Kräftskivan är en traditionell svensk fest i samband med att säsongen för fiskandet av de läckra havsdjuren drar igång under sensommaren och hösten. Liksom midsommar är det ett accepterat fylleslag som oftast råder och mycket har vi att tacka de näringsfattiga djuren för detta. Liten mängd näring tillsammans med mycket alkohol har ofta den effekten.

I folkmun, men även hos branschmänniskor, heter det att de utsökta kräftorna är väl salta och söta för att passa till vin, vilket är ett oerhört märkligt uttalande då sötma och sälta brukar balansera upp det mesta. Dessa kommentarer handlar helt enkelt om felaktigheter, för att inte kalla det för inkompetenta och fullkomligt dåraktiga bedömningar. Men visst får man tänka till både en och två gånger innan man köper vinet till kräftfesten men vem har sagt att det ska vara lätt? Svårast är nog att bryta gamla traditioner. I det här fallet att kräftorna alltid ska serveras med öl och nubbe.

Kräftan bjuder på sötaktigt kött vilket väger upp sältan tillsammans med en kryddighet som på flera sätt gör det möjligt att ackompanjera olika viner till. Sötma, sälta och syra (plus lite bitterhet, för att inte nämna umami) är den perfekta kombinationen och med det så är väl gåtan om vin till kräftor löst.

Ett vitt vin som är halvtorrt är att föredra där sötman i vinet väger upp det söta kräftköttet och de Bartoli är en sådan skapelse från Australien. Det tillverkas av de aromatiska druvsorterna gewürtstraminer och riesling som här bjuder på solmogen, tropisk frukt med fin syra och smakfull sötma. Till de dilldränkta djuren passar denna vita alldeles förträffligt. Att det är ett snyggt kort till ett grymt pris gör ju inte affären sämre.

Eller varför inte lyxa till det och spilla en halvtorr champagne i glaset? Veuve Clicquot gör en finstämd champagne med diskreta bubblor, snygg syra, där fin gul frukt och toner av nötter är framträdande.  De stackars djuren får sig inte bara en värdig begravning utan vi erhåller även en mycket trevlig upplevelse.

Föredrar man istället att dricka rött vin till, vilket är underskattat och förmodligen inte det självklara valet, skulle jag välja en fruktig, mjuk och bärig spansk crianza med fin vaniljton. Conde de Valdemar är en ren och snygg urtypisk sådan från Rioja och jag ska förklara varför denna stil av vin fungerar så fint.

Vanilj och dill ligger nämligen väldigt nära varandra arommässigt, vilket också förklarar varför man ibland hittar dill i doften på många spanska viner. Lagringsbenämningarna crianza, reserva och grand reserva ligger alla på fat och oftast då på de amerikanska som medför vaniljtoner (och dill) till aromen. Varav skaldjurens dillkryddighet, sälta och sötma fungerar perfekt med crianzans mjuka och rödfruktiga vaniljton. Dessutom klaffar vinet utmärkt till de smakrika hårdostarna som så oftast serveras till.

Till er som stundar en kräftskiva och som vågar prova något nytt lovar jag er en ny smakupplevelse, förhoppningsvis lite inspiration och därtill blir ni en erfarenhet rikare. Fyllan kommer på köpet. Så länge ni fyller på av den goda drycken som finns i flaskorna vill säga.

På sidan här bredvid under Vintips, hittar ni ”Vin till kräftskivan”.

Följ mig även på Fresh Magazine

De Bortoli 2009, 69 kr, art. nr 6403. En halvtorr bekantskap från South Eastern Australia som bjuder på ljusgul färg i glaset och doften är ren och aromatisk med tydliga inslag av litchi, rosor, lime, mango och melon. Syran finns där tillsammans med en medelfyllig kropp och de blommiga aromerna tillsamman med tropisk frukt följer med i smaken, dock med en något kort längd. Men det är prismässigt välbalanserat och mycket matvänligt med siffror som faller de flesta i smaken.

