Vega Sicilia, Spaniens mest betydelsefulla bodega genom tiderna, med sina hemtrakter i Ribera del Duero har sedan början av 90-talet spridit ut sin mark. Inte bara på olika ställen runt om i Spanien utan även i Ungern. Men i det senaste projektet är man tillbaka till hemlandet och har tillsammans med en rik fransman köpt upp mark i Rioja. Läs mer om det spännande samarbetet här.

Följ mig även på Invinitum och på Fresh Magazine

Tredje dagen hittade vi ett ställe på den restaurangtäta huvudleden genom byn. Vad som lockade in oss var inte den blå smurfen (pitufo betyder smurf på spanska) utan min mans dåliga blodsocker.

Alldeles för länge hade vi promenerat längst med havet för att komma till marinan och de feta båtarna för att inse att hamnrestaurangen var stängd och att sushistället vi passerat på vägen till hamnen såg alldeles för mörkt och tråkigt ut vilket ledde till att vi inte gick in. En miss kan hända.

Vi slog oss ner på den relativt stora uteserveringen, som både saknade havsutsikt och avgränsning från den väl trafikerade gatan några meter från våra sittplatser. Läget kunde varit mer romantiskt men fram kom en söt tjej med ett charmerande leende och lämnade oss menyerna. Bara att se spanjorerna le gjorde oss på gott humör.

Menyn var tilltalande med många fisk- och skaldjursrätter samt en del spanska specialiteter och klassiska rätter, som den stående paellan. Vinlistan var inte stor men väldigt trevlig, där majoriteten var spanska producenter som fick slåss om uppmärksamheten. Vår första tanke var att om det här blir bra kommer många kvällar att spenderas på haket, trots bristen på svala havsbrisar.

En lätt aromatisk och mycket fruktig Pazo Serrentellos Albarino 2009 med frisk syra och bra balans beställdes in till rätterna som bestod av gambas al ajillo (räkor med vitlök), pimientos de padrón (små rostade gröna paprikor), helgrillad havsabborre och grillad bläckfisk. Okonstlat och sjukt gott. De läckra paprikorna blev snabbt en stående rätt på vårt bord.

Vid ett annat tillfälle avnjöts El Pitufos tapastallrik som var gigantisk och bjöd på skinka, korv, grönsaker och skaldjur tillsammans med, enligt mig, alldeles för mycket friterade saker. Jag vill gärna se vad jag äter och veta vad jag stoppar i munnen. Min karl är helt tvärtom. En del av charmen att inte veta vad som döljer sig under den feta frityrdegen. Jo visst.

Vi hade beställt in en cava till kalaset vilket fungerade ypperligt till de rika delikatesserna på tallriken. Roger d’Anoia Brut Nature är verkligen att rekommendera. Det knastertorra vinet bjöd på en vass syra med citrus, äpple och nätta brödaromer. Den diskreta blommigheten gjorde cavan elegant, harmonisk och visade inte tillstymmelse till klumpighet, som cava ibland kan göra.

Hummer- och räksallad var rätt nummer två för kvällen och den sköljdes ner med ett glas vitt av den inhemska druvan Prensal Blanc. Magnus gick på pepperoni pizza som bevisade att restaurangen kan mer än att tillaga fisk och skaldjur. Valduero Ribera del Duero Reserva 2004 spilldes i glaset. En fruktig och kraftig tempranillo med frisk syra där aromer av björnbär, mörk choklad, läder och kaffe dominerade i glaset. Djup, koncentration och kvalitet på flaska som garanterat kommer att beställas till Sverige.

Carpaccio på baccalao var andra godsaker som vi frossade i och den här gången fick det sällskap av Sitios de Bodega Con Class Verdejo 2008 från Rueda. Med sin friska fruktighet och de gröna tonerna som krusbär och sparris tillsammans med mogen gul frukt som ananas blev resultatet lysande. Den salta fisken gjorde sig bra till det fruktiga, friska och aromatiska vinet. Dagens varmrätt bestod av grillade havsräkor som sköljdes ner med en traditionell Rioja Bordón Reserva 2004, som vi såg fanns på systembolaget när vi kom hem, till en billig peng.

