För några veckor sedan höll jag en stor provning på Grand Hotel i Lund om Spanien och dess viner. Vi pratade historia, kuriosa och utveckling och provade sex viner. Det är alltid lika intressant att se hur vi människor kan tycka så himla olika.

Vi började kvällen med en Cava Recaredo 2006 Brut Nature Gran Reserva. Åsikterna gick isär men vinet produceras av den biodynamiska producenten Recaredo i Penedès och har en krämig mousse med frisk syra och aromer av mogen citrus, äpple, brioche och mineral. Några instämde om att cavan var grym och bättre än många budgetchampagner på systembolaget medan andra inte var lika imponerade.

Fortsättningen var en Albarino 2007, Rias Baixas, Galicien som bjöd på en nätt aromatisk ton med mogen frukt som persika, melon, päron och gula frukter. Syran var frisk men balanserades av en något rund och fet munkänsla. Ursprungstypisk och småtrevlig.

I glas nummer tre gömde sig en Muga Blanco 2008, Rioja som är en vit Rioja vilket vi ser alldeles för lite utav. Producenten är en av de klassiska i Rioja med en modern touch och vinet är tillverkat av viuradruvan som sedan fått jäsa på fat. Syran är frisk med raka toner av citron, mineral och en viss brödighet. Friskt, mjukt och med en fin rondör.

Nu var det dags att gå på de röda. Först ut var Sueños Tempranillo 2006, Bodega Cézar i Sierras de Málaga. Bakom vinet står ”den galne svensken” Rickard Enkvist (se bild ovan) och vinet är mycket fruktigt och tilltalande. Mörka bär som skogsbär, plommon och körsbär, vaniljtoner och en viss kryddighet. Relativt fylligt med en bra struktur och balanserad syra. Snygg längd.

Förmodligen kvällens överraskning. Det gissades på Rioja Gran Reserva från tidigt 2000-tal och från sent 90-tal, även andra delar av Spanien kom på tal men i glaset fanns en oerhört vital BMB Martines Bujanda Gran Resreva från 1978. Vackert tegelröd i färgen med massa sekundära aromer som läder, choklad, humidor, svamp, multna löv, torkad frukt, övermogna röda bär och marsipan. Syran var fortfarande med och elegansen enorm.

Vi avslutade provningen med ett mycket intressant vin. Flertalet av gästerna var bombsäkra på att vi befann oss i Andalusien och Jerez. Men icke. I glaset fanns en Fondillon 1975, Salvador Poveda som produceras av oerhört mogna Monastrelldruvor som man sedan låtit torka för maximal koncentration och lagt på stora fat i många år. Vinet och dess namn är ursprungsskyddat och kommer från Alicante. Oerhört komplext med oxiderade toner, torkad frukt, nötter, choklad, knäck och choklad. En fantastisk avslutning på en trevlig kväll.

Följ mig även på Invinitum

När vi var på vinresa förra hösten till Rioja spenderade vi några timmar hos Bodega Ramón Bilbao i deldistriktet Rioja Alta. Vi provade en hel del godsaker och en utav dem var just denna Mirto 2005 som fick följa med hem till Sverige. Igår var det dags att öppna skönheten här hemma.

Färgen är mörkt blåröd och mycket tät. Doften är ren och bjuder på en stor, sötmogen fruktighet med mörka plommon och röda körsbär, tillsammans med en viss kryddighet och vanilj och mocka från faten. En doft som lovar mycket.

Vinet är medelfylligt, inte alls lika fylligt som jag mindes det, med ganska sträva fattanniner där frukttanninerna är betydligt snällare, syran är fortfarande bra och med näpna aromer av mörka frukter och bär som kommer tillbaka i smaken men absolut inte så fruktgenerös som sist. En viss angenäm beska finns i vinet som sitter kvar i längden tillsammans med en alkoholvärmande fruktighet. Men var tog den moderna frukten vägen, kraften och komplexiteten? En besvikelse.