Veuve Clicquot, 379 kr, art. nr 7421. Denna “Gula Änka” är full av liv och rörelse. Med sin nyans av gult, en doft som är ren med aromer av citrus, mandel och mogna gula äpplen charmar den i alla fall mig, lägg där till de vackra bubblorna som sprudlar i glaset. Den här champagnen är halvtorr och medelfyllig med en mycket frisk syra där aromerna kommer tillbaks och som vägs upp av en balanserad sötma.

Conde de Valdemar 2006, 79kr, art. nr 12659. Är klassikern att lita på med sin skolboksmässiga stil. Vinet är mörkrött och har en ren, ganska tydlig doft av mogna jordgubbar, körsbär tillsammans med en fin fat- och vaniljton. Syran är bra, fattanninerna mjuka och runda, frukttanninerna likaså. Ett medelfylligt vin, rakt och enkelt, som fungerar enastående till de goda skaldjuren med sin saftiga fruktighet.

Följ mig även på Fresh Magazine

Tredje dagen hittade vi ett ställe på den restaurangtäta huvudleden genom byn. Vad som lockade in oss var inte den blå smurfen (pitufo betyder smurf på spanska) utan min mans dåliga blodsocker.

Alldeles för länge hade vi promenerat längst med havet för att komma till marinan och de feta båtarna för att inse att hamnrestaurangen var stängd och att sushistället vi passerat på vägen till hamnen såg alldeles för mörkt och tråkigt ut vilket ledde till att vi inte gick in. En miss kan hända.

Vi slog oss ner på den relativt stora uteserveringen, som både saknade havsutsikt och avgränsning från den väl trafikerade gatan några meter från våra sittplatser. Läget kunde varit mer romantiskt men fram kom en söt tjej med ett charmerande leende och lämnade oss menyerna. Bara att se spanjorerna le gjorde oss på gott humör.

Menyn var tilltalande med många fisk- och skaldjursrätter samt en del spanska specialiteter och klassiska rätter, som den stående paellan. Vinlistan var inte stor men väldigt trevlig, där majoriteten var spanska producenter som fick slåss om uppmärksamheten. Vår första tanke var att om det här blir bra kommer många kvällar att spenderas på haket, trots bristen på svala havsbrisar.

En lätt aromatisk och mycket fruktig Pazo Serrentellos Albarino 2009 med frisk syra och bra balans beställdes in till rätterna som bestod av gambas al ajillo (räkor med vitlök), pimientos de padrón (små rostade gröna paprikor), helgrillad havsabborre och grillad bläckfisk. Okonstlat och sjukt gott. De läckra paprikorna blev snabbt en stående rätt på vårt bord.

Vid ett annat tillfälle avnjöts El Pitufos tapastallrik som var gigantisk och bjöd på skinka, korv, grönsaker och skaldjur tillsammans med, enligt mig, alldeles för mycket friterade saker. Jag vill gärna se vad jag äter och veta vad jag stoppar i munnen. Min karl är helt tvärtom. En del av charmen att inte veta vad som döljer sig under den feta frityrdegen. Jo visst.

Vi hade beställt in en cava till kalaset vilket fungerade ypperligt till de rika delikatesserna på tallriken. Roger d’Anoia Brut Nature är verkligen att rekommendera. Det knastertorra vinet bjöd på en vass syra med citrus, äpple och nätta brödaromer. Den diskreta blommigheten gjorde cavan elegant, harmonisk och visade inte tillstymmelse till klumpighet, som cava ibland kan göra.

Hummer- och räksallad var rätt nummer två för kvällen och den sköljdes ner med ett glas vitt av den inhemska druvan Prensal Blanc. Magnus gick på pepperoni pizza som bevisade att restaurangen kan mer än att tillaga fisk och skaldjur. Valduero Ribera del Duero Reserva 2004 spilldes i glaset. En fruktig och kraftig tempranillo med frisk syra där aromer av björnbär, mörk choklad, läder och kaffe dominerade i glaset. Djup, koncentration och kvalitet på flaska som garanterat kommer att beställas till Sverige.

