En höstmiddag med mycket kärlek

Vad är bättre än en middag i goda vänners lag där karlarna står för värdskapet, matlagningen, serveringen och all disk?

I fredags hade killarna planerat en fem-rätters, vi visste att vi skulle få käk men inte att det skulle vara en så pretentiöst komponerad meny som den vi fick. De två föredettingarna, inom kockyrket alltså, visade att de fortfarande hade känslan kvar och att mat verkligen är deras dolda passion. Det modigaste var ändå att trots bristande utbildning inom ämnet ville de själva välja dryck till alla rätterna och det även att det skulle serveras till två kräsna sommelierer som vet vad de vill ha och som inte är speciellt ödmjuka. Guldstjärnan hängde i luften redan innan menyn var presenterad.

Kvällen började med ett glas Orballo Albarino från Rías Baixas, ett friskt, fruktigt lätt aromatiskt vitt vin och en menypresentation som gav höga förväntningar inför kvällen. De hade redan fått högsta betyg så det enda som krävdes för att behålla det och gå ut med flaggan i topp var att mat och dryck var lika bra som det verkade på det uttryckta papperet.

Först ut var en chilitapenade med parmaskinka som serverades på crostini och Thailands stolthet Singha spilldes i glaset, en ljus lager från landet lång bort i öst. En bra kombination där den friska, läskande ölen svalkade gommen efter den heta chilin och där beskan dämpades av sältan i maten. Bra gjort med full pott i bagaget.

Rätt nummer två bestod av jordärtskockssoppa med färskost och persilja på toast. Ett förnöjt ”åhh” spred sig kring bordet när ”Champagne de Pompadour” blottades, vem gillar inte champagne? Soppan var helt perfekt! Den krämiga konsistensen fungerade fint tillsammans med vinets höga syra, dock saknade vinet lite kropp, det blev för lätt för rätten och sältan i maten dämpade frukten i vinet så att den stackars champagnen nästan försvann. En fylligare, fruktigare Blanc de Blanc hade nog varit att föredra. En fantastisk rätt med ett bra tänk som inte riktigt nådde full poäng.

Huvudrätten var en bedårande skapelse av helstekt hjortytterfilé, rotfruktsgratäng och murkelsås som serverades tillsammans med hemlagad mangochutney. Vinet, en Château Bouscassé ´06 från Madiran i sydvästra Frankrike, är en stram historia med opolerade tanniner, mycket syra och alkohol med en frukt som ibland inte räcker till. I detta fall gjorde den det. Ett vin som verkligen kräver sin mat för att sluta bråka och tillsammans med maten förvandlades vinet till en mjukare gestalt, sötman i maten, den väl avvägda sältan och kryddigheten blev tillsammans riktigt gott. Eftersom vi var tvungna att gnälla på något så hade vi velat ha lite mer syra i såsen för att matcha den markerade syran i vinet. Överlag fick de nervösa killarna högsta betyg.

Mätt och belåten hade jag kunnat somna på stolen där jag befann mig, en underbar afton så här långt med mat i magen som hade kunnat föda mellersta Afrikas befolkning ett par månader framöver och det med två rätter kvar.

In kom en härligt kaneldoftande äpplepaj med hemlagad sorbet på säsongens äpplen. Sorbeten var ren kärlek, syra och sötma möttes i en perfekt konsistens. Pajen var vällagad, kanske lite för söt för min smak men kryddigheten från kanelen fungerade utmärkt till vinet som serverades, en Moscatel de Setúbal från Portugal. Ett bärnstensfärgat sött vin där frukten och de knäckiga tonerna balanseras av en fin syra, en dessert skänkt från ovan.

Fyra rätter var avklarade och vi förflyttade oss till en bekvämare plats. Soffan med de mjuka kuddarna och fåtöljerna med de mysiga filtarna lockande till lite slummer men eftersom vi hade besök fick jag försöka hålla mig vaken, jag lyckades ett tag. Grabbarna kom in med en bricka och på den låg det tre ostar, två olika marmelader och små koppar som innehöll glögg smaksatt med kakao, Dufvenkrooks X-mas Delight. Vågat. Grönmögel tillsammans med päron/granatäpple/calvados-marmeladen var en gåva från gudarna, likaså vitmögelosten med nypon/rabarber-marmelad. Den franska kittosten i sig var jättetrevlig men alldeles för mild för att avnjutas tillsammans med de smakrika marmeladerna. Den varma glöggen till ostarna var en klockren kombination men det kunde lika gärna gått åt helvete, så vad är det man säger? Friskt vågat, hälften vunnit.

En helt otrolig kväll med läckra rätter och coola drycker, mycket skratt och kärlek som jag kommer att minnas länge. En sagolik afton som kunde förvandlat vilken gammal hagga som helst till en prinsessa, så en stor eloge till grabbarna som fick högsta betyg och dessutom en guldstjärna i kanten. Vem visste att jag hade en sådan karl i hemmet? Med kvällens upplevelser på ögonhinnan och inte mindre i magen dröjde det inte länge förrän fröken slumrade gott i soffan, trots våra ärade gäster. Min frånvarande närvaro verkade dock  inte ha bekymrat herrskapet det minsta, dagen därpå var ölen borta, vinet tömt och whiskyflaskan likaså. Som sig bör efter en lyckad kväll.

Följ mig även på Fresh Magazine