Följ mig även på Invinitum

Bland de första inläggen jag skrev här på bloggen handlade om den vita motsvarigheten till detta vin, Baigorri Blanco 2005, som jag fortfarande tycker är helt fantastisk. Det här röda är heller inte så dumt utan närmare bestämt är det gott som fan.

Färgen är djupröd och doften något sluten till en början med öppnar upp sig efter lite luft och värme. Aromer som björnbär, körsbär, röda plommon och örter är framträdande tillsammans med en kryddig fatkaraktär. Smaken är relativt fyllig och kompakt med bra riv i tanninstrukturen samtidigt som vinet är fullmatat med frukt och koncentration med en väl balanserad syra. De mörka bären återkommer och sitter kvar länge i en harmonisk, kryddig avslutning. Strukturerat, fruktig och jävligt snyggt om ni frågar mig. Det kan gott ligga några år till för er som gillar lite mjukare viner men det är som sagt riktigt bra som det är redan nu.

Tycka vad man vill om de tunna, sönderekade vaniljbomberna från förr men det här är från en helt annan skola. Den moderna bodegan Baigorri visar upp en trendig fruktighet som stolt legat på franska fat och som förmodligen kommer få folk att rynka pannan och fråga: Är det här vinet verkligen från Rioja? Ohh yes it is, and it’s fabulous. Som Robert Parker kanske skulle ha sagt.

Följ mig även på Invinitum och på Fresh Magazine

Champagne Lanson Rose Label, art. nr 7495, 369 kr. Denna bubblande dryck är ljusrosa och går åt det laxfärgade hållet. Doften är ren med röda vinbär, jordgubbe, krutonger och jäst samt är vinet torrt och medelfylligt med en schysst syra. Moussen är fin, jag hittar lite knäckiga toner i sällskap med de röda bären och det är mycket friskt där eftersmaken är behaglig med en lätt bränd ton.

Chablis Premier Cru Mont de Milieu 2000 La Chablisienne, art. nr 95866, 215 kr.  Det gyllene vinet bjuder på en stor utvecklad doft där popcorn, vanilj, kola och sötmogna gula äpplen får mina smaklökar att vattnas. Det är fylligt och torrt med balanserad syra i fin harmoni med gräddiga aromer tillsammans med en hel del citrus. Eftersmaken är mycket lång, krämig och elegant. Delikat, välgjort och läckert. Jag är kär.

Bourgogne Hautes Côtes de Nuits Les Dames de Vergy 2008, art. nr 5460, 129 kr.  En finstämd, dock ganska diskret, pinot noir med ljust röd färg och ren doft av hallon, lingon, körsbär, gräs och en viss kryddighet gemensamt med en lätt rostad karaktär. Ett medelfylligt vin med sammetslen tanninstruktur, putsad syra och örtiga aromer som kommer tillbaks med den fina bärigheten. Kryddigt, bärigt och friskt med viss längd.

Finca Monasterio Baron de Ley 2005 (ny årgång på systemet; 2007, art. nr 73327, 203 kr). En av mina favoritproducenter i Rioja gör här ett fruktkoncentrerat och tempranillodominerat vin (80 % tempranillo och 20 % cabernet sauvignon) med mycket röda körsbär, plommon och björnbär, fin vaniljton och en generös kropp. Syran är bra och tanninerna många men hyfsat mjuka och väl integrerade i vinet. Ett modernt, fylligt och generöst vin där kryddigheten, fatkaraktären och de mörka bären ihop med de sekundära aromerna och smakerna som tobak och mocka gör det här vinet mycket publikt. En modern Rioja i sin fruktiga prakt.

Följ mig även på Invinitum och på Fresh Magazine

Till alla vinintresserade som förälskad sig i Portugisiska viner bjuder jag nu mina läsare på ett reportage om DOC Alentejo på Invinitum. Där går jag genom det mesta som speglar regionen och dess stillsamma landskap för att komma fram till att Alentejo har mer att erbjuda än bara naturkork.

