Följ mig även på Invinitum

Jag och min man lever helt olika liv yrkesmässigt. Magnus springer runt med skit under naglarna i skogen och strider mot andra medan jag sitter hemma med välmanikyrerade naglar (oftast inte) och doppar näsan i dyra glas med ännu dyrare viner i (oftast inte så dyra).

Skillnaden är inte så stor som den verkar. Inte heller är jag så fin i kanten som det låter. Och likaså är inte heller olikheten så väldig mellan oss, om man börjar gräva djupare och skalar bort det yttre. Det är väl därför vi trivs så bra tillsammans.

Med det sagt betyder inte det att vi ingalunda skämtar om varandras jobb. Eller hånar varandra (med glimten i ögat) är nog en bättre beskrivning. Magnus blir skitsur när jag frågar om han lekt krig efter en vecka ute i fält varav han kontrar med att fråga om jag anser att recensera viner är ett jobb?

Men. Så för ett tag sen gick han över gränsen. I postlådan låg en liten pin från munskänkarna som ett tecken på medlemskap i föreningen (där inbördes beundran väger tyngst och kunskap kommer i andra hand) och jag satte upp den på min egovägg bland alla (?) andra pins jag fått från utbildningar och kurser. Magnus skrattade hysteriskt och frågade om jag verkligen skulle sätta upp ”den där”. Ha ha ha. Jätteroligt. Nu sitter den sitter där av ren princip.

Jag har blivit dubbad (visst låter det intressant?) av Englands drottning två gånger, samma antal av Gustibus och nu även dubbad av Munskänkarna. Snacka om utmärkelser. Så Magnus, min älskade man, till dig har jag bara en fråga. Hur mycket skrot har du?

Magnus skrattar åt mina pins och jag skrattar åt hans hedersutmärkelser. Fair enough kan tyckas, men glöm inte det viktigaste. Jag vinner, såklart, och med det utser jag mig själv till drottning i kampen mellan pins och militärskrot. Fortsätt du leka i skogen älskling. Med dina stora, farliga vapen.

Följ mig även på Invinitum och på Fresh Magazine

När vi kom fram till tävlingslokalen satt det en stor lapp på hissen och jag trodde givetvis att hissen var trasig. Det hade varit så typiskt, fem våningar upp och jag kan garantera att vattnet gått av ansträngningen, men Rune klappade mig på axeln och sa ”jag har varit med på 27 förlossningar, så det är lugnt”. Hissen sattes äntligen i rörelse och jag tog en lättnadens suck.

Framför oss fick vi en flight med sex olika viner, tre vita och tre röda. Det värsta man kan göra på en sådan här provning är att redan från början bestämma sig för vad det är för vin man har i glaset. Det är så svårt att få bort det man först tänkt på att man automatiskt blir färgad, det absolut bästa är att ”ta vinet för vad det är” som mina gamla lärare på Gustibus alltid predikade och det fungerar faktiskt.

Det första vinet är blekt gult och visar lite tendens på bubblor som sedan försvinner. Doften är ren, medelstor och lätt aromatisk med tuttifrutti-aromer, mycket päron, grön melon, gröna äpplen, jäst och en hint av vitpeppar. Smaken är lätt och byggs upp av en livlig syra där aromerna kommer tillbaka. Jag var först inne på en Albarino från Rias Baixas men aromerna av vitpeppar som framträdde mer och mer fick oss slutligen att skriva en Grüner Veltliner från Wachau, Österrike. Det var en Grüner från Kamptal, Österrike. Fan.

Glas nummer två har en ljusgul färg med lite högre densitet. Den rena, medelstora doften bjuder på en aromatisk framtoning där citrus, äpple, grape, mineral och en rökighet är framträdande, syran är mycket pigg och smaken lätt blommig med en lång mineralisk avslutning. En Riesling från Rheingau, Tyskland är vårt förstahandsval vilket det också är.

I det sista vita glaset möts vi av en liten djupare gul färg där doften är ren, relativ stor med mycket citrus, gröna äpplen, mineral och en nätt nötig ton. Syran är livlig, mineraltonerna framträdande, gröna äpplen och citrus kommer tillbaks. Däremot inga fattanniner som man kunde tro att det skulle vara efter att ha doftat på vinet. En Chardonnay från Chablis, Frankrike är vårt val som även visar sig vara det korrekta svaret.

