Vi testade Crémant d’Alsace, Cava, Champagne, röd Lambrusco och Moscato d’Asti + Mangopuré. En salig blandning stilar och karaktärer där en mer detaljerad beskrivning ges framöver.

Nu vill jag bara hem och slänga mig i soffan, spilla lite bubbel i glaset och hoppas att min man masserar mina fötter…

Följ mig även på Invinitum

Ekologiska viner bara ökar och ökar

Fascinerande Rioja

Möt oss på Älska Mat Mässan

Champagne vs Britagne

Varför glöms drycken så ofta bort?

European Wine Bloggers Conference

Skörden är i full gång

Fyllekameran är ett faktum

Följ mig även på Invinitum

Cava från Recaredo är det i alla fall. Jag har skrivit om Cava förr men det är värt att nämna igen, jag älskar nämligen denna oemotståndliga dryck!

Cava är ett mousserande vin från Spanien som produceras enligt den traditionella metoden, vilket innebär att vinet får sin andra jäsning på flaskan. Från start har Cavan fått kämpa för att vinna marknad mot sin mer välrenommerade granne i norr, nämligen champagnen, och det ser nu ut som att de är på god väg att lyckas. Målet att gå om champagnen är ännu inte nått, och inte heller tror jag att det kommer ske, men en sak är säker och det är att vi börjar förstå att Cava inte längre är något lågbutgetalternativ till skumpan utan att det är en vinstil som faktiskt kan hålla yttersta kvalitet. Det gäller bara att veta vart man ska leta.

Vi tar det från början. En ung spanjor vid namn Josep Raventós besökte 1872 vinodlingsområdet Champagne i norra Frankrike, där såg Josep hur vinet fick en andra jäsning på flaska och han for hem till Spanien med sina nya kunskaper. Senare samma år producerade han Cava för kommersiellt bruk för första gången i den pittoreska byn Sant Sadurní d’Anoia, Penedès. Spaniens älskade mousserande vin hade fötts, men det man inte visste då var att den sprudlande drycken skulle bli det mest säljande mousserande vinet i världen. För ett litet tag. Framgångssagan blev ett faktum när phylloxeran (vinlusen) förstörde de franska champagneodlingarna i slutet av 1800-talet, för några år framöver fanns det inte speciellt mycket champagne att tillgå, varav Cavan gick om den franska konkurrenten. Året var 1877 och spanjorerna jublade, men några år senare drabbades även Spanien av den fruktade lusen och framgångssagan tog slut, återigen hade de blivit besegrade av fransmännen.

Exakt 100 år efter Cavans födelse grundades Consejo Regulador de Vinos Espumosos, en kontrollgrupp som verkar för att kvalitetssäkra mousserande vin och som även medförde bestämda lagar och regler för Cava. För att vinet ska få benämnas Cava får det bara produceras av de gröna druvorna Macabeo, Xarel-lo, Parellada och Malvasía, Chardonnay är tillåten sedan 1986 då landet gick med i EU. När man gör rosécava få man använda de blå druvorna Garnacha, Monastrell, Trepat och Pinot Noir. Det krävs också att vinet ligger minst 9 månader på sin jästfällning, önskar man en Reserva begärs 15 månader och 30 månader ger beteckningen Gran Reserva. Cava fick DO-status (skyddat ursprungsbeteckning) 1991 men DO Cava är inte ett begränsat geografiskt område utan druvorna kan komma från ett antal olika byar och regioner runt om i landet. Om man använder sig av andra druvsorter, lagringen inte följs eller vinet på något annat sätt inte uppfyller kraven, kallas vinet för espumoso.

Cava är en mycket intressant och spännande vinstil som man bör utforska djupare, och då menar jag inte bara budgetvarianterna som agerar hyllvärmare på Systembolaget, utan de riktiga godbitarna. Att det fortfarande finns människor som hellre köper en champagne av dålig kvalitet bara för att det är just champagne, istället för att köpa en kvalitetscava med personlighet, karaktär och komplexitet till hälften av priset är för mig oförståligt. Och oförlåtligt. Men nu när vi ändå är redo för rosé av klass så tror jag faktiskt att vi även är mogna för äkta Cava av sällan skådat slag.

Följ mig även på Invinitum

Jag vet inte vad jag har gjort för att förtjäna det här, men tydligen något så fruktansvärt att vädergudarna tyckte det var befogat att stjäla min sommar… Allvar, snart regnar vi ju bort! Jaha, så vad gör man då när himmelen öppnar sig och gudarna visar sin vrede? Jo, man läser om vin såklart!

Den grönaste vingården i USA

Sparkling Italy

Spanien ökar sin export

Bordeaux skjuter i höjden

Äggformade ekfat

Vega Sicilia släpper vin från Rioja

Inget stilla vin från England

Bör väl tillägga att jag inte är så religiös som det kanske låter, i fall någon trodde det… Det är nu jag mumlar för mig själv: Jag är min egen gud och min kropp är mitt tempel.