”I de vackra vita byarna är det som att tiden stått till” skriver Anders Mathlein i sin reseberättelse för SvD. Må så vara, men något som inte står still är regionens vinindustri som fullkomligt blomstrar där selektering i vingårdarna prioriteras, bevattning har blivit tillåtet och moderna anläggningar byggs upp för att öka kvaliteten, samtidigt som de värnar om sitt ursprung och sin tradition vilket återspeglas i personliga viner. Personliga, men dock så oupptäckta… Läs hela artikeln här.

Följ mig även på Invinitum och på Fresh Magazine

Tempranillodruvor som växer i den kalkrika jordmånen i Rioja Alavesa

Följ mig även på Fresh Magazine

Kräftskivan är en traditionell svensk fest i samband med att säsongen för fiskandet av de läckra havsdjuren drar igång under sensommaren och hösten. Liksom midsommar är det ett accepterat fylleslag som oftast råder och mycket har vi att tacka de näringsfattiga djuren för detta. Liten mängd näring tillsammans med mycket alkohol har ofta den effekten.

I folkmun, men även hos branschmänniskor, heter det att de utsökta kräftorna är väl salta och söta för att passa till vin, vilket är ett oerhört märkligt uttalande då sötma och sälta brukar balansera upp det mesta. Dessa kommentarer handlar helt enkelt om felaktigheter, för att inte kalla det för inkompetenta och fullkomligt dåraktiga bedömningar. Men visst får man tänka till både en och två gånger innan man köper vinet till kräftfesten men vem har sagt att det ska vara lätt? Svårast är nog att bryta gamla traditioner. I det här fallet att kräftorna alltid ska serveras med öl och nubbe.

Kräftan bjuder på sötaktigt kött vilket väger upp sältan tillsammans med en kryddighet som på flera sätt gör det möjligt att ackompanjera olika viner till. Sötma, sälta och syra (plus lite bitterhet, för att inte nämna umami) är den perfekta kombinationen och med det så är väl gåtan om vin till kräftor löst.

Ett vitt vin som är halvtorrt är att föredra där sötman i vinet väger upp det söta kräftköttet och de Bartoli är en sådan skapelse från Australien. Det tillverkas av de aromatiska druvsorterna gewürtstraminer och riesling som här bjuder på solmogen, tropisk frukt med fin syra och smakfull sötma. Till de dilldränkta djuren passar denna vita alldeles förträffligt. Att det är ett snyggt kort till ett grymt pris gör ju inte affären sämre.

Eller varför inte lyxa till det och spilla en halvtorr champagne i glaset? Veuve Clicquot gör en finstämd champagne med diskreta bubblor, snygg syra, där fin gul frukt och toner av nötter är framträdande.  De stackars djuren får sig inte bara en värdig begravning utan vi erhåller även en mycket trevlig upplevelse.

Föredrar man istället att dricka rött vin till, vilket är underskattat och förmodligen inte det självklara valet, skulle jag välja en fruktig, mjuk och bärig spansk crianza med fin vaniljton. Conde de Valdemar är en ren och snygg urtypisk sådan från Rioja och jag ska förklara varför denna stil av vin fungerar så fint.

Vanilj och dill ligger nämligen väldigt nära varandra arommässigt, vilket också förklarar varför man ibland hittar dill i doften på många spanska viner. Lagringsbenämningarna crianza, reserva och grand reserva ligger alla på fat och oftast då på de amerikanska som medför vaniljtoner (och dill) till aromen. Varav skaldjurens dillkryddighet, sälta och sötma fungerar perfekt med crianzans mjuka och rödfruktiga vaniljton. Dessutom klaffar vinet utmärkt till de smakrika hårdostarna som så oftast serveras till.

Till er som stundar en kräftskiva och som vågar prova något nytt lovar jag er en ny smakupplevelse, förhoppningsvis lite inspiration och därtill blir ni en erfarenhet rikare. Fyllan kommer på köpet. Så länge ni fyller på av den goda drycken som finns i flaskorna vill säga.

