Ni vet hur jag var innan min 30-årsdag. Jag tjatade hål i huvudet på min omgivning om hur gammal jag var, att jag var på väg utför och undrade förtvivlat vart åren tagit vägen. Som så många andra.
Sen när dagen väl var över så kändes det ändå rätt lugnt, givetvis kollade jag både en och två gånger extra i spegeln för att verkligen försäkra mig om att rumpan satt på sin plats och att penntricket genomfördes med mycket väl godkänt betyg (ja, idag kan man köpa det mesta för pengar). Dessutom tyckte jag till och med att de jädrans rynkorna var rätt charmiga. Men jag hade tydligen bara en bra dag.
När jag var runt tjugo satte jag upp några mål här i livet. Däribland att jag skulle vara gift, bo i hus, fött minst ett barn och startat eget företag innan jag fyllde 30, så egentligen är jag ju home safe, om friköpt radhus räknas till hus. Tillräckligt nära för att slippa den omtalade krisen i alla fall kan man väl tycka, men det gjorde jag inte. Den kom bara lite senare är beräknat. Oväntad, oförutsedd och med en kraft av sällan skådat slag.
Panik. Panik för att jag måste göra massa saker, hinna se, uppleva, resa, upptäcka kulturer och traditioner. Jag måste ut, får inte luft, kan inte stanna, kan inte andas. Ångest. 30-års kris. Garanterat. Jag måste jobba mig ner på jorden igen, låta mig landa, lära mig hur jag ska behärska mig, återfå kontrollen och komma tillbaka till verkligheten igen. Och lära mig hur jag ska fortsätta leva mitt liv som trettioåring. Eller hur var det nu igen? Var det inte 22 jag fyllde?
Följ mig även på Invinitum