Sista kvällen gick vi tillbaks till El Pitufo efter otrohetsaffärer på andra krogar i byn där vi plockade in en oxcarpaccio och favoriterna från veckan som bland annat var de rostade paprikorna och räkorna i vitlöksolja. Vi började med en vit Rioja, Vivanco Blanco från kvalitetsproducenten med samma namn (Vivanco). En rent, friskt och väldigt rakt fram vin i den moderna tappningen. Inte mycket att orda om. Och så avslutade vi så tråkigt som med pizza (svingod i och för sig) men det var det vi drack som var intressant. Cabernet Sauvignon 2005 från den inhemska producenten Son Prim. Ett litet familjeföretag med stor potential vilket deras mustiga, fruktiga och publikfriande cabernet sauvignon 2005 med lysande sekundära aromer vittnar om. Ytterligare ett vin som kommer att beställas till Sverige.

Nästa gång ni är i närheten av Cala Mayor rekommenderas ett besök på El Pitufo starkt. Personalen är trevlig och tillmötesgående, kockarna vet vad de sysslar med och ägarinnan är en sympatisk krögare som vet hur man charmar gästerna och får dem att må bra. Vem känner sig inte speciell när vinerna som inte står på menyn plockas fram?

Sist men inte minst vill jag bara säga att vinerna från Mallorca är på god väg att delta i konkurrensen ute i världen. Förutsättningarna finns där, likväl kunskaperna och viljan, det enda som behövs är erfarenhet. Ge dem bara lite tid.

Följ mig även på Fresh Magazine

Jag och min nyblivne man började redan hemma hos mamma och pappa med en flaska rött till lunchen, sen drog vi ett par öl i bilen på väg till flygplatsen som två fjortisar.

Väl inne på flygplatsen beställdes en flaska vitt vin, en Bouchard Chardonnay, som inte gjorde mer än att hålla ruset i en fortsatt, lätt uppåtgående kurva. Skitäckligt med andra ord så en cider beställdes in som blandvatten för att på något sätt förbättra smaken. Resultatet är fortfarande oklart.

Vi fortsatte med några öl till, det var ju inte vårt fel att flyget var försenat, och med tanke på min flygrädsla hinkade jag det mesta jag kom över. Väl uppe i luften dracks det upp en hel liter (?) Pommery Champagne. Finns en anledning att tårarna sprutade betydligt mer på flygturen hem till Sverige, ja just det, promillen var inte i närheten så hög.

Bra runda under fötterna landade vi ganska sent på flygplatsen i Palma där en kort busstur tog oss till hotellet och vi lyxade med en raggardusch, bytte om till lättare kläder för att sedan dra ut i byn.

Hittade ett hak som hette Parrilla Buenos Aires där vi började med en kall inhemsk öl, som jag dessvärre inte kommer ihåg namnet på, sen korkade vi upp en flaska Lagunero Crianza 2006 från Ribera del Duero och in kom 300 gram grillad entrecote på var sin planka. Inget annat. Bara kött, precis som vi ville ha det.

Det finns en anledning varför jag älskar Spanien. Det är enkelt, rustikt och så jävla gott.

Med tanke på att jag var på semester fördes inga anteckningar om vare sig mat eller vin, utan det som blev kvar i mitt minne är det ni får, vill säga. Kanske lika bra.

Följ mig även på Fresh Magazine

Systembolaget är jätteduktiga, de är professionella och har ett bra utbud med en service i form av ett beställningssortiment och privatimport som oftast fungerar. Dock ska man inte glömma bort att det är det enda utbudet på svensk marknad. Det är statligt kontrollerat med en ledning som sitter med stjärten på två olika stolar, dubbelmoral så att det skriker om det med en ängel på ena axeln som värnar om folkhälsan och den lilla djävulen på den andra som vill suga folket på mer skattepengar. Klart att höjdarna inom organisationen har svårt att placera bakdelen på rätt plats, det får man väl förstå. Eller? Enligt mig så är systembolaget i det stora hela rätt bra, det är i filosofin de brister inte i sortimentet, trots ibland riktigt dåliga avtal med producenter. Jag tycker ändå att monopolet ska släppas och att man ska låta den vuxna människan bestämma själv. Är man tillräckligt gammal för att inhandla sprit på systemet kanske man också kan ta konsekvenserna efter en söndagsfylla?

