Den första dagen spenderades i Alavesa, den minsta delen av Rioja men med de bästa förutsättningarna för att göra kvalitetsviner. Den höga höjden gör så att druvorna får tid till att mogna utan att förlora sin syra och den kalkrika jorden skapar en mineralitet i vinerna som ger en känsla av terroir. Sen är det givetvis inte alla som lyckas…
Första besöket bar iväg till Bodega El Coto, en storsäljare i Sverige som de allra flesta hört talas om. Vi möttes av en kortväxt man med gigantiskt stora ögon, alla som har sett Allison i Top Model vet vad jag pratar om… Det var rent, snyggt och inget hyckleri om deras filosofi; moderna, fruktiga kvantitetsviner till en bred publik. Fair enough.
Nästa stopp blev på Casa Primicia i Laguardia där min förälskelse av landskapet snart gick över till besvikelse. Vi träffade mannen bakom bodegan på 700 meters höjd och det var svårt att slita blicken från omgivningen som bjöd på vinodlingar så långt ögat nådde, dramatiska bergstoppar i fjärran och pärlande vattendrag i det grönskande området. Vi fortsatte ner till byn där det gamla vineriet gjorts om till representationssal, där fick vi en historielektion utan dess like av mannen som luktade förfärligt mycket svett. Det följdes av en provning av bodegans viner som inte alls imponerade, en oren känsla i både doft och smak skuggade alla vinerna och det fanns kanske en anledning till att vi inte fick se vineriet där vinerna framställs. Kan det vara så att smutsiga utrymmen och skitiga fat är anledningen? Vi fick heller inte prova deras toppvin, ”Vina Diezmo”, som har fått många utmärkelser. Kanske hade det varit så att den, förhoppningsvis, koncentrerade frukten kunnat dölja orenheten i vinet? En fråga som jag inte har några ambitioner att lösa. Den viktiga frågan i det här är varför systembolaget väljer denna bodega när det finns så många andra som är bättre, ännu värre är att Casa Primicia är en av storsäljarna. Jag ryser.
Dagens sista besök på Bodega Luis Canas var en fantastiskt upplevelse. En snabb rundvandring genom bodegan och en blick ut över vinfälten var en total motsats från den förra bodegan. Det gick undan, det var effektivt och lärorikt men framför allt var det inga mögelsvampar som stack i näsan. Provrummet var stilrent och schysst designat, generösa vinkupor med underbara viner. Det provades vitt, rosé och rött i alla kvalitetsbeteckningar, från unga till gran reservas, från endruvsviner till bodegans toppviner och alla höll en otrolig kvalitet. Luis Canas Crianza 2006 är den bästa crianzan jag druckit! Toppvinet ”Hiru 3 Racimos”, 2005, har en fantastisk fruktkoncentration, namnet kommer från att endast 3 vindruvsklasar per ranka får skördas och det är det som ger den enorma koncentrationen. Det här är det enda vinet från bodegan som finns på systembolaget, det kostar 599:- och är värt varenda krona! Dagens andra favoritvin var ”Graciano”, 2006, kraftfull och generös med hög syra och alkohol, mycket tanniner och mörk frukt. Ett ungt vin att lagra men som redan nu är underbart. Bodega Luis Canas bygger alla sina viner på omsorg, hårt arbete och kvalitet, vilket charmar, förför och säljer. Smått lyriska återvände vi till hotellet för ett snabbt ombyte inför middagen.
På en mörk bakgata i centrala Logrono gick vi in på ett cigarettstinkande, rustikt grillhak, ”Asador Egues”. Vi gick längst in i restaurangen, förbi ett hål i väggen som visade sig vara köket och slog oss ner. In kom fantastiskt söta tomater, den största sparrisen jag sett, grillad röd paprika och den berömda skinkan Jamon Iberico. Lite lokalproducerad olivolja och salt var allt som behövdes. Det första vinet som spilldes upp var enkelt, fruktigt och kolsyrejäst. Ett vin som inte säger speciellt mycket och mitt bästa förslag som tilltugg till ett vin stöpt i denna form är hallon och lakritsbåtar. Skitgott. Sen kom köttet i massor, rykande, perfekt grillat och blodigt. Grabbarna runt bordet såg ut som barn på julafton… Det andra vinet var från Marques de Vargas, en Reserva 2004, modernt och fruktigt med en bra syra och fina tanniner. In kom mera kött och som vi alla vet, mat kräver vin, så härnäst plockades en fruktbomb in från den moderna producenten Artadi, Pagos Viejos 2001. Ett vin från en grym årgång med djup och koncentration, kraftigt men ändå mjukt, vinet har legat på franska ekfat och inte på de klassiska amerikanska som traditionellt används i Rioja. Middagen avslutades med en rejäl kupa Orujo, Spaniens svar på grappa. Proppmätta, nöjda och trötta gick vi genom den ljumna natten tillbaks till hotellet för att smälta dagens upplevelser, men kanske framför allt för att smälta maten.
Följ mig även på Invinitum