Efter SM i spansk vinkunskap i oktober förra året bestämde jag mig för att det var sista tävlingen som jag gjorde. Det var bara den andra i mitt liv när det gäller vin men som den dåliga förlorare jag är sa jag bestämt ”aldrig mer”. Nu är det så att jag har blivit tillfrågad av en herre, som jag träffade på en föreläsning i början av veckan, att tävla med honom i Munskänkarnas årliga vintävling. Jag som inte ens är medel i föreningen glider in lite på ett bananskal men vad kan jag göra åt det? Jag känner mig bara väldigt smickrad.
Till saken hör den att tävlingen ligger nära min förlossning och det hade varit ganska olägligt om vattnet går under tiden som fröken spottar en massa vin. Fördelarna i den här tävlingen är att det enbart är ett praktiskt vinprovningstest där man ska sätta rätt land, region och druva. Långa sömnlösa nätter, alldeles för mycket kaffe och teoretiskt pluggande med överflödiga fakta existerar alltså inte. En annan fördel är att karl’n som jag eventuellt ska tävla med är överläkare, så om vattnet skulle gå är jag i trygga händer.
Jag ljuger om jag säger att jag inte är sugen. Jag är fruktansvärt sugen. Som den tävlingsmänniska jag föddes till krävs det kanske mer än en förlust i SM för att hålla mig borta från tävlingsarenan? Nästan fyra månader har gått så jag antar att det är dags att sluta vara bitter. Det jag hellre pratar om är att för nio månader sen såg det ut så här när vi vann Rioja Sommelier Award. En av de lyckligaste dagarna i mitt liv.
Det är klart du ska tävla och smiska lite munskänksstjärt.
Haha… Precis som vi smiskade Stockholmsstjärt :) Du är för rolig Anders. Det lutar åt tävling.