Viu Manent är en familjeägd vingård som har sina rötter från Katalonien i Spanien. De senaste åren har det skett en hel del moderniseringar som resulterat i renare, friskare och mer fruktdrivna viner. Vingården är relativt ung och har bara gett skörd sedan år 2003 .

Vindruvorna som plockades till detta vin har växt i den chilenska Colchaguadalen, närmare bestämt på vingården El Oliver. Druvorna som används till vinet är sydfranska, till större delen den kryddiga Syrah och dels den lite mer anonyma Carignan, tillika Spaniens Cariñena. Efter skörd lät de vinet ligga på både fransk och amerikansk ek i 9 månader för att ge det karaktär och tid att mogna.

Man slås av en intensiv rödlila färg. Doften är ren, relativt generös och ungt bärig men inslag av blåbär, björnbär, vanilj, choklad och lite smörkola, man hittar även en grön ton. Eldigheten gör sig märkbar och det sticker lite i näsan.

Vinet har en bra syra som får saliven att rinna till, vilket vittnar om att vinrankan växt på hög höjd. Tanninstrukturen är fin med påtagliga och strama fattanniner men med betydligt snällare frukttanniner. Eldigheten märker vi också vilket hjälper till att göra kroppen större, det är fylligt med schysst frukt, om än lite syltig. Aromerna av mörka blåa bär och den gröna tonen kommer tillbaks i smaken tillsammans med vaniljen och chokladen, avslutningen är inte jättevass men ändå så att det sitter kvar en stund och lämnar ett prisvärt vinminne. Ett fylligt, fruktigt och smakrikt vin med snygg struktur till ett snyggt pris för er som gillar det.

Släng en entrecôte på grillen, servera med vitlökssmör och en fräsch vårsallad och måndagskvällen blev plötsligt lite trevligare.

Följ mig även på Fresh Magazine

Ett vin som är 32 år gammalt kräver både vördnad, respekt och aktning men framför allt en stadig hand vid dekanteringen. Jag kommer aldrig att glömma Anders och Boas ord (lärarna på Gustibus) dagarna innan examen: ”Vad ni än gör och vad som än händer får ni aldrig avbryta dekanteringen”. En mening som etsat sig fast i minnet och som fortfarande gör mig nervös och ger mig gåshud när det ska öppnas viner som har några år på nacken eller med en bra fällning i flaskan.

I vilket fall, när mina föräldrar var på besök för några helger sedan tyckte vi att det var dags att knäcka den läckra flaskan som legat i kylen ett tag. Vi tillagade oxfilé och rotfruktsgratäng med en kantarellsås. Kanske inte förstahandsvalet när det ska serveras en Gran Reserva från 70-talet men det var väl lyckat. Hela anrättningen blev betydligt elegantare, vinet kom fram med alla de söta smakerna och sältan i köttet tillsammans med den väl avvägda syran i såsen gjorde det hela till en lysande upplevelse som vi länge kommer att minnas.

Efter en torr kork som jag fick jobba ett tag med, en något darrig dekantering och några svettdroppar i pannan spills äntligen vinet i glaset och bjuder på en mindre intensiv tegelröd färg med bruna nyanser i kanterna.

Till en början är vinet ganska slutet men en ren, om än lite blygsam, doft av choklad, läder, torkad frukt, röda bär och humidor. Men det dröjer inte länge innan aromerna blir djupare och mer komplexa där man kan urskilja fikon, russin och körsbär, chokladen blir med tiden betydligare mörkare för att till slut övergå till kakao. Efter ytterligare en liten stund kommer det fram aromer av solmogen röd frukt, höstlöv, svamp och marsipan. Vinet uppvisar en mycket komplex arombild.

Vi smakar med stor entusiasm på vinet, rullar runt det ordentligt i munnen för att nå ut till alla ytor där vi hittar smakerna. Vinet är över 30 år gammalt men har en oerhört pigg syra med väl integrerade fattanniner och relativt många, men fint polerade frukttanniner. Gran Reservan är medelfyllig och har samma komplexa smakbild vi fick känna i form av aromerna i näsan. Den är elegant och balanserad, frisk, förvånansvärt fruktig och bjuder på en delikat eftersmak. En förtjusande dryck som hade klarat vidare år i flaskan, där harmoni, passion och kärlek möts i en klassisk butelj.

Följ mig även på Fresh Magazine