Kommer ni ihåg när man var liten och det spratt i hela kroppen när sommaren närmade sig och man skulle ut och cykla? Det gör jag.
Jag älskar att cykla. Trots det så har jag inte cyklat på flera år. Sista gången var när jag fjortisskjutsade Magnus ner till byn och han lyckades köra in foten i hjulet. Det var inte bara cykeln som gick åt helvete den gången utan även hans splitternya sneakers, och foten…
Vi flyttade till Karlskrona, med en trasig cykel, och sen blev jag för fet för att cykla (läs: på tjocken) och när Harley äntligen tryckts ut hade jag för ont för att cykla. Sen flyttade vi tillbaka till Staffanstorp men glömde cykeln i Karlskrona…
Magnus åkte och hämtade den till slut, lämnade in cykeln på service och idag tog jag premiärturen till bussen. Som en lycklig skitinge trampade jag som en galning och hälsade glatt godmorgon till alla jag svepte förbi på vägen.
Som sagt, barnsligt förälskad på gränsen till dampigt beteende. Ungefär som förälskelsen till studsmattan… Eller till vaniljglass och jordgubbar, eller till pannkakor med hemlagad sylt och grädde. Så förbannat barnsligt härligt…
Följ mig även på Invinitum