Igår var en sån där dag när allt gick fel. Från det att väckarklockan ringde 05.00 tills att jag somnade 22.30. Ena stunden ville jag bara ställa mig i ett hörn och skrika som en trotsig tonåring för att i nästa ögonblick vilja lägga mig i sängen och gråta som ett barn.
Kaffe över hela diskbänken. Tandkräm på tröjan. Lämna ett gråtande barn på dagis. Missade nästan bussen. Glömde låsa cykeln. Överstressigt på jobb. Hämta bilen på verkstad efter däckbyte, som ändå inte fungerade. Glömde madrass till mormor. Make långt borta. Lägg där till PMS och ni förstår att succén var ett faktum…
Men, allt är inte kolsvart i en för stunden bäckmörk vardag. Tack finaste Jocke och Katti för att ni finns… Och tack mormor för att du äntligen kommit ner.
Om drygt två veckor blir det förhoppningsvis ändring (eller vi blir åtminstone två vuxna i hemmet igen, vilket var själva grundtanken) när min käre make byter tjänst och fälttiden och utbildningar över Svea rike är ett minne blott. Längtar ihjäl mig.