Carpaccio på baccalao var andra godsaker som vi frossade i och den här gången fick det sällskap av Sitios de Bodega Con Class Verdejo 2008 från Rueda. Med sin friska fruktighet och de gröna tonerna som krusbär och sparris tillsammans med mogen gul frukt som ananas blev resultatet lysande. Den salta fisken gjorde sig bra till det fruktiga, friska och aromatiska vinet. Dagens varmrätt bestod av grillade havsräkor som sköljdes ner med en traditionell Rioja Bordón Reserva 2004, som vi såg fanns på systembolaget när vi kom hem, till en billig peng.

Sista kvällen gick vi tillbaks till El Pitufo efter otrohetsaffärer på andra krogar i byn där vi plockade in en oxcarpaccio och favoriterna från veckan som bland annat var de rostade paprikorna och räkorna i vitlöksolja. Vi började med en vit Rioja, Vivanco Blanco från kvalitetsproducenten med samma namn (Vivanco). En rent, friskt och väldigt rakt fram vin i den moderna tappningen. Inte mycket att orda om. Och så avslutade vi så tråkigt som med pizza (svingod i och för sig) men det var det vi drack som var intressant. Cabernet Sauvignon 2005 från den inhemska producenten Son Prim. Ett litet familjeföretag med stor potential vilket deras mustiga, fruktiga och publikfriande cabernet sauvignon 2005 med lysande sekundära aromer vittnar om. Ytterligare ett vin som kommer att beställas till Sverige.

Nästa gång ni är i närheten av Cala Mayor rekommenderas ett besök på El Pitufo starkt. Personalen är trevlig och tillmötesgående, kockarna vet vad de sysslar med och ägarinnan är en sympatisk krögare som vet hur man charmar gästerna och får dem att må bra. Vem känner sig inte speciell när vinerna som inte står på menyn plockas fram?

Sist men inte minst vill jag bara säga att vinerna från Mallorca är på god väg att delta i konkurrensen ute i världen. Förutsättningarna finns där, likväl kunskaperna och viljan, det enda som behövs är erfarenhet. Ge dem bara lite tid.

Följ mig även på Fresh Magazine

Tanken var från början att besöka både en och två bodegor på vår resa till Mallorca. Något som snabbt reducerades till noll då vi insåg att vi helt enkelt inte orkade. Helt slutkörda efter bröllopsplaneringen och allt annat som gjort att vår vardag gått i ett den senaste tiden resulterade i att vi rörde oss väldigt lokalt i Cala Mayor, närmare bestämt på rullavstånd från hotellsängen.

En kväll minglade vi och försökte smälta in (det var humor på hög nivå kan jag tala om) på det femstjärniga snobbhotellet Nixe Palace precis vid havet. Hotellets restaurang, där vi spenderade en del av kvällen, visade upp en imponerande vinlista med viner från de bästa spanska producenterna. Vi pratar Vega Sicilia, Alejandro Fernandez, Max Doix, Enrique Mendoza, Palacio och Telmo Rodriguez för att nämna några.

Dessvärre hade inte personalen alla hästar i stallet, vilket medförde att vårt besök slutade på en annan krog för att stilla vår hunger. Låt mig förklara. Vi beställde in ett vitt vin, tillverkat av den inhemska druvan Prensal Blanc, från bodegan Ramanya som ligger i DO Binissalem. In kom Telmo Rodriguez Basa Verdejo från Rueda som vi beställt till varmrätten. Efter mycket om och men lyckades vi få in det beställda vinet som visade upp en krispig torrhet med mycket frukt, en angenäm blommighet och en rund, lite oljig avslutning tillsammans med en snygg syra. Prensal Blanc satt fint till de grillade räkorna vi åt.

Så då till räkorna. Vi fick in en halv portion. Vi skulle ha två hela. Sex stycken räkor (fantastiska i och för sig) låg på ett litet fat och hånade oss i vår hungriga besvikelse. Ingen förstod oss när vi påtalade att någonstans på vägen hade kommunikationen brustit. Snällt väntade vi på vår moules marnier och den aromatiska verdejon. Sex små blåmusslor kom in på en djup tallrik. Men inget vin och inte heller en andra portion med mulle.

