När jag påbörjade projekt löpning i tidig sommarvärme kändes allt så jävla bra. Jag avklarade min första mil i spåret och andra gången jag sprang sträckan var jag nere på 54 minuter, vilket i alla fall får räknas till en medelmåttlig tid.
Sen gick något snett, nämligen min fot (och tre bröllop med diverse alkohol och för många cigaretter). Efter fyra veckors rehabilitering (från både det ena och det andra) var jag tillbaka i mina löpskor men inget var sig likt.
Nu, snart fyra månader efter jag började springa på allvar känns det tyngre än någonsin och målet där 45 minuter på milen skulle fixas känns nu väldigt, väldigt långt borta. Åsa, var är du när jag behöver dig som mest?