Mammablogg – Det positiva beskedet

Det var den 23 juli 2009. Jag minns dagen som igår (knappt klyschigt) och kommer aldrig glömma känslorna som överrumplade mig med en sådan kraft. En blandning av skräck, ångest och förtvivlan spred sig som en löpeld genom kroppen samtidigt som det mest underbara rus, vilket bara kärlek kan ge, förtrollade min själ. Kärlek till Magnus, min själsfrände och bäste vän och till ett barn. Ett barn jag aldrig träffat men som jag redan så innerligt älskade.

Jag vågade inte titta på stickan, visste inte hur jag skulle reagera eller vad jag skulle göra. Är det någon som vet det? (Proffsmorsorna borträknade såklart). När första droppen träffade graviditetstestet uppvisades två streck direkt. Hur gravid kan man vara? Bara gravid tror jag (tvillingar gills inte) men för en del går det bara snabbare än väntat. Jag höll på att trilla av toalettsitsen och kissa resten av det våta bredvid. Ett fnitter började bubbla men mellan de falska skratten växte sig en oro. En oro över någonting som var så nytt, så stort och så spännande men som jag inte hade någon kontroll över. Ni alla kontrollfreaks där ute vet hur det känns. Fruktansvärt, vidrigt och för oss (vi hysteriska vi-vet-bäst-fittor) nästan omänskligt.

Magnus friade månaden innan äventyret med stickan (gravtestet), det var tre dagar innan vi skulle flytta till Karlskrona där han skulle börja nytt jobb, jag visste inte riktigt vad jag skulle hitta på och lägenheten var i stort behov av en helrenovering. Hösten var ämnad åt studier då en tredagars kurs om Spanien och dess viner var inbokat och så SM i spansk vinkunskap samt en resa till vindistriktet Rioja stod på schemat. Dessutom höll jag på att starta eget företag, en spritkurs skulle läsas på Gustibus och såklart planeringen för vårt stundande bröllop, så ett barn fanns det egentligen ingen tid för. Verkligen inte.

Vi sa inte mycket till varandra där jag satt likblek med skräck i blicken och byxorna nere som en generad femåring som precis skitit på sig. Jag minns att Magnus frågade om vi skulle gå på en promenad. Den promenaden varade i flera timmar. Egentligen fanns det inga alternativ utan det enda som talade mot oss var just tiden, det var ju så mycket som skulle hända och ske, dessutom innefattade det mesta alkoholhaltiga drycker vilket skulle innebära nytt rekord i spottning. Den första tanken som slog mig var just hur jävla trist det skulle bli att behöva spotta i Rioja. Vinresa och spottkopp rimmar inte som ni hör.

Men vi bestämde oss för att köra, trots tidsbrist och fyrtio veckor utan livets berusande dryck (skulle visa sig vara mer vi blev utan, någon som hört talas om magi i sängen?). Nu i efterhand är det ju självklart inget man ångrar (även om vi skulle göra det så vad finns att göra? Gud kunde väl åtminstone infört ångervecka) utan det är det bästa som hänt oss.

Nu är man bara glad att graviditeten är över, förlossningen avklarad och att vi i den lilla familjen mår bra. Det jag funderar över är bara om det egentligen finns något som heter rätt tid? Jag tror inte det. Vart man än befinner sig i livet så kommer det alltid att finnas saker som måste göras, måste ses och som måste hinnas med. Alla dessa måsten. Så för ett kort ögonblick glömde vi bort dem och bara njöt av situationen. Vi skulle ju trots allt bli föräldrar och det är typ hur stort som helst. Om inte annat så blir man hur stor som helst och tyvärr så finns det inget vackert med det. Bara så att ni vet.

2 reaktioner på ”Mammablogg – Det positiva beskedet”

  1. Jag har inte barn själv, är ännu en i skaran kontroll-freaks-som-egentligen-aldrig-kommer-anse-att-det-är-”rätt-tid”, men kan bara säga; fullkomligt lysande inlägg!
    Det är så tröttsamt när nyblivna mammor maler om hur underbart allt var och att de gladerligen skulle göra om det imorgon, man känner liksom på sig att det omöjligt kan vara hela sanningen.
    Det du skriver är det säkert många som gapar åt, ”så får man väl inte säga”..! Men i mina ögon är det klarsynt, ärligt och modigt.
    Grattis till tösen, och hoppas bröllopet går bra!

  2. Tack så mycket! Jag blir alltid lika glad när folk förstår vad jag menar, eller i vilket fall vågar stå för sina åsikter. Det är som du skriver, mycket tabu att prata om hur man egentligen mådde, hur man upplevde det och vad som hände etc. Jag tycker att om det är någon gång som man ska vara ärlig så är det väl under tiden då det största i livet händer.
    Jag trodde heller aldrig att jag skulle få barn, men nu är man här… :) Ja, bröllopet… Herregud vad det är saker att fixa, men det löser sig. Ha det så bra!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *