Naket & orecenserat

Jag trodde aldrig att jag skulle skriva det här… Men det är ganska skönt när man efter 34 år faktiskt kommer till insikt om saker och ting. Det är som att en helt ny värld har öppnat sig för mig. Ibland behöver man bara någon som talar om hur det egentligen ser ut i ens liv och efter x antal gånger så går det till slut upp ett ljus… :) Denna ”någon” påminner mig att andas flera gånger varje dag, han är ett fantastiskt stöd, och oerhört klok. Jag älskar dig.

Oavsett vad jag gör i mitt liv så ger jag alltid 100%, ”lagom” och ”mittemellan” har aldrig varit min grej. Det är allt eller inget. Svart eller vitt. I mitt liv existerar ingen gråzon. Jag vill så mycket, hela tiden, dygnet runt. Jag sätter upp mål och redan innan jag uppnått mina satta mål är jag på väg mot nästa. Full fart, ingen paus, ingen vila. Så fort jag trycker på den gröna knappen finns det inget stopp.

Ibland behöver man stanna upp, andas, leva. Och äntligen har jag förstått det. Jag är ingen maskin, även om jag ibland önskar att jag vore det, orken tar till sist slut även hos mig. Kroppen går sönder och psyket blir fucked up.

Mina vardagar börjar vid 04 då morgoncardio står på schemat. Sen rullar det på… Barn ska väckas och lämnas på dagis. Jobba 8 timmar, hämta på dagis. Kvällsträning på gymmet, posering. Lekplatsen ska hinnas med, barn läggas. Jobb med mitt eget företag på kvällarna, blogg, vinreportage, vinrecensioner, vinprovningar. Och bokföringen. Och så allt det andra… Handla, tvätta, städa och laga mat. Vid 23 ligger jag i sängen. Och klockan ringer fem timmar senare. Socialt liv kan jag glömma. Men det är också en prioritering jag gjort för att komma i tävlingsform. Planering och rutiner är oerhört viktigt för att jag ska få det att fungera, minsta lilla avvikelse sätter mig totalt ur balans.

Så händer det plötsligt saker i livet som gör att man tvingas stanna upp. Reflektera, prioritera om. Och det är där jag är nu. Nu låter det som att allt är nattsvart, det är det inte, men två veckor innan tävlingsscenen är man ganska trött, sliten och fed up. Det som händer runt omkring mig just nu är troligtvis bra för mig. Det har fått mig att fundera över vad som är viktigt här i livet.

Så nu är jag här, två veckor innan tävling. Formen är inte där jag önskade att den var och jag kommer inte visa upp en kick ass fysik på scenen. Pallplats kan jag glömma. Men vet ni vad? Det känns helt ok! För första gången i hela mitt liv kan jag ärligt säga att jag är stolt och jävligt nöjd över vad jag har presterat och åstadkommit. Jag har landat i att 2015 kommer vara ett träningsår för mig, få lite tävlingserfarenhet och lära mig hur min kropp fungerar. Och det är så jävla skönt!

Däremot så kommer jag inte ge upp, det blir fullt fokus de kommande två veckorna, men förhoppningsvis med lite mer glädje och mindre stress. 2016 kommer jag tillbaka. Större, starkare och hårdare. Det tar tid att bygga muskler, det tar tid att forma sin kropp. Tid som jag inte har. Äntligen har jag också fattat det, men med ett tålamod som inte existerar så har det inte gått så snabbt. Två veckor kvar. Sen ska jag äta, vila och njuta, sova och försöka få kroppen i balans igen. Men framför allt så ska jag lära mig att andas. Andas.