När jag ändå är igång tänkte jag läxa upp dem lite. I deras varunytt för september månad på sidan 4 under vinet ”Protos”, från Ribera del Duero i nordvästra Spanien, står det i faktatexten att området uppgraderats under 2008 från DO till DOCa, vilket är den högsta klassificeringen som spanska vinområden kan få. Jag var på väg till en högtidsmiddag utanför Lund med färdlektyret när jag såg vad som stod. Hjälplös utan dator i bilen fick jag nästan hjärtklappning och jag undrade hur jag kunnat missa detta? Inte på något sätt för att jag är allvetande och världsbäst utan mer för att jag veckorna senare skulle tävla i SM i Spansk vinkunskap så jag var hyfsat uppdaterad för stunden och det här var ändå en väldigt stor nyhet.

Ett mass-sms skickades ut till alla vinkunniga i min kontaktlista och hysteriska samtal till mina föräldrar resulterade i att de fick googla med hjälp av en guide i telefonen som bestod av en smått uppstressad dotter, utan att hitta något som kunde sänka min puls. Jag ringde till systembolagets kundtjänst och när jag inte var nöjd med svaret fick jag telefonnummer till olika importörer som handlar med viner från det berörda distriktet. Utan resultat, jag fick samma svar från alla: ”står det så, så är det så”. Kom igen, vem utsåg systembolaget till den allsmäktigt vetande om världens viner?

Så efter att jag hade trakasserat halva Sveriges vinvärld på en lördagseftermiddag ringde min lärare Anders från skoltiden på Gustibus, den ende som på riktigt förstod min frustration över detta världsproblem. Efter att dialogen mynnade ut i att det måste vara ett fel från systembolagets sida, lovade han att försöka ta reda på den rätta faktan, det fanns inte mycket kvar för mig att göra förutom att vänta. Väntan, denna fasansfulla tid.

Jag och min blivande man gick på balen och när jag kom hem hade jag ett meddelande på mitt mobilsvar där Anders förklarade att han löst problemet, men inte hur. Smått frustrerande. Saken var den att klockan var 01.00 på natten så jag kunde inte ringa tillbaks, dagen efter var det dags för barnkalas och en tre timmars bilfärd genom ingenmansland utan täckning höll på att färga mina blonda hårstrån grå.

Så äntligen, tillbaks till civilisationen med farbror Anders i luren. Den rediga karln hade kontaktat Spaniens Master of Wine, Pancho Campo, och fått det vi trodde oss veta bekräftat. Ribera del Duero hade under 2008 uppfyllt alla kraven för att uppgraderas från den lägre DO-statusen till den högsta DOCa klassificeringen men de hade tackat nej pga att de inte ville vara så begränsade med regler, vilket resulterar i att distriktet behåller sin DO-klassificering. Så det så. Erica vs Systembolaget, 1-0.

Jag kan lova att jag sov gott den natten, jag somnade med ett leende på läpparna och vaknade likadant. Vilken fantastisk tillfredsställelse att slå Sveriges alkoholmonopol på fingrarna! Även om det såklart i landet Lagom är ofint att tycka så och att skriva om det är väl inget annat än en ren förbannelse. Om ni tror att min tillfredställelse grundar sig i att systembolaget plockade hem SM-titeln eller för att jag inte fick ett jobb jag sökte för något år sedan har ni fel.

