Förra året var målet att springa milen på 45 minuter, i och med att jag aldrig tidigare sprungit sträckan var det kanske lite önsketänkande. Men skam den som ger sig… Dock hann jag bara springa tre gånger innan jag trasade sönder min vänstra stortå. Premiärmilen slutade på 58 minuter, efterföljande på 56 och sista på 54 så målet kändes ändå inom räckhåll. Efter skadan gick det dock trögt och alldeles för långsamt, motivationen tröt ordentligt så jag la ner löpningen och växte istället fast på min crosstrainer.
Men nu är det alltså dags igen, jag har känt lite på spåret några gånger i veckan och tänkte ladda för milen imorgon. Jag ljuger om jag säger att det går lätt, det är mer som att springa runt med två blytunnor och träningsvärken efteråt får mig att känna mig som en gammal kärring som passerat bäst-före-datum för länge sen. Nu är jag i alla fall tokladdad och springer jag inte på 45 minuter innan september tagit slut (år 2012 då) kommer jag aldrig mer kliva i sparkdräkten med tillhörande neonfärgade så kallade löpskor. Over and out.