Men igår hände något, kanske. Jag gillar egentligen inte att springa. Mest för att jag är rätt dålig på det och tycker det är sjukt trist. 6 kilometer går bra, till och med 8 kilometer om jag har en bra dag, men där brukar det ta stopp. Jag är otålig och vill att allt ska hända nyss, hatar att vänta och när saker går långsamt. Därför gillar jag inte löpning, för att jag är långsam.
Jag är tjejen som går ut från lägenheten och trycker på hissknappen för att sen gå tillbaka och låsa under tiden hissen är på väg. Tjejen som får allergiska besvär i kön på ICA när det fipplas med kuponger och mynt och tjejen som vill sparka människor i rumpan när de släpar fötterna efter sig. Folk tror jag är stressad. Det är jag inte, jag effektiviserar min tid. Och varje minut räknas.
Tillbaka till löpningen. Förra veckan sprang jag en 9:a och en 11:a (kilometer alltså) och det händer inte ofta. Så från ingenstans fick jag den briljanta idén att springa 15 kilometer, förmodligen för att plåga mig själv till det yttersta. Jag bestämde mig, satte ett tidsmål och igår gjorde jag det. Behöver jag säga att jag nästan dog av tristess? Men jag fixade det och är i alla fall rätt nöjd. Undrar om mitt tålamod blivit bättre nu?
Det är riktigt bra jobbat
Tack! Det gick, men jag var trött… :)