Så efter att åtminstone gjort mig skyldig till tre av de sju dödssynderna i ett och samma blogginlägg finns det väl inte mycket kvar för mig att göra förutom att be om förlåtelse för mina synder. Min religionslärare hade varit stolt, i skolan visste jag inte ens vad synderna var för något, vad de stod för eller vad som var meningen med förlåtelse. Nu förstår jag innebörden men skiter i vilket, så lite har man väl lärt sig i alla fall.

Följ mig även på Fresh Magazine

Några hektiska dagar bland bodegor, vinrankor och ett hav av olika viner började lida mot sitt slut. Det var dags att packa väskan och flyga tillbaks till ett regnigt och grått Sverige. Efter att ha sponsrat städerskorna med två par svettiga skor och tryckt ner tröjor, jackor och andra lösa ting i en påse, som fick gå som handbagage, fick jag till slut plats med vinerna som skulle till nordligare breddgrader.

Förmiddagen spenderas i Riojas sydligaste deldistrikt, Rioja Baja eller Rioja Oriental som det också kallas. Området är betydligt varmare och torrare än Alta och Alavesa med starka influenser från Medelhavet, landskapet är flackare och jorden är bördig och innehåller mest lera. Garnachadruvan trivs ypperligt i det varma klimatet och merparten av Riojas rosévin kommer härifrån. Man odlar även de klassiska druvorna, dock inte med samma kvalitet som i de andra deldistrikten, här tappar man lite finess och elegans, syran är inte lika frisk, alkoholen sticker lätt i väg, kroppen blir stor och vinerna blir då lite klumpiga. Baron de Ley är kungen i området som bekräftar motsatsen, en bodega som tyvärr inte besöktes men hans viner finns på systembolaget och är oerhört prisvärda.

Först ut var Bodega Rioja Vega. Ett nybyggt, enormt majestätiskt palats, en pool på framsidan av byggnaden hade fått fröken att flytta in. Jag såg mig själv sitta vid poolkanten i gassande sol med benen dinglandes utanför, tyvärr byttes bodegans vin ut mot den bättre konkurrentens på andra sidan gatan. Vi hade ganska ont om tid då vi hade ett flyg att passa så jag väcktes ur mina dagdrömmar och vi fick en hektisk rundvandring i bodegan. Mr Marculeta som representerade bodegan visade oss olika rostningar av fat, faten är som vi vet en viktig del i Riojas alla viner men den här bodegan var väl inte bland de bättre att hantera dem. Vinerna var genomgående rena däremot märktes det att vi hamnat i Rioja Baja då syran var betydligt lägre, det fanns även en liten bitterhet som hängde sig kvar i eftersmaken och som inte var speciellt angenäm. Vinerna var enkla, okomplicerade och med en frukt som inte riktigt räckte till, anpassade efter en marknad för tonårsberusning. Ganska så ointressant. Den stolte spanjoren såg att vi inte var speciellt imponerade och trots påtryckningar från oss om att vi inte hade tid sprang han ner till källaren för att hämta upp ett fatprov av en ”new blend” i Rioja, det visade sig vara så spännande som en blandning av graciano och garnacha, vinet var av samma kvalitet som resten av det vi provat. Så för alla er som är intresserade av en billig fylla lanseras vinet under 2010 och kommer att kosta en sisådär 4.5 Euro. Ibland får man verkligen vad man betalar för.

Duktigt försenade kom vi fram till resans sista besök på Vinedos de Aldeanueva, vinerna går under namnet Azabache och många av dem säljs i Sverige. Det märktes att skörden var nära och de som höll i provningen var stressade vilket mynnade ut i att provningen blev oengagerad. Vinerna var över lag rätt ointressanta och det var inga stora viner som presenterades men genomgående rena, mjuka, fruktiga och moderna som tillfredställer väldigt många. Det var inte förens vi kom till bodegans toppvin ”Culto” som jag hajade till. En blandning av graciano och tempranillo som harmonierades i en aromatisk och kryddig skapelse med fin mörk frukt, svarta bär, lakrits och en cool örtighet, polerad tanninstruktur, fin syra och en bra balans. Efter att ha konstaterat att min packning för längesedan var överfull fick de snälla grabbarna flytta runt lite i sina resväskor och plocka med sig några flaskor hem till fröken. Varför är resväskor aldrig tillräckligt stora?

