”Dagboken – Jag sökte dig och fann mitt hjärta”. Jag dör. Redan här. Av titeln. I några år nu har Caroline sagt till mig att jag måste se den här filmen, en film som jag hört så mycket om och idag var det äntligen dags (den är ju trots allt drygt 8 år gammal). Harley somnade tidigt och Magnus var inte hemma. Det var läge. Spillde ett glas vitt, hoppade upp i soffan, drog filten över min kropp och tryckte på play… My God! Jag tror jag grät innan förtexten slutat rulla. Sen grät jag mig igenom hela filmen. Nu ligger jag i sängen två timmar senare och gråter fortfarande (snyftar i alla fall). Hur kan jag ha missat detta underverk? Tack finaste Caroline…
