När vi åkte upp till Stockholm några veckor senare var det dags för nästa lilla incident, som tur är var det inte jag den här gången… Magnus kom ut ur duschen timmarna innan John och Malins bröllop, vi befann oss i en lånad lägenhet på Gärdet och hade anmärkningsvärt gott om tid. Ända tills Mr M inser att hans uniform är kvar i Staffanstorp, och han som skulle stå i sabelhäcken! Det var bara att sätta sig på tunnelbanan, åka in till stan och köpa en ny kostym. Sabelhäcken var ett minne blott men helvete vad roligt vi hade!

Det senaste bröllopet var förra helgen långt in i Smålands djupaste skogar och  nu blev det nästan mer problem än någonsin… Efter att beställt en klänning som inte passade fick jag gå på den lila klänningen som jag hade på Jämbrings bröllop, men på morgonen innan vi skulle åka ändrade jag mig givetvis och bytte helt, men beslöt att ta med mig mina båda outfits. Väl uppe i timmerstugan bränner jag hål i den ena klänningen med ett för varmt strykjärn… Magnus ska stå i sabelhäcken och han har lyckats plocka med sin uniform, men fel mössa. Runt midnatt trampar jag snett på dansgolvet och bryter av min ena stilettklack. Haltandes försvinner jag bort mot en soffa och avböjer vänligt men bestämt uppbjudningarna medan Magnus kutar någon kilometer in i skogen till vår stuga för att hämta ett par andra skor. Så efter lite rumpskak med brudens far var det dags att dra dig hemmåt. Magnus däckade med kläder och skor rakt upp och ner… Ingen otukt med andra ord.

Så det är med lättnad jag säger att vi inte ska göra ett jävla skit i helgen, bara mysa och ta det lugnt. Underbart! Vi tackar ovan nämnda för att vi fick närvara vid er stora dag och familjen Tajkon drar sig nu tillbaka för en riktig skön slappehelg!

Det bästa är ändå att vad som än sker så löser sig allting…

Följ mig även på Invinitum

Egentligen hade jag tänkt skriva det här betydligt tidigare men ni vet hur det är, ibland måste man vakta sin tunga för att undvika missförstånd. Nu längre finns det inga missförstånd så varsågoda:

• Bär inte röd klänning om du inte frågat bruden först (speciellt inte om du redan från början ligger dåligt till hos värdparet och du av naturen är en fulländad bitch).

• Byt inte under några omständigheter plats vid middagen för att du anser att du blivit felplacerad (du fick förmodligen din plats av en anledning och skulle det vara så att du ”råkar” hamna längst ner från brudparet utan bordskavaljer var det nog ingen slump).

• Var inte otrevlig och dryg (även om det ligger dig varmt om hjärtat) mot gäster som värdparet älskar, respekterar och värderar betydligt högre än en liten råtta av din kaliber.

• Behandla inte personalen som värdelösa människor då du ska vara tacksam över att du fick någon mat och dryck över huvud taget. Men i själva verket kan man ju aldrig veta om det spottades just i din soppa. Chansen är väl dock ganska stor då det var lönlöst att spilla rödtjut på klänningen då den var R-Ö-D.

• Det är inte riktigt läge att leka fin och försöka skryta om sina investeringar (?) i Blue Nun i sällskap med ett gäng restaurangmänniskor. Må hända att du har mer pengar (läs: din pappa) men vi andra har i alla fall vett att prioritera. Om det sen innebär att vi får äta cheeseburgare resten av månaden för att vi vill dricka vit Grand Cru till får det väl vara så, dessutom är det förbannat gott.

• Tacka värdparet, även om bruden får dig att må illa för att hon är intelligentare, mer framgångsrik och betydligt sexigare. Gå inte ifrån en tre-dagars fest efter att endast ha tackat brudgummen, då försvinner den lilla värdighet du mot alla odds har kvar. Sådär, borta.

• Ring inte några veckor senare och beklaga dig över den dåliga bordsplaceringen du fick under bröllopsmiddagen utan var istället glad över att du inte fick en faktura på kuvertavgiften efter det upprörande samtalet. Fast å andra sidan har nog pappa ett antal hungriga advokater som bara väntar på rätt signal för att krossa den ”fattiga normalsvensken” så rådet är nog att låta bli. Ingen kuvertavgift alltså.

Det var väl inte så svårt? En liten enkel lektion i vett och etikett inför ett bröllop. Förresten, vid vissa solklara fall (se ovan) tycker jag att det borde vara mer än tillåtet att inte bjuda respektive. Punkt.

Följ mig även på Invinitum

Veuve Clicquot, 379 kr, art. nr 7421. Denna “Gula Änka” är full av liv och rörelse. Med sin nyans av gult, en doft som är ren med aromer av citrus, mandel och mogna gula äpplen charmar den i alla fall mig, lägg där till de vackra bubblorna som sprudlar i glaset. Den här champagnen är halvtorr och medelfyllig med en mycket frisk syra där aromerna kommer tillbaks och som vägs upp av en balanserad sötma.

Conde de Valdemar 2006, 79kr, art. nr 12659. Är klassikern att lita på med sin skolboksmässiga stil. Vinet är mörkrött och har en ren, ganska tydlig doft av mogna jordgubbar, körsbär tillsammans med en fin fat- och vaniljton. Syran är bra, fattanninerna mjuka och runda, frukttanninerna likaså. Ett medelfylligt vin, rakt och enkelt, som fungerar enastående till de goda skaldjuren med sin saftiga fruktighet.