Det har varit en fantastisk upplevelse att få tillbringa ett par dagar i ett av världens mest kända vindistrikt. Ett distrikt som fortfarande, tyvärr, ofta missuppfattas och trots stora förändringar de senaste åren har man inte riktigt nått fram. Det är allt för många som fortfarande förknippar Rioja med de tunna, sönderekade vinerna med trött frukt. År 2001 presenterades ”Det Nya Rioja”, vilket bla innebar fransk ek, kortare lagring, mer frukt och koncentration, den typ av vinstil som många av dagens konsumenter söker. Under en tid har det imponerats av denna moderna fruktdrivna stil från Priorat och Ribera del Duero, för att inte nämna Nya Världen, men man glömmer lätt bort att samma typ av vin även kan hittas i Rioja och då ofta till ett lägre pris. Rioja har så mycket att erbjuda, ett utbud av stilar som sträcker sig från det mest traditionella du kan hitta till de modernaste vinerna vi skådat. Jag tror att det är så enkelt att folk inte är beredda att betala för ett riojavin, de vill ha samma prislapp som för några år sedan men med ett annat innehåll i flaskan, vilket vem som helst förstår är en omöjlighet. Om du är en av dem som vägrar lägga mer än ett tvåsiffrigt belopp på ett riojavin så får du också vara beredd på att du får den traditionella crianzan som kanske inte alla gånger är så upphetsande, men jag lovar dig att om du mot förmodan skulle hitta en AC Bordeaux i samma prisklass så får du garanterat samma skit i glaset, om inte värre. Som sagt, man får vad man betalar för. Oftast.

Så till sist, ett stort tack till Tomas Fyhr på Hero kommunikation som ordnade allt så fint och till Michael Jamais som bidrag med sitt enorma kunnande. Lärorikt, underhållande och mycket trevligt!

Följ mig även på Fresh Magazine

La Planta är ett vin från Ribera del Duero som är ett av Spaniens främsta och mycket omtyckta vindistrikt. Tempranillo är druvan i detta vin och det är även den vanligaste druvsorten i området. Bodegan som tillverkar vinet, Arzuaga Navarro, är en relativt ung, familjeägd vingård som började sin verksamhet på tidigt 90-tal.

De levererar här ett vin som är vackert mörkrött med en generös doft som har en tydlig fatkaraktär. Näsan bjuder även på en stor fruktrikedom där mörka, mogna bär och frukter som plommon och körsbär är framträdande, det finns även inslag av choklad, tobak och vanilj.

Smaken är balanserad med välsvarvade fattanniner och mjuka frukttanniner, vinet har en bra syra och fantastisk frukt. Ett fylligt vin med kraft och koncentration utan att bli klumpigt. Aromer av mörka bär, vanilj och choklad kommer tillbaks i smaken och vinet har en snygg avslutning med en lång eftersmak.

Njut vinet på egen hand eller ta fram en fin bit svensk hårdost och känn hur lyckan blir total. Eller så kan man göra som alla andra och servera vinet tillsammans med grillat kött, bakpotatis och en mustig sås. Säkert kort för många men rätt så tråkigt.

Somliga anser att vinet inte vinner på lagring, men jag tycker att det har tillräckligt med frukt, alkohol, syra och tanniner för att ligga i en väl tempererad källare i alla fall några år till. Vinet är mycket prisvärt och fantastiskt gott att dricka nu men jag har köpt på mig några flaskor som ska få ligga och gotta till sig för att se vad som blir av det. Ren nyfikenhet.

Det här är ett vin som var med i Systembolagets nyheter maj 2009 och det finns bara tillfälligt i butikerna. Så ni lyckligt lottade som har några flaskor kvar i er kommun, spring och köp! För att hjälpa någon kan jag avslöja att flest flaskor finns kvar på lagerhyllorna i Arvidsjaur.

Följ mig även på Invinitum