, lämnade jag stället ännu mer förbannad, besviken och med gråten i halsen.

Söta Lotta kom och hämtade mig innan klockan hade passerat 21.00, jag fick spy galla och avreagera mig vilket man faktiskt mår förvånansvärt bra av, speciellt när det sitter en nära vän bredvid och tycker precis som jag. I vilket fall så är vänner världsmästare på att låtsas att de tycker likadant i jobbiga situationer. Hade jag varit ensam i min kropp skulle det bästa botemedlet varit en rejäl fylla som suttit i några dagar, jag hade druckit sprit tills jag somnat för att sen vakna morgonen därpå och göra om det. Om jag har problem med spriten? Absolut inte. Om jag är bitter? Så jävla bitter.

Det är lustigt ibland hur otippade saker kan få en på bättre humör. Efter att ha lipat sönder mig i soffan och en årsprenumeration av snytpapper låg i en hög på bordet, kom räddaren i nöden. Jag fullkomligt älskar praktikanten Jerry! Skratt och gråt med Jerry på repeat i flera timmar, lite klassiskt nintendo med Super Mario Bros, mängder av glass och fantastiskt mycket kärlek hjälpte faktiskt. Tårarna som jag aldrig trodde skulle ta slut, slutade faktiskt att rinna, klumpen i magen av ångest löstes upp och världen som jag trodde gått under visade sig ha kommit tillbaks i all sin prakt. Kanske blir jag till och med så mogen att jag slutar se det som ett misslyckande och istället ser det som att jag är en erfarenhet rikare. Chansen att det skulle inträffa är dock inte så stor. Så jag förblir nog en omogen, bitter dålig förlorare ett tag till, skillnaden från många andra är att jag är fullt medveten om hur barnsligt jag beter mig. Kom igen, det var bara en tävling! Yeah right.

Följ mig även på Fresh Magazine

03.35 ringde klockan, förvirrad och sömnig klev jag motvilligt upp ur min varma säng. En timme senare satt jag på ett iskallt tåg med en barnfamilj bredvid mig, jag irriterades av att bebisen skrek och av sex-åringens ständiga pladdrande om fullkomligt meningslösa saker. Ändå satt jag kvar, jag var för trött för att röra mig och för att börja organisera om, en tre dagars resa kräver ändå sin kvinnas packning. Så jag antar att jag fick skylla mig själv.

Jag var stelfrusen men full av förväntan när jag kom till Malmö, jag skulle få träffa gamla vänner och bekanta, dessutom lyssna på Spaniens enda Master of Wine, Pancho Campo. Efter många kramar och kära återseenden skulle vi äntligen börja vår utbildning, Spanish Wine Education Program. Vi möttes av en långhårig man i hästsvans som inte alls var Pancho, det visade sig att han hade fått förhinder och ni kan ju bara tänka er bevikelsen som gick som en susning i salen.

Efter att ha spenderat en hel förmiddag med en presentation av sponsorerna, pratat om Spaniens turism och kultur var jag redo att köra igång med det som jag kom dit för att göra: lära mig mer om de spanska vindistrikten och dess viner, få en ordentlig genomgång inför SM nästa vecka samt att få kunskap som jag inte lyckats hitta någon annanstans. Jag fick inte något av det.

Javier Arauz visade sig vara ett arrogant och nonchalant inhopp för Pancho. Förväntningarna på att utbildningen skulle hållas på en hög nivå med relevant fakta och information om ämnet så att man skulle få nya infallsvinklar gick i kras. Mr Arauz gjorde mig bara mer förvirrad, kan man inte hålla reda på de tillåtna druvorna till cava och sedan inte kunna skilja på om de är gröna eller blå, kanske man ska fundera på om man verkligen är kompetent nog för att undervisa ett gäng spanska vinentusiaster?

Föreläsningarna gick ut på att punkt efter punkt, bild efter bild, presentera Spaniens vinkultur på PowerPoint, exakt efter det material vi hade fått utskickat veckorna innan kursen. Jag kunde sida efter sida i mina anteckningar bocka av vad jag redan visste, totalt ointressant. När det sedan dök upp en fråga, ryckte han på axlarna och sa att det var ointressant eller slängde sig med sitt älskade uttryck ”depende”. Ointressant med detaljer för honom kanske men inte för oss som ska tävla, vi måste ha detaljerna och svar på frågor som är ganska långsökta, den generella faktan i detta sammanhang är ganska ointressant. Jävla pajas.

De få minuter vi hade Pancho Campo med oss på ”skype” var ovärderliga och också den enda tiden man lärde sig något av intresse. När sedan Mr Arauz kallade mig, Oskar och Carin (det är vi som ska tävla tillsammans) för ” the troublesome corner” tappade jag det helt. Kom igen, det var väl inte mitt fel att han inte kunde svara på mina frågor. Jag kände mig som en busig skolflicka igen, skillnaden var att den här gången kom jag inte försent, jag kastade varken suddgummi eller pappersflygplan på läraren, inte heller var jag högljudd. Jag trodde bara, eller jag tog för givet, att han var mer påläst än så.

Så som sagt, jag borde aldrig klivit upp. Det jag däremot borde gjort, var att  ha gått på den spanska vinprovningen dagen efter utbildningen som tydligen var helt fantastisk. Det provades bl.a. Vega Sicilias toppvin ”Unico”, Alejandro Fernandez ”Pesquera” och Peter Sissecks ”Pingus”. Alla stora viner från grymma årgångar av de bästa spanska producenterna. Istället satt jag hemma med handen i en stor godispåse. Det var också gott.

Följ mig även på Fresh Magazine