Munskänkarnas vintävling

Gårdagen började inget vidare bra då jag och Rune (min medtävlare) skulle ses två timmar innan tävling för att diskutera lite taktik och upplägg. Tävlingen skulle gå av stapeln först vid 16.00 men fyra timmar tidigare fick jag ett samtal om att den blivit framflyttat till 13.00. Jaha, så mycket med det försnacket. Det positiva var att jag inte hade tid att bli nervös och på så sätt lyckades jag hålla mina tävlingsnerver i schack.

När vi kom fram till tävlingslokalen satt det en stor lapp på hissen och jag trodde givetvis att hissen var trasig. Det hade varit så typiskt, fem våningar upp och jag kan garantera att vattnet gått av ansträngningen, men Rune klappade mig på axeln och sa ”jag har varit med på 27 förlossningar, så det är lugnt”. Hissen sattes äntligen i rörelse och jag tog en lättnadens suck.

Framför oss fick vi en flight med sex olika viner, tre vita och tre röda. Det värsta man kan göra på en sådan här provning är att redan från början bestämma sig för vad det är för vin man har i glaset. Det är så svårt att få bort det man först tänkt på att man automatiskt blir färgad, det absolut bästa är att ”ta vinet för vad det är” som mina gamla lärare på Gustibus alltid predikade och det fungerar faktiskt.

Det första vinet är blekt gult och visar lite tendens på bubblor som sedan försvinner. Doften är ren, medelstor och lätt aromatisk med tuttifrutti-aromer, mycket päron, grön melon, gröna äpplen, jäst och en hint av vitpeppar. Smaken är lätt och byggs upp av en livlig syra där aromerna kommer tillbaka. Jag var först inne på en Albarino från Rias Baixas men aromerna av vitpeppar som framträdde mer och mer fick oss slutligen att skriva en Grüner Veltliner från Wachau, Österrike. Det var en Grüner från Kamptal, Österrike. Fan.

Glas nummer två har en ljusgul färg med lite högre densitet. Den rena, medelstora doften bjuder på en aromatisk framtoning där citrus, äpple, grape, mineral och en rökighet är framträdande, syran är mycket pigg och smaken lätt blommig med en lång mineralisk avslutning. En Riesling från Rheingau, Tyskland är vårt förstahandsval vilket det också är.

I det sista vita glaset möts vi av en liten djupare gul färg där doften är ren, relativ stor med mycket citrus, gröna äpplen, mineral och en nätt nötig ton. Syran är livlig, mineraltonerna framträdande, gröna äpplen och citrus kommer tillbaks. Däremot inga fattanniner som man kunde tro att det skulle vara efter att ha doftat på vinet. En Chardonnay från Chablis, Frankrike är vårt val som även visar sig vara det korrekta svaret.

När vi går över på de röda vinerna hittar vi ett ljust rött vin med lite bruna nyanser i det första glaset. Doften är ren, medelstor med aromer av körsbär, läder, fat, röda bär, charkuterier och en viss rökighet. Redan här har vi nästan bestämt oss för vad det är men smakar på det och får det vi tror bekräftat. Syran är skyhög, fattanninerna kärva och strama, de bittra aromerna av sura körsbär, rökt fläsk, läder och en röd bärighet för tankarna till norra Italien. Så vi gissar på en Nebbiolo från Piemonte. Vi är så säkra på vår sak att vi knappt får fram ett andrahandsval. Vår kaxighet belönade sig då det var rätt.

Det andra röda vinet är rött med en del blå toner, doften är ren och stor med en framträdande svartvinbärsdoft, mycket mörka bär, fat, mint och en hel del gröna toner. Smaken är medelfyllig med en bra syra och fin tanninstruktur där de mörka bären kommer tillbaks tillsammans med eukalyptus och grön paprika. Druvan måste vara en Cabernet Sauvignon. Vi sätter South Australia, Australien som första alternativ och Mendoza, Argentina som andra. Det visar sig att vi återigen gjort ett klokt val.

Glas nummer sex är en riktig egoboost då man doftar lite lätt och vet vad det är, så som man absolut inte ska göra. Men jag lyckas återta kontrollen och gå tillbaks till det enda rätta, metodiken. Vinet är djuprött med blå toner och doften ren, stor och kryddig med aromer av mörka bär, charkuterier, jord, örter och vitpeppar. Smaken är medelfyllig, lite stram, bra syra med aromer som kommer tillbaks där kryddigheten och vitpepparn är framträdande. Vi måste vara i norra Rhônedalen, närmare bestämt i Crozes-Hermitage och druvan som gömmer sig i glaset är förstås Syrah. Så säkra på vår sak att ett andrealternativ inte kom på tal. Tackar gudarna för att vi hade rätt även på denna.

Det blev ändå en hyfsat lyckad tävling men med många väldigt duktiga medtävlare som imponerade starkt och då är jag inte så lätt att imponera på. På det första vinet velade vi en stund om det kunde vara från Niederösterreich men vi gick längre in i djungeln och valde mellan Wachau och Kamptal där Wachau slutligen hamnade på papperet. Ett beslut som kan ha kostat oss vinsten. Jag tackar i alla fall Rune (som by the way är asgrym) för möjligheten och håller alla tummar för att prestationen räcker till regionsfinal.