Jag borde aldrig gått upp

03.35 ringde klockan, förvirrad och sömnig klev jag motvilligt upp ur min varma säng. En timme senare satt jag på ett iskallt tåg med en barnfamilj bredvid mig, jag irriterades av att bebisen skrek och av sex-åringens ständiga pladdrande om fullkomligt meningslösa saker. Ändå satt jag kvar, jag var för trött för att röra mig och för att börja organisera om, en tre dagars resa kräver ändå sin kvinnas packning. Så jag antar att jag fick skylla mig själv.

Jag var stelfrusen men full av förväntan när jag kom till Malmö, jag skulle få träffa gamla vänner och bekanta, dessutom lyssna på Spaniens enda Master of Wine, Pancho Campo. Efter många kramar och kära återseenden skulle vi äntligen börja vår utbildning, Spanish Wine Education Program. Vi möttes av en långhårig man i hästsvans som inte alls var Pancho, det visade sig att han hade fått förhinder och ni kan ju bara tänka er besvikelsen som gick som en susning i salen.

Efter att ha spenderat en hel förmiddag med en presentation av sponsorerna, pratat om Spaniens turism och kultur var jag redo att köra igång med det som jag kom dit för att göra: lära mig mer om de spanska vindistrikten och dess viner, få en ordentlig genomgång inför SM nästa vecka samt att få kunskap som jag inte lyckats hitta någon annanstans. Jag fick inte något av det.

Javier Arauz visade sig vara ett arrogant och nonchalant inhopp för Pancho. Förväntningarna på att utbildningen skulle hållas på en hög nivå med relevant fakta och information om ämnet så att man skulle få nya infallsvinklar gick i kras. Mr Arauz gjorde mig bara mer förvirrad, kan man inte hålla reda på de tillåtna druvorna till cava och sedan inte kunna skilja på om de är gröna eller blå, kanske man ska fundera på om man verkligen är kompetent nog för att undervisa ett gäng spanska vinentusiaster?

Föreläsningarna gick ut på att punkt efter punkt, bild efter bild, presentera Spaniens vinkultur på PowerPoint, exakt efter det material vi hade fått utskickat veckorna innan kursen. Jag kunde sida efter sida i mina anteckningar bocka av vad jag redan visste, totalt ointressant. När det sedan dök upp en fråga, ryckte han på axlarna och sa att det var ointressant eller slängde sig med sitt älskade uttryck ”depende”. Ointressant med detaljer för honom kanske men inte för oss som ska tävla, vi måste ha detaljerna och svar på frågor som är ganska långsökta, den generella faktan i detta sammanhang är ganska ointressant. Jävla pajas.

De få minuter vi hade Pancho Campo med oss på ”skype” var ovärderliga och också den enda tiden man lärde sig något av intresse. När sedan Mr Arauz kallade mig, Oskar och Carin (det är vi som ska tävla tillsammans) för ” the troublesome corner” tappade jag det helt. Kom igen, det var väl inte mitt fel att han inte kunde svara på mina frågor. Jag kände mig som en busig skolflicka igen, skillnaden var att den här gången kom jag inte för sent, jag kastade varken suddgummi eller pappersflygplan på läraren, inte heller var jag högljudd. Jag trodde bara, eller jag tog för givet, att han var mer påläst än så.

Så som sagt, jag borde aldrig klivit upp. Det jag däremot borde gjort, var att  ha gått på den spanska vinprovningen dagen efter utbildningen som tydligen var helt fantastisk. Det provades bl.a. Vega Sicilias toppvin ”Unico”, Alejandro Fernandez ”Pesquera” och Peter Sissecks ”Pingus”. Alla stora viner från grymma årgångar av de bästa spanska producenterna. Istället satt jag hemma med handen i en stor godispåse. Det var också gott.

Följ mig även på Invinitum