Och inte har jag något att skylla på heller förutom tid, men den största faktorn är förmodligen motivationen som fullkomligt försvunnit. Höstångest. Det måste vara höstångesten, den som sakta smyger sig på så fort vindarna börjar rosa mina kinder och lövens färger drastiskt ändrar färg.
För att inte prata om mörkret, det är ändå det värsta. Glöm energi och glada utrop när klockan ringer vid fem. I morse var det så mörkt att jag höll på att cykla omkull på vägen till bussen, men jag parerade snyggt och fick förmodligen damerna att sätta frukosten i halsen på ålderdomshemmet jag susade förbi. Skönt att veta att det snart blir ännu mörkare.
skönt att det är mörkt ,då är det ju iNgen som ser när cykel hjälmen åker på ,var rädd om ditt lilla ”HUS”.