På sidan här bredvid under Vintips, hittar ni ”Vin till kräftskivan”.

Följ mig även på Fresh Magazine

Veuve Clicquot, 379 kr, art. nr 7421. Denna “Gula Änka” är full av liv och rörelse. Med sin nyans av gult, en doft som är ren med aromer av citrus, mandel och mogna gula äpplen charmar den i alla fall mig, lägg där till de vackra bubblorna som sprudlar i glaset. Den här champagnen är halvtorr och medelfyllig med en mycket frisk syra där aromerna kommer tillbaks och som vägs upp av en balanserad sötma.

Conde de Valdemar 2006, 79kr, art. nr 12659. Är klassikern att lita på med sin skolboksmässiga stil. Vinet är mörkrött och har en ren, ganska tydlig doft av mogna jordgubbar, körsbär tillsammans med en fin fat- och vaniljton. Syran är bra, fattanninerna mjuka och runda, frukttanninerna likaså. Ett medelfylligt vin, rakt och enkelt, som fungerar enastående till de goda skaldjuren med sin saftiga fruktighet.

Följ mig även på Fresh Magazine

Tredje dagen hittade vi ett ställe på den restaurangtäta huvudleden genom byn. Vad som lockade in oss var inte den blå smurfen (pitufo betyder smurf på spanska) utan min mans dåliga blodsocker.

Alldeles för länge hade vi promenerat längst med havet för att komma till marinan och de feta båtarna för att inse att hamnrestaurangen var stängd och att sushistället vi passerat på vägen till hamnen såg alldeles för mörkt och tråkigt ut vilket ledde till att vi inte gick in. En miss kan hända.

Vi slog oss ner på den relativt stora uteserveringen, som både saknade havsutsikt och avgränsning från den väl trafikerade gatan några meter från våra sittplatser. Läget kunde varit mer romantiskt men fram kom en söt tjej med ett charmerande leende och lämnade oss menyerna. Bara att se spanjorerna le gjorde oss på gott humör.

Menyn var tilltalande med många fisk- och skaldjursrätter samt en del spanska specialiteter och klassiska rätter, som den stående paellan. Vinlistan var inte stor men väldigt trevlig, där majoriteten var spanska producenter som fick slåss om uppmärksamheten. Vår första tanke var att om det här blir bra kommer många kvällar att spenderas på haket, trots bristen på svala havsbrisar.

En lätt aromatisk och mycket fruktig Pazo Serrentellos Albarino 2009 med frisk syra och bra balans beställdes in till rätterna som bestod av gambas al ajillo (räkor med vitlök), pimientos de padrón (små rostade gröna paprikor), helgrillad havsabborre och grillad bläckfisk. Okonstlat och sjukt gott. De läckra paprikorna blev snabbt en stående rätt på vårt bord.

Vid ett annat tillfälle avnjöts El Pitufos tapastallrik som var gigantisk och bjöd på skinka, korv, grönsaker och skaldjur tillsammans med, enligt mig, alldeles för mycket friterade saker. Jag vill gärna se vad jag äter och veta vad jag stoppar i munnen. Min karl är helt tvärtom. En del av charmen att inte veta vad som döljer sig under den feta frityrdegen. Jo visst.

Vi hade beställt in en cava till kalaset vilket fungerade ypperligt till de rika delikatesserna på tallriken. Roger d’Anoia Brut Nature är verkligen att rekommendera. Det knastertorra vinet bjöd på en vass syra med citrus, äpple och nätta brödaromer. Den diskreta blommigheten gjorde cavan elegant, harmonisk och visade inte tillstymmelse till klumpighet, som cava ibland kan göra.

