Så var det dags igen. Jag var på väg mot Malmö och de välkända lokalerna i västra hamnen och som vanligt fylldes jag av förväntan och nyfikenhet på vad som skulle ske. Jag vet inte om det är tryggheten i skolan eller om det är för att jag befinner mig på den västra sidan av landet som det infinner sig ett lugn inom mig. Kanske en blandning av båda.
Hela förra året var det plugg som gällde och efter ett sommaruppehåll var det dags igen. Spanienstudier, Riojaresa, tävlingar och diverse kurser, nu är det en spritkurs som står på schemat, WSET Professional Certificate in Spirits. Det är nästan exakt ett halvår sedan som jag satt i samma rum, till och med på samma plats med ångest inför sommelierexamen som skulle skrivas och så är man här igen, även om man inte skulle tro det så känns det faktiskt bra. Riktigt bra.
Dagarna efter jag gått ut sommelierskolan i maj infann sig en tomhet, det var som att jag inte kände mig riktigt redo för att lämna skolbänken och som att lärarna knuffat mig utför ett stup utan vingar och utan skyddsnät. Jag undrar hur den här betydligt kortare kursen kommer att sluta eller få mig att känna. Förhoppningsvis med ett certifikat och kanske med ett litet blåmärke på höften.
Timmarna flög iväg och framåt eftermiddagen gjorde sig ångorna från all sprit närvarande, jag var rätt dåsig trots det eviga spottandet och fullproppad med information om destilleringskonsten och dess olika drycker.
Jag satt som fängslad under en intensiv föreläsning och jag kunde inte förstå vart tiden tog vägen, det kallar jag klass på utbildningen. En hel dag som var fylld av skådespeleri från en lärare som har så mycket passion för sitt arbete och som så villigt delar med sig av all sin kunskap är snudd på kärlek. Bättre betyg än så kan man inte få.
Så jag återvände till östkusten, trött efter en händelserik dag men lycklig och med en bredare förståelse för digestifer. Den tre veckor långa kursen har redan börjat ge mig tentaångest. Min kära syster sa för många år sedan när hon avslutat sin femåriga utbildning på högskolan att det man saknar mest med studietiden är just ångesten och lättnaden som kommer när examen är över. Jag är beredd att inte hålla med, prestationsångest har aldrig varit något vackert.