Vi gav upp, betalade och gick till en mörk bakgata för att äta blodigt kött, dricka inhemskt rödtjut och bli skönt berusade. Och det var i alla fall hur bra som helst, trots rysningarna som gick genom hela kroppen när vi gick genom gränden som tog oss hem till hotellets säkra mark. Tur att jag gift mig med en stor och stark karl. (Måhända att sista meningen genererar frukost på sängen i morgon).

Följ mig även på Fresh Magazine

Eller inte. Nu äntligen några veckor efter hemkomst har jag fått tummen ur min rosbeströdda rumpa för att skriva något vettigt (första inlägget handlar egentligen bara om promillehalten med tanke på min hysteriska flygrädsla) om vad som egentligen hände i Spanien. Vettigt och vettigt är i och för sig en bedömningsfråga men det här är en början i alla fall.

Jag och min nyblivne man började redan hemma hos mamma och pappa med en flaska rött till lunchen, sen drog vi ett par öl i bilen på väg till flygplatsen som två fjortisar.

Väl inne på flygplatsen beställdes en flaska vitt vin, en Bouchard Chardonnay, som inte gjorde mer än att hålla ruset i en fortsatt, lätt uppåtgående kurva. Skitäckligt med andra ord så en cider beställdes in som blandvatten för att på något sätt förbättra smaken. Resultatet är fortfarande oklart.

Vi fortsatte med några öl till, det var ju inte vårt fel att flyget var försenat, och med tanke på min flygrädsla hinkade jag det mesta jag kom över. Väl uppe i luften dracks det upp en hel liter (?) Pommery Champagne. Finns en anledning att tårarna sprutade betydligt mer på flygturen hem till Sverige, ja just det, promillen var inte i närheten så hög.

Bra runda under fötterna landade vi ganska sent på flygplatsen i Palma där en kort busstur tog oss till hotellet och vi lyxade med en raggardusch, bytte om till lättare kläder för att sedan dra ut i byn.

Hittade ett hak som hette Parrilla Buenos Aires där vi började med en kall inhemsk öl, som jag dessvärre inte kommer ihåg namnet på, sen korkade vi upp en flaska Lagunero Crianza 2006 från Ribera del Duero och in kom 300 gram grillad entrecote på var sin planka. Inget annat. Bara kött, precis som vi ville ha det.

Det finns en anledning varför jag älskar Spanien. Det är enkelt, rustikt och så jävla gott.

Med tanke på att jag var på semester fördes inga anteckningar om vare sig mat eller vin, utan det som blev kvar i mitt minne är det ni får, vill säga. Kanske lika bra.

Följ mig även på Fresh Magazine

Efter mycket velande fram och tillbaka lyckades vi tillslut komma överens om en meny, det var inte lätt kan jag tala om men så här blev det i alla fall.

Snittar med salami och brie, samt tunnbrödsrullar med färskost, hackad gräslök och rostbiff

Crémant de Bourgogne Rosé

♥

Hummersoppa med hembakad foccacia

De Bortoli 2009 Gewürztraminer Riesling

♥

Rimmad torskrygg på bädd av bladspenat, cocktailtomater och brytbönor med färskpotatis

Jean Leon Magnolia 2008

♥

Passionsfruktscheesecake med halloncolli och citronmeliss

Château Menota 2007

Följ mig även på Fresh Magazine

Vi sitter här som två gamlingar. Har precis lagt Harley och tystnaden och lugnet är alldeles för påtagligt för att vi ska känna igen oss själva, speciellt när vi (läs: jag) levt i bröllopshysteri nästan ett helt år. Vilken tur att det finns gott vin att dricka. Och tur att det finns två i familjen som behärskar metodiken. Harley är inte inräknad.

Denna nebbiolo är ung, bärig och en ganska otämjd skönhet från norra Italiens västra hörn, nämligen Piemonte. Färgen är ljust röd och doften är ren, medelstor och bjuder på aromer som läder, lakrits, charkuterier, tranbär och mycket körsbär tillsammans med en lätt rökighet.