Följ mig även på Invinitum

Visst är det härligt när saker och ting förändras? Tro det eller ej men självaste rosétrenden är på väg mot en ljusare, mer kvalitetsinriktad framtid. För bara några år sedan sparkade majoriteten av befolkningen bakut när man diskuterade rosévin som kostade över 100 kr eller om vinerna i fråga hade en alkohol som understeg 14 procent, föreslog man dessutom att dricka det året var man inte klok och kvalitetsrosé var det ingen som hade hört talas om.

Men varför är det så svårt att förstå att ett rosévin kan vara elegant, strukturerat och fruktigt utan att sticka i näsan av alkohol eller lämna efter sig en osmaklig bitter ton? Förmodligen för att vi har sett för lite av just dessa viner då marknaden vill ha något helt annat. Ingen vill betala för ett kvalitetsrosé. Nej, varför ska man betala för något som man inte vet speciellt mycket om. Så har det sett ut fram tills idag, men nu är läget annorlunda och det händer grejer ute vinvärlden. För första gången någonsin verkar svenskarna faktiskt vara redo för äkta finessviner som skimrar vackert i någon diskret rosa nyans där kvalitetstänk äntligen står i fokus på denna enorma marknad. Här kommer mina favoriter för året. Och nej, J. P är inte med.

Collovray och Terrier är barndomsvännerna som1997 köpte upp Château d’Antugnac i Languedoc-Roussillon, södra Frankrike och producerar här ett ljust laxrosa vin där doften är diskret med toner av lingon, röda körsbär och en grön örtighet som öppnar upp sig efter en tid i glaset. Vinet är medelfylligt, frisk och runt med ett värmande avslut.

Bründlmayer är en av de allra främsta producenterna i Österrike och gör ett underbart harmoniskt och balanserat vin av den inhemska druvan Zweigelt. Det är torrt och oerhört frisk med härliga toner av röda bär, grapefrukt och citrus tillsammans med en mineralisk och elegant avslutning. Något dyr kanske.

López de Heredia Viña Tondonia är en av de mest traditionella bodegorna i hela Rioja. De lagrar sina röda, vita och även sina roséviner på stora amerikanska ekfat och dessutom under en väldigt långt tid. Det här rosévinet är verkligen något utöver det vanliga och gillar man mognadstoner som går åt det oxiderade hållet med komplexa aromer av torkad frukt, övermogna röda bär och kryddor får ni inte missa denna skönhet.

Rosésäsongen är snart över och med den töms äntligen hyllorna på Systembolaget med billigt bulkvin från hela världen, där inte bara ursprung och innehåll varierar stort utan där adressen och drycken faktiskt är opålitlig. Men jag garanterar att vi ser det igen nästa år, fast skillnaden är kanske att man då är mer sugen på att dricka svalkande rosé om värmen hade tänkt komma, nu vill man ju helst bara dricka Lumumba och dra nåt gammalt över mig.

Följ mig även på Invinitum

Fredag kväll. Vad ska ni göra? Själv blir det lugnt och skönt här hemma och må hända att man öppnar en flaska vin, eller två. Jag tycker att ni kan läsa om den svenska vodkan som nyligen lanserades i Spanien, eller om den främsta marknaden för vin, men det bästa är ändå baren som jag skulle vilja ha i mitt vardagsrum. Trevlig helg.

Följ mig även på Invinitum

Det här med mat och dryck i kombination är en ständig fråga jag möter. Många tycker att det är svårt, nästintill omöjligt att kombinera olika rätter med vin. Så svårt är det inte, det gäller bara att inte krångla till det för mycket men framför allt att glömma bort den omåttligt populära frasen: ”vitt till fisk, rött till kött och rosé till ingenting”.

För att man ska lyckas krävs det att vi känner till våra grundsmaker, har vi koll på dessa och vet hur de fungerar så blir vinvalet till den tänkta rätten betydligt enklare. De fem grundsmakerna vi har att jobba med är sött, salt, surt, beskt och umami.

Sött: om man hittar sötman i maten kommer drycken kännas eldigare, bittrare, surare och tanninerna i vinet kommer bli mer påtagliga, sötman ökar upplevelsen av vinets karaktär. Däremot om sötman finns i vinet har den en dämpande effekt på exempelvis heta maträtter. Det som många gör fel här är att när vi tänker sött så tänker vi bara efterrätter och glömmer bort våra skandinaviska råvaror. Tänk i stället kolhydrater och vi hittar bl.a. tomater, rotfrukter och pasta.

Salt: till skillnad från sötma så fungerar saltet på ett neutraliserande sätt och det eventuella bittra och sura i maten kan lätt justeras med lite salt och på samma sätt fungerar den på drycken. Är exempelvis vinet för bittert eller för strävt så prova med lite extra salt på maten då det ger en fruktigare upplevelse av vinet.

