Pins VS Militärskrot

Jag och min man lever helt olika liv yrkesmässigt. Magnus springer runt med skit under naglarna i skogen och strider mot andra medan jag sitter hemma med välmanikyrerade naglar (oftast inte) och doppar näsan i dyra glas med ännu dyrare viner i (oftast inte så dyra).

Skillnaden är inte så stor som den verkar. Inte heller är jag så fin i kanten som det låter. Och likaså är inte heller olikheten så väldig mellan oss, om man börjar gräva djupare och skalar bort det yttre. Det är väl därför vi trivs så bra tillsammans.

Med det sagt betyder inte det att vi ingalunda skämtar om varandras jobb. Eller hånar varandra (med glimten i ögat) är nog en bättre beskrivning. Magnus blir skitsur när jag frågar om han lekt krig efter en vecka ute i fält varav han kontrar med att fråga om jag anser att recensera viner är ett jobb?

Men. Så för ett tag sen gick han över gränsen. I postlådan låg en liten pin från munskänkarna som ett tecken på medlemskap i föreningen (där inbördes beundran väger tyngst och kunskap kommer i andra hand) och jag satte upp den på min egovägg bland alla (?) andra pins jag fått från utbildningar och kurser. Magnus skrattade hysteriskt och frågade om jag verkligen skulle sätta upp ”den där”. Ha ha ha. Jätteroligt. Nu sitter den sitter där av ren princip.

Jag har blivit dubbad (visst låter det intressant?) av Englands drottning två gånger, samma antal av Gustibus och nu även dubbad av Munskänkarna. Snacka om utmärkelser. Så Magnus, min älskade man, till dig har jag bara en fråga. Hur mycket skrot har du?

Magnus skrattar åt mina pins och jag skrattar åt hans hedersutmärkelser. Fair enough kan tyckas, men glöm inte det viktigaste. Jag vinner, såklart, och med det utser jag mig själv till drottning i kampen mellan pins och militärskrot. Fortsätt du leka i skogen älskling. Med dina stora, farliga vapen.

Följ mig även på Invinitum och på Fresh Magazine