Vinet byggs upp av en mäkta påtaglig syra, fattanninerna är många men ganska mjuka och frukttanniner finns det också gott om, de sitter dessutom kvar ett tag. En viss bitterhet känns igen och även en något märkbar eldighet. Det är ett lätt vin med aromer som återspeglas i smaken av mestadels körsbär, örter, läder och rökt bacon med en längd som faktiskt lämnar ett minne.

Ett ungdomligt, kaxigt och ganska yvigt vin som förmodligen trivs bäst tillsammans med lite käk. Vilken tur att vi hade lagrad älgkorv i kylen. En alldeles förträfflig kombination i dess enkelhet. Mån tro att detta är en skolboksnebbiolo i den okonstlade men välgjorda stilen?

Fortsätt att ha en skön tisdagskväll, det ska vi ha. Hälsningar från Erica och Magnus. Numera Björklund Sattler. För er som hade missat det.

Följ mig även på Fresh Magazine

Ja, som dansken sa: ”Den lille till den lille man”. Givetvis detta citat med dansk accent. Men, det som snart kommer fylla raderna är inte något som dansken har sagt eller gjort, utan spanjoren. I landet där man ofta skriker ”el Toro” eller ”Muerte” och syftar på styrka, passion samt framåtanda. Så varför namnger man i denna nation ett vin till Petit?

I vilket fall, vinet är från Montsant, Katalonien i nordöstra Spanien och designen får mig att vilja dricka direkt ur den smäckra flaskan, men givetvis är jag mer sofistikerad än så. Istället låter jag korkskruven jobba, inte handleden, ner till botten för att sedan varsamt dra upp korken på ett så odramatiskt sätt som man bara lyckas med på en bättre fredag.

Flaskmynningen befinner sig säkert närmre en meter ifrån ett av mina sinnen, doftcentrat. Dock träffas jag redan av de otroliga aromerna. Dofter av syltade mörka bär, viol, lakrits, choklad och läder strömmar fram innan jag knappt hunnit insupa de droppar som bara befunnit sig i kristallglaset några sekunder.

Vinet är rött, klart och doften är ren. So far so good. Nyfikenheten på hur det kommer att smaka när det tempererats får det att vattnas i munnen och jag slås av tanken varför jag inte köpt väl marmorerat kött och smörslungat salladslökar till detta vin, men man får inte allt här i livet. Jag får ju i varje fall dela detta vin med en person som jag tycker väldigt mycket om och som för övrigt är en mycket duktig sommelier.

När man dricker av vinet så känns det som att mitt marmorerade kött kan dra åt helvete. Låt vinet tala för sig själv, för det gör det med besked. Det dröjer inte länge innan en flaska Petit druckits upp och njutningen har varit enastående, mycket pga att man inte förväntade sig så mycket en varm julidag som denna, fredagen den 16:e.

Till sist, drick stora, djupa och kontrollerade klunkar vin så ordnar det sig ska ni se. Det gör det alltid för de som ser livet som jag: bestämt och synat men med en stor känsla för att bjuda på sig själv i alla lägen. Och det gör jag gärna med en flaska Petit, eller två, vid min sida.

Magnus Björklund, blivande Björklund-Sattler

Följ även min tillkommande fru på Fresh Magazine

Elephant Hill Chardonnay 2009, 119 kr, art. nr 94249. Det här charmiga vinet från Hawkes Bay på Nya Zeeland flirtar med en ljusgul färg och stor doft av vanilj, mandel och solgul frukt. Syran är frisk, fattanninerna mjuka och runda. Det är fylligt men torrt med en snygg fruktkoncentration och balanserad fatkaraktär. Vinet ligger kvar i munnen ett bra tag och förtjusar inte bara mig utan även torsken som ligger på grillen som kommer att serveras med skirat smör, hackat ägg och färskpotatis.

McManis Viognier 2008, 89 kr, art nr 6290. Är den vita amerikanen från varma Kalifornien som bjuder på en halmgul färg med en ren och ganska eldig näsa. Solmogen citrus och exotisk frukt med viss nötighet är aromerna man finner i näsan. Syran är relativt mjuk, nätta fattanniner hjälper till att bygga upp vinet tillsammans med en medelfyllig, gul och sötmogen frukt. Det är torrt och lite oljigt med en kryddig avslutning. Perfekt till den grillade laxen i sommar.