Surt: hög syra i maten gör att vinet känns mindre läskande och mer fruktigt och är det för mycket syra kommer upplevelsen bli att vinet känns något platt. Syran har en liknande effekt som saltet och fungerar därmed som en mildrande och neutraliserande komponent både på maten och på drycken. Syrorna i maten och i vinet måste harmonisera för att upplevelsen ska bli balanserad. Syran ”skär” dessutom genom feta råvaror och konsistenser vilket gör att man enkelt kan kombinera en fet maträtt tillsammans med ett vin med hög syra.

Beska: den här grundsmaken förstärker och gör att bitter mat, exempelvis grillade rätter, ökar bitterheten i vinet. Det finns en anledning till att man saltar på maten och att man gärna serverar en fräsch sallad eller syrlig sås till det grillade. Ni kommer ihåg hur saltet och syran mildrade? Rätten har nu blivit balanserad.

Umami: är den senast ”upptäckta” grundsmaken och kan liknas vid proteinberikade råvaror som glutamat och buljong, umami har en förstärkande effekt men kan lätt mildras och justeras med hjälp av de andra smakerna.

Sådär, nu har ni fått verktygen så nu är det bara för er att börja experimentera, och kom ihåg att det oftast inte är huvudråvaran som styr dryckesvalet utan tillagningssättet och tillbehören vid sidan av. Egentligen finns det inget svar eller någon evig sanning om det här med mat och dryck i kombination utan bara förslag på hur man kan lyckas. Glöm inte bort att det hela handlar om att våga. Om sedan kombinationen balanserar och kompletterar varandra får ni givetvis en guldstjärna i kanten.

Följ mig även på Invinitum

Följ mig även på Invinitum

Det här vinet drack vi första gången när jag och Magnus var på Mallorca, andra gången var när vi hade kalas (tänkte först skriva vuxenfest men insåg lika snabbt att det bjöd upp till missförstånd) med Liri och Fredde så omdömet den gången blev nog inte så rättvist med tanke på de tomma flaskorna som stod framför oss. Dessutom hade vi dagarna tidigare provat det merlotbaserade vinet från samma bodega som var grym, Son Prim 2006 Merlot. Häromdagen gav vi denna cabbe ett tredje försök.

Färgen är djupt mörkröd med drag åt bruna nyanser i kanterna. Doften är stor med sekundära dofter av våta höstlöv, katrinplommon, tobak och övermogna jordgubbar, efter en stund i glaset hittar vi även cassislikör och blå marmeladkulor.

Syran är avrundad och tanninerna sammetslena och väl integrerade i vinet. Det är medelfylligt med mycket torkad frukt i smaken, mörka bär och röda mogna jordgubbar tillsammans med en skön värmande eftersmak. Det är mjukt, elegant och mycket trevligt men jag får nog säga att Son Prim Merlot fortfarande leder med hästlängder.

Följ mig även på Invinitum

Ett modernt och okomplicerat rödvin hittar vi i Turó Negre 2008, art. nr 94847, 79 kr. Vinet kommer från Spaniens nordligaste distrikt Empordà som tog bort sista delen av sitt forna namn (hette tidigare Embordà-Costa Brava) för att slippa bli förknippade med sol- och turistnäringen. Vinet produceras av kultförklarade Oliver Conti där han här visar att även han kan tillverka viner som inte kostar en förmögenhet. Vinet bjuder på en mörk, blåröd färg där doften är medelstor med inslag av blåbär, svartvinbär, örter och vanilj. Syran är relativt vass och tanninstrukturen är rund och mjuk. Det är lätt, enkelt och rakt fram i modernt snitt där druvblandningen främst består av Cabernet Sauvignon med en liten del Merlot och Cabernet Franc. Ett seriöst vin med snygg struktur och fin frukt i stilren tappning.

I Italiens Veneto hittar vi distriktet Valpolicella Classico, vinet Campolieti Ripasso 2008, 6792, 89 kr med den välkände familjefirman Luigi Righetti som står som producent, den grundades redan 1909 och bjuder här på ett riktigt fyndvin om man gillar den fruktgenerösa och kompakta stilen. Campolieti Ripasso har en intensiv röd färg med uttalad kryddig och fruktig doft där aromerna domineras av mörka bär, bigarråer, körsbär, övermogna frukter, tobak och mocka. Syran är frisk (som så ofta i italienska viner) och fatkaraktären tydlig, vinet är fylligt med koncentrerad och packad frukt tillsammans med en framträdande kryddighet även i smaken. Mjukt och smakrikt men framför allt oerhört publikt. Corvina, Rondinella och Molinara är druvblandningen som bygger vinet och drycken mår bra av lite luftning innan servering för att lyfta aromerna ytterligare. På våren efter skörd genomgår vinet en andra jäsning tillsammans med skalresterna från producentens Amaroneproduktion, en metod kallad Ripasso och som ger vinet dess smakrika och fruktkoncentrerade karaktär.

Följ mig även på Invinitum