Denna höst… Vilken jävla resa. Berg- och dalbana beskriver nog tiden bäst. Både mentalt och kroppsligt. Mycket har gått fel och det har varit många hinder på vägen. Så kom dagen. Det var dags att ställa sig på scenen på Decembercupen, det kändes inte optimalt men tyckte ändå att formen var hyfsad. Om än betydligt fylligare än de andra tjejernas. Massan var bra men tyvärr lite för mycket vatten kvar. Gick av scenen utan finalplats, kändes dock ok med tanke på att jag inte hade några förväntningar. Jag var nöjd att jag över huvud taget tog mig till scenen.
Söndagen efter lördagens tävling började jag tömningsvecka nr 2. Jag var på galet dåligt humör, trött och frustrerad. Och förbannad. Mycket känslor att hantera på en gång. Lägg där till besvikelsen som kom krypandes… Däremot verkade det lossna i slutet av veckan och allt började kännas bra. Dagen innan Luciapokalen var humöret på topp och jag tyckte det skulle bli roligt att ställa mig på en scen igen. Kändes riktigt bra. Tryck i kroppen och bra magkänsla. Boom. Eliminerades direkt. Tårarna sprutade och jag rusade ut. Sa inte många ord till Larry på vägen hem.
Tårarna silade nerför kinderna i dagarna två. Psykiskt och fysiskt utmattad. Ont i kroppen, besviken, frustrerad, arg och helt tom. Hur kunde allt bli så jävla fel? Så mycket tid man lagt ner, så mycket man prioriterat bort, så mycket åt helvete. Jag skulle ALDRIG ställa mig på en scen igen.
Men nu, fyra dagar efter tävlingen har jag tagit mig i kragen igen. Jag har fått lite distans och landat lite i allt och för att summera så kan jag väl säga så här. Var nöjd med formen till DC men hade rätt mycket massa och lyckades inte bli av med allt vatten så jag blev ganska kompakt i jämförelse. Formmissade helt till LP trots att det kändes bra timmarna innan scenen, slätade ut och såg bara vattnig ut. Galet vad dagsformen är avgörande.
Men, nu har det kommit upp lite nya möjligheter och det är bara upp till mig att bestämma om jag ska satsa igen, och då gå all in, eller lägga stilettklackarna på hyllan för gott. Ger det några veckor så får vi se vad som händer.
PS. Bilden är efter DC med världens största burgare med pommes och bea i magen, skapligt fyllig så ger inte en helt rättvis bild av formen. Bilder från tävlingarna hittar ni på min instagram, ericasattler.
Världens mest kärleksfulla tack till Larry, som står ut med mig under resans gång. Stöttar mig genom allt och som alltid finns vid min sida. Tack till min coach Niklas för vägledning. Tack till finaste Eleonor för hjälp med smink, hår och bling. Tack till min familj som är mina största fans. Tack till mina sponsorer som gör vardagen lite lättare: Prime Nutrition, Celsius och L Sportsclub. Och inte minst ett stort tack för alla lyckönskningar, fina ord och värmande kommentarer till alla runt omkring.
Jag började min tävlingssatsning i februari detta år och tre tävlingar på mindre än ett halvår sätter sina spår. Nu ska jag vila, läka och återhämta. 2015 blev ett träningsår. Och känner jag mig själv rätt så blir 2016 året då jag verkligen får glänsa. Back to business, fokus, nya mål i sikte. Håll käften och kör.