Klassiskt, utmanande eller något mitt emellan?

Julmusiken spelas på radion. Klapparna är inhandlade. Julborden är bokade. Och vi har inte ens kommit in i december månad. Känns det igen? Själv så tillhör jag den skara människor som är trött på julen innan den ens är här. Stressen, alla måsten och inte minst planeringen av mat och dryck… Det sistnämnda är jag dock ganska duktigt på och jag tycker framför allt att det är bland det roligaste som finns.

Jag gillar klassiska grejer. Det ska jag absolut inte sticka under stolen med men ibland kan klassiskt bli tråkigt. Jag pratar såklart öl och snaps till sill, riesling till gravad lax, ett vin från Beaujolais till prinskorv, köttbullar, julskinka, revbensspjäll och till Janssons. Late Bottle Vintage Port till salta mögelostar och en söt moscatel till ”gottebordet”. En rökig stänkare i form av en single malt whisky där Bowmore brukar vara ett omtyckt alternativ som avslutning på ett julbord i traditionell stil. När klassiskt blir enformigt så gillar jag att experimentera bland smaker för att hitta den perfekta balansen mellan kombinationer som vi sällan ser. Tar man det osäkra framför det säkra och det i slutändan visar sig bli galet bra, då är tillfredställelsen enorm. Nu är vi bland fino sherry till löksill, gewürztraminer till rökt lax, Sauternesvin till Janssons frestelse och lutfisk samt fatlagrad chardonnay till julskinkan med senap. Till honungsglacerade revbensspjäll spiller jag en Recioto della Valpolicella i glaset, ett sött rött vin från Venetien, Italien. När vi sen kommer till gröten så ringlar jag Limoncello över och drömmer mig bort till kritvita sandstränder och till ön Capri utanför Italiens västkust där denna magiska citruslikör produceras. Till ostbrickan väljer jag en halvtorr pinot gris och avslutar kvällen med en tokoxad cava på druvan malvasia från det välkända vinhuset Freixenet.

Men, vad gör man då när klassiskt blir tråkigt och det som en gång i tiden var utmanande inte längre är lika exotiskt? Då hittar vi nya vägar såklart och eftersom båda de ovanstående förslagen baseras på olika vintyper till specifika rätter kan det vara skönt med ett alternativ som fungerar genomgående till julbuffén, och här gäller det att hitta ett vin som bråkar så lite som möjligt. Sillen är i dag ofta väldigt söt och krämig, skinkan och det kallskurna har en hel del sälta och ibland även rökiga toner. Pratar vi tillbehör så innehåller de väldigt mycket sötma, som exempelvis rödbetssallad, gratäng och paté för att nämna några. Så sälta och sötma men framförallt mycket fett. Jag väljer därför ett vin med generös frukt och/eller ett vin med lite sötma, dessutom måste vinet ha en frisk syra för att ”skära igenom” allt det feta som dukas fram. Jag undviker också vin med fatkaraktär både gällande det vita och det röda vinet för att inte lyfta fram de bittra och metalliska smakerna i maten. Vad serverar vi då? En fruktig champagne eller ett friskt mousserande vin fungerar klockrent och julen är väl ändå en högtid som är värd att firas med eleganta bubblor? Föredrar ni ett stilla vitt vin så faller förslagen på en frisk och fruktig albariño från spanska Rías Baixas eller en halvtorr pinot gris. Dricker ni rött vin genomgående så är en pinot noir från Nya Zeeland eller Oregon två riktigt bra exempel. Vill ni ändå testa något nytt så slår jag ett slag för rosévinet till julborden år 2014. Förhoppningsvis en trend som vi kommer se mer av framöver och definitivt vad jag kommer spilla i glaset till jul. Länge har vi svenska konsumenter endast förtärt den rosa drycken under de allra varmaste sommarmånaderna men faktum är att ett fruktigt och strukturerat rosévin av god kvalitet är ett perfekt buffévin, och då i allra högsta grad till vårt svenska julbord!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *