Så där härligt hysteriskt har jag det omkring mig för tillfället, visst är det underbart? Tur att man har mycket att göra så att man kan glömma bort det tragiska mörkret.

Blir Grüner Veltliner Nya Zeelands räddning?

Sista chansen att vinna PRESENTKORT – passa på!

Hälsning från Piemonte

Följ mig även på Invinitum

Österrike har likheter med Tyskland vad gäller både druvor och lagstiftning där den sistnämnda grundar sig på hur mogna druvorna är vid skörd och klassificerar sen vinet efter detta. Generellt kan man säga att de österrikiska vinerna är torrare, fruktigare med en högre alkohol och en större kropp p.g.a. det varmare klimatet medan de från grannlandet ofta behåller en viss restsötma och får en vassare syra med lättare kropp.

Klimatet är kontinentalt med långa, varma somrar och svala nätter med synnerligen låga temperaturer på vintrarna. De flesta odlingarna finner man i den mindre kuperade östra delen av landet som är skyddat av berg både i öst och i väst. Längre västerut består landskapet av de höga alperna med ett betydligt extremare klimat varför man inte odlar så mycket vin i dessa traker. Jordmånen är mycket varierande med allt från kalk, sand och lösa jordar till skiffer och granit.

Landet är indelat i 4 underregioner med Steiermark längst ner i sydöst och Burgenland i östcentrala delen. Wien är den enda huvudstaden i välden med ett eget vindistrikt som i sin tur är omringat av Österrikes viktigaste region gällande kvalitetsvin, Niederösterreich, uppe i nordöstra hörnet.

Den gröna nationaldruvan, grüner veltliner, står för en tredjedel av rikets vinodlingar. Grüner Veltliner betyder ”den gröna från Veltlin” och Veltlin syftar på Valtellina som är en region belägen i norra Italien på gränsen mot Österrike. Vinerna är oftast torra med en pigg syra och aromer som päron och äpple, även melon, citrus och grape är vanliga kännetecken samt örter och mineral tillsammans med vitpeppar. Grünerdruvan har även några års lagringskapacitet och med mognad kan den visa upp en lätt rökighet med halm och honung som rundas av med en oljig munkänsla.

En modedruva på tapeten som rönt många internationella utmärkelser för sin friska, fruktiga och kryddiga stil. Druvan odlas även i Tjeckien och i Ungern men det är i Österrike som den briljerar och lyser starkast. Förutom grüner veltliner odlas här även riesling, weissburgunder och welschriesling men också blå druvor som zweigelt, blaufränkisch, saint laurent, blauer portugieser och blauburgunder (mer känd som pinot noir) frodas i detta vinland.

Österrike är verkligen ett land att hålla ögonen på i framtiden, ett land med många traditioner och med mycket kultur, men framför allt ett land med stor potential. Och det säger jag inte för att hjärtat klappar lite fortare när jag närmar mig landets gränser. Som vi vet finns det en del österrikiskt blod som pulserar i mina ådror vilket gör mig väldigt stolt då jag tänker på vad landet frambringat de senaste åren. Gällande det vita vinet. Det röda har fortfarande en bit kvar men jag är helt övertygad om att det kommer det också, ge det bara lite tid. Tills dess njuter vi av de fruktiga och aromatiska vita vinerna i stället.

Följ mig även på Invinitum och på Fresh Magazine

Pansa Blanca Marqués de Alella 2007 art. nr 96958, 89 kr är ett lite fylligare vin gjort på den blommiga druvan xarel-lo (pansa blanca) och kommer från nordöstra Spanien. Ett vitt vin som bjuder på halmgul färg med en parfymerad doft av hö, vit blomma, citron och grapefrukt. Det är torrt och har en snygg syra tillsammans med en medelfyllig kropp. Grape, citron och halm dominerar i smaken samtidigt som det är runt och lite oljigt med viss längd. Perfekt till grillade rätter av fisk och skaldjur med smakrika tillbehör.

Otel River Cabernet Sauvignon 2006 från Ponderosa Vineyard är en snygg amerikan med fina mognadstoner. Färgen är röd med ljusare drag åt det bruna hållet i kanterna. Doften är stor och skvallrar om några års lagring där läder, kaffe, mörka bär och svarta vinbär dominerar. En fin syra med många och påtagliga fattanniner som fortfarande är relativt sträva, fruktanninerna är något mjukare. Vinet är medelfylligt och aromerna vi kände i näsan kommer tillbaks i smaken och gör sig bra till söndagssteken med vinbärsgelé och den gräddiga såsen.

