En gyllene Flygande Jacob

I lördags var det ätardag igen. Hela veckan har jag längtat efter att denna dag ska komma, så kommer lördagen och då är man helt plötsligt inte lika sugen. Konstigt hur hjärnan fungerar. Med det inte sagt att onyttigheter inte intogs, om vi låtit bli så hade vi förmodligen varit hysteriskt sugna dagen efter och resterande veckan utvecklats till en pina.

Valet föll på Flygande Jacob, denna kaloribomb som oftast glöms bort men som bjuder på mängder av smaker, enkla förvisso, men med ett slutresultat som kan fungera som muta om era ungar någon gång skulle vara förjävliga (ni vet, mitt barn andras ungar).

Det självklara valet till denna rätt som uppvisar både sötma, sälta, en bra syra i form av vinägretten till salladen (som dessvärre glömdes i kylen) och en kaxig hetta som kom från att kycklingen stektes i färsk chili och paprikapulver, hade varit en halvtorr riesling av bättre kvalitet. Inget sockervatten vid namn Liebfraumilch alltså.

Saken var den att när jag öppnade våra vinkylar fanns det inte ett enda vin som stämde in på beskrivningen (kan bero på att jag känner en brud som efter sin förlossning fått dille på halvtorra rieslingviner) så det fick bli en matvänlig, aningen trist och tråkig, generisk Pinot Noir som dock tjänade sitt syfte till måltiden. Mjuk, rund och snäll precis som vår lite väl förgyllda (varav ingen bild) Flygande Jacob, skyller på mjölk i hjärnan, sanningen är att jag hånglade med Magnus i soffan.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *