Ja, det är väl bara att inse att jag inte längre är 20, att jag helt enkelt inte orkar lika mycket (läs:alkohol) och att jag dagen efter känner mig som en påkörd katt med ett huvud som exploderar så fort jag flyttar mig en millimeter. I lördags kom äntligen Diana och Martin, det blev middag och goda viner. Sen blev det mer vin, en och annan cigg, öl och rom. Ni fattar. Vid tretiden på morgonen trillade vi i säng och gårdagen var inte att leka med… Tur jag har en förstående man som aldrig blir bakis (vägrar tro att det beror på att han är yngre än mig) som tog hand om den trasiga människan jag igår gestaltade. Värt det? Lätt! :) När ses vi igen?