Följ mig även på Fresh Magazine

Weingut Bründlmayer, Grüner Veltliner 2007. Österrikaren från vindistriktet Kamptal i Niederösterreich. Ljusgröna nyanser med en skymt av små eleganta bubblor som snabbt försvinner skymtas i glaset. En klassisk grüner med rena dofter där päron, melon, citrus, halm och vitpeppar dominerar. Syran är mycket pigg och vinet torrt, lätt och fruktigt. Perfekt som apéritif väl kyld en vacker vårkväll på balkongen.

Xavier 2007, Châteauneuf-du-Pape. Ett vin från södra Rhône som bjuder på en mörk blåröd färg med en ren och generös doft där mörka mogna bär, lakrits, läder, viol och kryddor framträder. Smaken är mycket angenäm, det är ett fylligt vin med en fin syra, mjuk tanninstruktur och väl integrerad alkohol med saftig frukt där aromerna återvänder. Eftersmaken är lång och vinet spås en lysande framtid.

Culto 2005, Vinedos de Aldeanueva, Rioja. Vinerna från det här kooperativet i Rioja Baja känns igen i Sverige under namnet Azabache. Culto är deras toppvin och dessutom från en magisk årgång. Det är tillverkat av graciano och tempranillo vilket här resulterar i bra balans mellan fruktkoncentration, schysst syra och polerad tanninstruktur där aromer som svarta bär, mörk frukt, kryddor, örter och viol ger ett mycket intressant vin som kan njutas nu eller sparas med gott samvete.

Marimar Estate Pinot Noir 2004. Vinet kommer från en vingård i Russian River Valley som ligger i östra Sonoma, Kalifornien och är producerat i klassisk Bourgognestil. Färgen är ljust röd med lite drag åt tegel. Doften är ren med kryddiga toner av röda bär och fat där näsan skvallrar om en del mognadstoner. Syran är frisk och bygger upp vinet tillsammans med snälla fattanniner, fruktanninerna finns där men är väldigt blygsamma. Ett medelfylligt vin med elegans, balans och harmoni.

Straight Line 2007 Syrah. Det här vinet kommer från Santa Barbara, Kalifornien och redan i glaset charmas man av den intensiva mörkröda färgen som drar åt blått. En ren doft som är stor och sprider aromer av vitpeppar, björnbär, läder och charkuterier får mig att gissa på norra Rhônedalen. Kanske om jag väntat tills jag smakat på vinet, där en relativt hög alkohol, graciös tanninstruktur och fyllighet möjligen avslöjat ursprunget, men jag tror inte det. Koncentration och finess i perfekt samstämmighet. Imponerande.

Följ mig även på Fresh Magazine

När vi kom fram till tävlingslokalen satt det en stor lapp på hissen och jag trodde givetvis att hissen var trasig. Det hade varit så typiskt, fem våningar upp och jag kan garantera att vattnet gått av ansträngningen, men Rune klappade mig på axeln och sa ”jag har varit med på 27 förlossningar, så det är lugnt”. Hissen sattes äntligen i rörelse och jag tog en lättnadens suck.

Framför oss fick vi en flight med sex olika viner, tre vita och tre röda. Det värsta man kan göra på en sådan här provning är att redan från början bestämma sig för vad det är för vin man har i glaset. Det är så svårt att få bort det man först tänkt på att man automatiskt blir färgad, det absolut bästa är att ”ta vinet för vad det är” som mina gamla lärare på Gustibus alltid predikade och det fungerar faktiskt.

Det första vinet är blekt gult och visar lite tendens på bubblor som sedan försvinner. Doften är ren, medelstor och lätt aromatisk med tuttifrutti-aromer, mycket päron, grön melon, gröna äpplen, jäst och en hint av vitpeppar. Smaken är lätt och byggs upp av en livlig syra där aromerna kommer tillbaka. Jag var först inne på en Albarino från Rias Baixas men aromerna av vitpeppar som framträdde mer och mer fick oss slutligen att skriva en Grüner Veltliner från Wachau, Österrike. Det var en Grüner från Kamptal, Österrike. Fan.

Glas nummer två har en ljusgul färg med lite högre densitet. Den rena, medelstora doften bjuder på en aromatisk framtoning där citrus, äpple, grape, mineral och en rökighet är framträdande, syran är mycket pigg och smaken lätt blommig med en lång mineralisk avslutning. En Riesling från Rheingau, Tyskland är vårt förstahandsval vilket det också är.

I det sista vita glaset möts vi av en liten djupare gul färg där doften är ren, relativ stor med mycket citrus, gröna äpplen, mineral och en nätt nötig ton. Syran är livlig, mineraltonerna framträdande, gröna äpplen och citrus kommer tillbaks. Däremot inga fattanniner som man kunde tro att det skulle vara efter att ha doftat på vinet. En Chardonnay från Chablis, Frankrike är vårt val som även visar sig vara det korrekta svaret.

När vi går över på de röda vinerna hittar vi ett ljust rött vin med lite bruna nyanser i det första glaset. Doften är ren, medelstor med aromer av körsbär, läder, fat, röda bär, charkuterier och en viss rökighet. Redan här har vi nästan bestämt oss för vad det är men smakar på det och får det vi tror bekräftat. Syran är skyhög, fattanninerna kärva och strama, de bittra aromerna av sura körsbär, rökt fläsk, läder och en röd bärighet för tankarna till norra Italien. Så vi gissar på en Nebbiolo från Piemonte. Vi är så säkra på vår sak att vi knappt får fram ett andrahandsval. Vår kaxighet belönade sig då det var rätt.

Det andra röda vinet är rött med en del blå toner, doften är ren och stor med en framträdande svartvinbärsdoft, mycket mörka bär, fat, mint och en hel del gröna toner. Smaken är medelfyllig med en bra syra och fin tanninstruktur där de mörka bären kommer tillbaks tillsammans med eukalyptus och grön paprika. Druvan måste vara en Cabernet Sauvignon. Vi sätter South Australia, Australien som första alternativ och Mendoza, Argentina som andra. Det visar sig att vi återigen gjort ett klokt val.

Glas nummer sex är en riktig egoboost då man doftar lite lätt och vet vad det är, så som man absolut inte ska göra. Men jag lyckas återta kontrollen och gå tillbaks till det enda rätta, metodiken. Vinet är djuprött med blå toner och doften ren, stor och kryddig med aromer av mörka bär, charkuterier, jord, örter och vitpeppar. Smaken är medelfyllig, lite stram, bra syra med aromer som kommer tillbaks där kryddigheten och vitpepparen är framträdande. Vi måste vara i norra Rhônedalen, närmare bestämt i Crozes-Hermitage och druvan som gömmer sig i glaset är förstås Syrah. Så säkra på vår sak att ett andraalternativ inte kom på tal. Tackar gudarna för att vi hade rätt även på denna.

Det blev ändå en hyfsat lyckad tävling men med många väldigt duktiga medtävlare som imponerade starkt och då är jag inte så lätt att imponera på. På det första vinet velade vi en stund om det kunde vara från Niederösterreich men vi gick längre in i djungeln och valde mellan Wachau och Kamptal där Wachau slutligen hamnade på papperet. Ett beslut som kan ha kostat oss vinsten. Jag tackar i alla fall Rune (som by the way är asgrym) för möjligheten och håller alla tummar för att prestationen räcker till regionsfinal.

Följ mig även på Fresh Magazine

Väl inne i Mickes varma lägenhet retade en oplanerad hummersoppa våra smaklökar, perfekt avvägt med sälta, koncentration och stor smakrikedom. Eftersom förrätten var en spontan bonus och vi inte hade inhandlat något vin blev det tyvärr ett vitt som  lackade lite frukt, en frisk fräsch österrikare av druvorna riesling och grüner veltliner från producenten Leth. Vinet hade fina äpple-, päron- och citrustoner med en torr mineralisk eftersmak. Fröken drack en äppelmust från Kivik som hade en bra syra och en fruktig fyllighet som faktiskt var att föredra framför vinet till den smakrika soppan.

Huvudrätten bestod av ett klassiskt lantligt långkok, Boeuf Bourguignon. Köttet smälte i munnen och sidfläsket charmade med sin sälta som gifte sig med alla fantastiska smaker i grytan. Till detta serverades Le Volte, det kultförklarade toskanska vinhuset Ornellaias tredjevin. En djupröd färg med blåa toner som erbjöd näsan en generös doft av svarta bär, körsbär, svartvinbär och stor kryddighet. Ett fylligt vin med bra struktur, strama fat- och frukttanniner, en frisk syra med en viss bitterhet. De mörka bären kommer igen i smaken med en liten örtighet och angenäma kärva toner på slutet tillsammans med en lång eftersmak. Det kraftiga vinet, tillräckligt med frukt för att styra upp ryggraden, satte sig fint tillsammans med den vällagade, smakrika rätten.

Jag slängde mig i Mickes soffa och hade nästan ätit mig mätt på favoriterna från karamellkungen när desserten serverades; grönmögelost, pepparkakor och årets glögg som är smaksatt med clementin. Sött, salt, surt och en liten bitterhet i en oslagbar kombination. Kan få vilken häftig skibum som helst att längta hem till mamma och pappa i dessa mysiga juletider. Som vanligt nannade jag kudden först av alla och innan klockan passerat 24. 00 hade John Blund och hans vänner nattat mig för länge sen.

Följ mig även på Fresh Magazine