Picos do Couto Reserva 2007, 88 kr, art. nr 6700. Portugisen som lurade mig. Jag trodde att det var ett generiskt Rhônevin med dess kryddiga, om än lite klumpiga, vitpeppriga doft. I vilket fall ett vin gjort på mesta delen syrah? Icke. Kan ha gjort att bröllopsplaneringen gjorde mig förvirrad (?). Vinet har en blåröd färg och aromerna skvallrar om mycket frukt med peppar, örter och mörka bär som är framträdande. Den fräscha syran håller vinet på banan tillsammans med påtagliga fat- och frukttanniner, ett medelfylligt vin med viss mognad som är klockrent till det grillade lammet med sin robusta men charmiga kryddighet gjort på de inhemska druvorna Touriga Nacional, Tinta Roriz (Tempranillo) och Alfrocheiro.

Följ mig även på Fresh Magazine

Sommaren bjuder på så mycket. Först ut hade vi midsommarhelgen som ändå måste räknas till den största sommarfesten. En helg där det sägs att naturen flödar av krafter, kärlek och erotik. Vattnet från källorna blir heligt, Näcken spelar naken och flickorna plockar sju sorters blommor och lägger under kudden för att se sin blivande i drömmarna. Inslagen av övernaturliga väsen är många och sägnerna likaså, vad som är sant förtäljer dock inte historien. Vad som hände är ytterligare en annan saga.

Men, under sommaren konsumeras det friskt av alkoholhaltiga drycker och svenska köket bjuder på mycket inlagd sill, gräddfil med nyklippt gräslök och självklart färskpotatis, till det ska det drickas bärs och skålas i snaps, men det finns andra alternativ för er som föredrar vin. Så vad dricker vi då till sillen?

Till den klara sillen är en torr sherry från soliga Andalusien i södra Spanien ett utmärkt komplement. Manzanillan från hamnstaden Sanlúcar de Barrameda är torr, fantastiskt lätt och mycket elegant med en fin syra och antydan till havstoner i karaktären. Tio Pepe Fino är en annan valmöjlighet, även den helt torr men något fylligare i smaken. Jäst, bröd, mandel och grönt äpple slåss om uppmärksamheten och munnen reagerar på lättheten. Lite rundare än manzanillan men fortfarande fjäderlätt och smakfullt med ett bra avslut. Båda två är briljanta till sillen.

När sommarens alla grillfester stundar finns det mängder av drycker som kan avnjutas. Grillar ni fisk, kyckling eller ljusare kött är ett fylligt vitt vin med fatkaraktär ett fantastiskt komplement. Tillhör ni dem som älskar fruktig, smörig, fatlagrad och balanserad chardonnay är Bonterra Chardonnay från USA ett ypperligt förslag. Likväl en klassisk Bourgogne eller Simonsig Chardonnay från Sydafrika med rostad fatkaraktär och tropisk frukt som imponerar i kvalitet och har en snygg prislapp, därtill förpackad med den behändiga skruvkorken.

Väljer ni att lägga lamm på grillen som kryddats med vitlök, timjan och rosmarin vilket serveras med rostade rotfrukter, röstar jag på ett vin från norra Rhônedalen, Domaine des Entrefaux, Crozes-Hermitage, det är relativt fylligt, smakrikt och kryddigt, men mjukt och välbalanserat med en schysst syra som hänger med.

Till mörkare grillrätter med smakrika tillbehör och en rödvinsreduktion plockar jag fram en stor, fruktig och muskulös charmör från Priorat i nordöstra Spanien. Finca el Puig är ett vin som bjuder på mycket torkad frukt, läder och mörka bär, den är generös och yppig med fina mognadstoner som fungerar förträffligt till de mustiga smakerna.

Sist men inte minst vill jag önska er alla en trevlig sommar. Ta hand om varandra, njut av de fina dagarna och glöm för allt i världen inte bort att svalka strupen. Som sagt, gott vin i stora klunkar är som balsam för själen.

Följ mig även på Fresh Magazine