När vi går över på de röda vinerna hittar vi ett ljust rött vin med lite bruna nyanser i det första glaset. Doften är ren, medelstor med aromer av körsbär, läder, fat, röda bär, charkuterier och en viss rökighet. Redan här har vi nästan bestämt oss för vad det är men smakar på det och får det vi tror bekräftat. Syran är skyhög, fattanninerna kärva och strama, de bittra aromerna av sura körsbär, rökt fläsk, läder och en röd bärighet för tankarna till norra Italien. Så vi gissar på en Nebbiolo från Piemonte. Vi är så säkra på vår sak att vi knappt får fram ett andrahandsval. Vår kaxighet belönade sig då det var rätt.

Det andra röda vinet är rött med en del blå toner, doften är ren och stor med en framträdande svartvinbärsdoft, mycket mörka bär, fat, mint och en hel del gröna toner. Smaken är medelfyllig med en bra syra och fin tanninstruktur där de mörka bären kommer tillbaks tillsammans med eukalyptus och grön paprika. Druvan måste vara en Cabernet Sauvignon. Vi sätter South Australia, Australien som första alternativ och Mendoza, Argentina som andra. Det visar sig att vi återigen gjort ett klokt val.

Glas nummer sex är en riktig egoboost då man doftar lite lätt och vet vad det är, så som man absolut inte ska göra. Men jag lyckas återta kontrollen och gå tillbaks till det enda rätta, metodiken. Vinet är djuprött med blå toner och doften ren, stor och kryddig med aromer av mörka bär, charkuterier, jord, örter och vitpeppar. Smaken är medelfyllig, lite stram, bra syra med aromer som kommer tillbaks där kryddigheten och vitpepparen är framträdande. Vi måste vara i norra Rhônedalen, närmare bestämt i Crozes-Hermitage och druvan som gömmer sig i glaset är förstås Syrah. Så säkra på vår sak att ett andraalternativ inte kom på tal. Tackar gudarna för att vi hade rätt även på denna.

Det blev ändå en hyfsat lyckad tävling men med många väldigt duktiga medtävlare som imponerade starkt och då är jag inte så lätt att imponera på. På det första vinet velade vi en stund om det kunde vara från Niederösterreich men vi gick längre in i djungeln och valde mellan Wachau och Kamptal där Wachau slutligen hamnade på papperet. Ett beslut som kan ha kostat oss vinsten. Jag tackar i alla fall Rune (som by the way är asgrym) för möjligheten och håller alla tummar för att prestationen räcker till regionsfinal.

Följ mig även på Fresh Magazine

Utefter utseende, doft och smak ska vi sedan försöka dra en slutsats om vilken druvsort det är som gömmer sig i glaset samt från vilket land och region vinet kommer ifrån. Kanske inte världens lättaste uppgift men det är klart att vi ska göra vårt bästa och så hoppas vi på vinst. Håller tummarna för att det går vägen.

Följ mig även på Fresh Magazine

Nu är det så att jag har blivit tillfrågad av en herre, som jag träffade på en föreläsning i början av veckan, att tävla med honom i Munskänkarnas årliga vintävling. Jag som inte ens är medel i föreningen glider in lite på ett bananskal men vad kan jag göra åt det? Jag känner mig bara väldigt smickrad.

Till saken hör den att tävlingen ligger nära min förlossning och det hade varit ganska olägligt om vattnet går under tiden som fröken spottar en massa vin. Fördelarna i den här tävlingen är att det enbart är ett praktiskt vinprovningstest där man ska sätta rätt land, region och druva. Långa sömnlösa nätter, alldeles för mycket kaffe och teoretiskt pluggande med överflödiga fakta existerar alltså inte. En annan fördel är att karln som jag eventuellt ska tävla med är överläkare, så om vattnet skulle gå är jag i trygga händer.

Jag ljuger om jag säger att jag inte är sugen. Jag är fruktansvärt sugen. Som den tävlingsmänniska jag föddes till krävs det kanske mer än en förlust i SM för att hålla mig borta från tävlingsarenan? Nästan fyra månader har gått så jag antar att det är dags att sluta vara bitter. Det jag hellre pratar om är att för nio månader sen såg det ut så här när vi vann Rioja Sommelier Award. En av de lyckligaste dagarna i mitt liv.

Följ mig även på Fresh Magazine