Frälst bland paradisets synder – Rioja del III

Den tredje dagen bar det iväg till Alta, det största området i regionen med ett maritimt klimat som är starkt influerat av Atlanten i norr, det ger milda vintrar och svala sommarnätter. Rioja Alta skyddas också från de kalla Atlantenvindarna och riklig nederbörd av Sierra Cantabria i norr och Sierra de la Demanda i söder. Jordmånen består av kalkhaltig lera men även alluvial och järnrik lera, vilket ger viner med en bra bredd.

Dagens första besök var hos familjeägda Bodega Corral menvinerna som tillverkas här går under namnet Don Jacobo. Efter en rundvandring på den äldre och klassiska bodegan, hamnade vi på pilgrimsleden som går strax utanför bodegan. Hurtiga människor som var på väg mot sitt mål passerade och jag kunde inte förstå varför man utsätter sig för något sådant. Det var inte förens vi satt i jeepen som tog oss upp till Bodega Corrals vinodlingar som jag kom till insikt. Den fullkomligt galna men underhållande vinmakaren, som också körde

vilket gjorde mig smått nervös, förklarade att man blir helad och frälst av att vandra den berömda leden. Jag tänkte över det, men efter en kort sekunds förvirring kom jag fram till att den ca 800 km långa vandringen inte förtjänade mina synder. Bodegans viner var tyvärr ingen sensation och lämnade ingen djup beröring i mitt smaksinne och lukten av unken källare i provningslokalen visade inte vinerna speciellt mycket rättvisa. Kanske var det tur, vinerna påvisade nämligen en liten orenhet som, om möjligt, dämpades av lukten i rummet. Att deras crianza, årgång 2005 serverades på Nobelfesten 2007 kan enbart vara ett resultat av sponsring eller dåliga kontrakt.

Vi åkte vidare en kort stund och när vi var framme hade jag hamnat i paradiset, jag undrade om någon där uppe ville visa mig vart jag skulle hamna om jag mot all förmodan skulle vandra den förbaskade pilgrimsleden. Bodega Finca Valpiedra ligger på en höjd som ger en sagolik utsikt över bergen i fjärran och den mäktiga Ebrofloden som omringar egendomen och dess vinfält. När vi väl kunde slita oss från den fängslande naturen leddes vi in till den stilrena och moderna bodegan. Vi nådde hjärtat av byggnaden, källaren där vinerna ligger och vilar i nya franska ekfat, och det kunde ha fått vilken ateist som helst att bli frälst. Enorma pelare som sträckte sig upp till den ofantliga takhöjden, en doft som lugnade sinnet och ljuvlig musik som charmade mig totalt. När vi sedan provade vinerna testades ”Cantos de Valpiedra”, 2006 och ”Finca Valpiedra”, 2005. Det första är en enklare variant av vin nummer två men båda vinerna visade prov på fin struktur, dock något sträva fattanniner som kanske behöver några år för att poleras men med en fin syra, mycket bra fruktkoncentration och en längd som sitter i. Schyssta moderna viner för en liten peng som man dessutom kan hitta på systembolaget. Så nu är jag överbevisad och har bestämt mig, jag struntar i att vandra 800 km på en pilgrimsled och slår mig istället ner i Finca Valpiedras källare och knäcker några flaskor rödtjut. Jag når mitt mål med frälsning och blir dessutom lycklig och får en behaglig berusning på köpet. Fantastiskt.

Det tredje och sista besöket för dagen var på Ramón Bilbao. En bodega som behåller lite av det klassiska men som även inriktar sig på moderna och fruktdrivna viner, de jobbar mycket med renhet och det fräscha genomsyrade hela vineriet. Det snålades inte när bodegans viner skulle testas, flaska efter flaska korkades upp och alla vinerna var av hög kvalitet. Deras flaggskepp ”Mirto” gav mersmak och några flaskor fick följa med hem. Frukt, kraft och koncentration i elegant förpackning.

På en liten finare restaurang skulle kvällens middag avnjutas, ”Taverna de Heredias”, även denna lite avskilt från Logronos upplysta gator. De fantastiskt söta tomaterna beställdes in, friterad ansjovis med röd paprika låg fint upplagt på ett fat och sen kom det vi alla väntat på: det blodiga, grillade köttet från frigående, välmående kossor. Otroligt gott men gårdagens middag på det rustikare haket var snäppet vassare. Dyrare är inte alltid bättre. Till detta dracks det självklart en hel del vin. ”Vina Tondonia Blanco” Reserva 1990 från en av de äldre bodegorna i Rioja, López de Heredia i Haro. Ett vin som måste upplevas, helt i sin egen stil som legat på amerikanska fat i 6 år och fått oxiderade toner. Mer traditionellt än så här blir det inte och det är även svårt att hitta ett vitt vin som coolare än detta. Nästa vin var den totala motsatsen, ”Roda I”, Reserva 2004, ett kaxigt, ungt rött vin av tempranillo som enbart legat på franska fat. Kvällens favorit för mig. ”Prado Enea”, Gran Reserva 2000 från den klassiska Bodegan Muga som är och nosar lite på den moderna stilen ställdes mot ”San Vicente”, 2005 från Señorio de San Vicente som är en mogen modern tempranillo som trots detta inte tappar sitt ursprung. Återigen en händelserik dag, där klassiskt möter modernt, blodigt kött möter rött vin och där Finca Valpiedra spöar skiten ur Gud.

Följ mig även på Fresh Magazine