Hummer- och räksallad var rätt nummer två för kvällen och den sköljdes ner med ett glas vitt av den inhemska druvan Prensal Blanc. Magnus gick på pepperoni pizza som bevisade att restaurangen kan mer än att tillaga fisk och skaldjur. Valduero Ribera del Duero Reserva 2004 spilldes i glaset. En fruktig och kraftig tempranillo med frisk syra där aromer av björnbär, mörk choklad, läder och kaffe dominerade i glaset. Djup, koncentration och kvalitet på flaska som garanterat kommer att beställas till Sverige.

Carpaccio på baccalao var andra godsaker som vi frossade i och den här gången fick det sällskap av Sitios de Bodega Con Class Verdejo 2008 från Rueda. Med sin friska fruktighet och de gröna tonerna som krusbär och sparris tillsammans med mogen gul frukt som ananas blev resultatet lysande. Den salta fisken gjorde sig bra till det fruktiga, friska och aromatiska vinet. Dagens varmrätt bestod av grillade havsräkor som sköljdes ner med en traditionell Rioja Bordón Reserva 2004, som vi såg fanns på systembolaget när vi kom hem, till en billig peng.

Sista kvällen gick vi tillbaks till El Pitufo efter otrohetsaffärer på andra krogar i byn där vi plockade in en oxcarpaccio och favoriterna från veckan som bland annat var de rostade paprikorna och räkorna i vitlöksolja. Vi började med en vit Rioja, Vivanco Blanco från kvalitetsproducenten med samma namn (Vivanco). En rent, friskt och väldigt rakt fram vin i den moderna tappningen. Inte mycket att orda om. Och så avslutade vi så tråkigt som med pizza (svingod i och för sig) men det var det vi drack som var intressant. Cabernet Sauvignon 2005 från den inhemska producenten Son Prim. Ett litet familjeföretag med stor potential vilket deras mustiga, fruktiga och publikfriande cabernet sauvignon 2005 med lysande sekundära aromer vittnar om. Ytterligare ett vin som kommer att beställas till Sverige.

Nästa gång ni är i närheten av Cala Mayor rekommenderas ett besök på El Pitufo starkt. Personalen är trevlig och tillmötesgående, kockarna vet vad de sysslar med och ägarinnan är en sympatisk krögare som vet hur man charmar gästerna och får dem att må bra. Vem känner sig inte speciell när vinerna som inte står på menyn plockas fram?

Sist men inte minst vill jag bara säga att vinerna från Mallorca är på god väg att delta i konkurrensen ute i världen. Förutsättningarna finns där, likväl kunskaperna och viljan, det enda som behövs är erfarenhet. Ge dem bara lite tid.

Följ mig även på Fresh Magazine

Vad vi har i glaset nu är av en helt annan kvalitet. La Rioja Alta Gran Reserva 904 1997, 299 kr, art. nr 7462 är en tretton år gammal klassiker som visar en tydlig tegelröd färg med bruna kanter och en doft som är ren, stor och som skvallrar om vinets ursprung. Krondill, lakrits, kaffe, svamp, torkade fikon och katrinplommon är aromerna som stimulerar mina doftcentra tillsammans med en sötmogen fruktighet.

Gran Reservan byggs upp av en frisk syra, många men väl integrerade fattanniner och mjuka frukttanniner i sällskap med en medelfyllig kropp. Den fortfarande vitala fruktigheten charmerar inte bara mig utan hela sällskapet. Det är balanserat, elegant och alldeles, alldeles underbart med en längd som vittnar om kvaliteten i vinet. En grym mineralisk avslutning lämnar inte ett öga torrt. Må hända, men i vilket fall så är det ett fint vinminne som kommer finnas kvar (om inte annat är det ju bara att kika tillbaks på mitt inlägg).

Oskar sa lite generat: ”Det här låter säkert dumt Erica, men jag tycker att det både smakar och doftar jättemycket dill”. Du har helt rätt Oskar, du är grym! Dill och vanilj ligger nämligen väldigt nära varandra arommässigt. Jag blev i alla fall jävligt imponerad. Kom igen, han är ju officer för fan… Precis som min man.

Följ mig även på Fresh Magazine