Följ mig även på Fresh Magazine

Tredje dagen hittade vi ett ställe på den restaurangtäta huvudleden genom byn. Vad som lockade in oss var inte den blå smurfen (pitufo betyder smurf på spanska) utan min mans dåliga blodsocker.

Alldeles för länge hade vi promenerat längst med havet för att komma till marinan och de feta båtarna för att inse att hamnrestaurangen var stängd och att sushistället vi passerat på vägen till hamnen såg alldeles för mörkt och tråkigt ut vilket ledde till att vi inte gick in. En miss kan hända.

Vi slog oss ner på den relativt stora uteserveringen, som både saknade havsutsikt och avgränsning från den väl trafikerade gatan några meter från våra sittplatser. Läget kunde varit mer romantiskt men fram kom en söt tjej med ett charmerande leende och lämnade oss menyerna. Bara att se spanjorerna le gjorde oss på gott humör.

Menyn var tilltalande med många fisk- och skaldjursrätter samt en del spanska specialiteter och klassiska rätter, som den stående paellan. Vinlistan var inte stor men väldigt trevlig, där majoriteten var spanska producenter som fick slåss om uppmärksamheten. Vår första tanke var att om det här blir bra kommer många kvällar att spenderas på haket, trots bristen på svala havsbrisar.

En lätt aromatisk och mycket fruktig Pazo Serrentellos Albarino 2009 med frisk syra och bra balans beställdes in till rätterna som bestod av gambas al ajillo (räkor med vitlök), pimientos de padrón (små rostade gröna paprikor), helgrillad havsabborre och grillad bläckfisk. Okonstlat och sjukt gott. De läckra paprikorna blev snabbt en stående rätt på vårt bord.

Vid ett annat tillfälle avnjöts El Pitufos tapastallrik som var gigantisk och bjöd på skinka, korv, grönsaker och skaldjur tillsammans med, enligt mig, alldeles för mycket friterade saker. Jag vill gärna se vad jag äter och veta vad jag stoppar i munnen. Min karl är helt tvärtom. En del av charmen att inte veta vad som döljer sig under den feta frityrdegen. Jo visst.

Vi hade beställt in en cava till kalaset vilket fungerade ypperligt till de rika delikatesserna på tallriken. Roger d’Anoia Brut Nature är verkligen att rekommendera. Det knastertorra vinet bjöd på en vass syra med citrus, äpple och nätta brödaromer. Den diskreta blommigheten gjorde cavan elegant, harmonisk och visade inte tillstymmelse till klumpighet, som cava ibland kan göra.

Hummer- och räksallad var rätt nummer två för kvällen och den sköljdes ner med ett glas vitt av den inhemska druvan Prensal Blanc. Magnus gick på pepperoni pizza som bevisade att restaurangen kan mer än att tillaga fisk och skaldjur. Valduero Ribera del Duero Reserva 2004 spilldes i glaset. En fruktig och kraftig tempranillo med frisk syra där aromer av björnbär, mörk choklad, läder och kaffe dominerade i glaset. Djup, koncentration och kvalitet på flaska som garanterat kommer att beställas till Sverige.

Carpaccio på baccalao var andra godsaker som vi frossade i och den här gången fick det sällskap av Sitios de Bodega Con Class Verdejo 2008 från Rueda. Med sin friska fruktighet och de gröna tonerna som krusbär och sparris tillsammans med mogen gul frukt som ananas blev resultatet lysande. Den salta fisken gjorde sig bra till det fruktiga, friska och aromatiska vinet. Dagens varmrätt bestod av grillade havsräkor som sköljdes ner med en traditionell Rioja Bordón Reserva 2004, som vi såg fanns på systembolaget när vi kom hem, till en billig peng.

Sista kvällen gick vi tillbaks till El Pitufo efter otrohetsaffärer på andra krogar i byn där vi plockade in en oxcarpaccio och favoriterna från veckan som bland annat var de rostade paprikorna och räkorna i vitlöksolja. Vi började med en vit Rioja, Vivanco Blanco från kvalitetsproducenten med samma namn (Vivanco). En rent, friskt och väldigt rakt fram vin i den moderna tappningen. Inte mycket att orda om. Och så avslutade vi så tråkigt som med pizza (svingod i och för sig) men det var det vi drack som var intressant. Cabernet Sauvignon 2005 från den inhemska producenten Son Prim. Ett litet familjeföretag med stor potential vilket deras mustiga, fruktiga och publikfriande cabernet sauvignon 2005 med lysande sekundära aromer vittnar om. Ytterligare ett vin som kommer att beställas till Sverige.

Nästa gång ni är i närheten av Cala Mayor rekommenderas ett besök på El Pitufo starkt. Personalen är trevlig och tillmötesgående, kockarna vet vad de sysslar med och ägarinnan är en sympatisk krögare som vet hur man charmar gästerna och får dem att må bra. Vem känner sig inte speciell när vinerna som inte står på menyn plockas fram?

Sist men inte minst vill jag bara säga att vinerna från Mallorca är på god väg att delta i konkurrensen ute i världen. Förutsättningarna finns där, likväl kunskaperna och viljan, det enda som behövs är erfarenhet. Ge dem bara lite tid.

Följ mig även på Fresh Magazine

En kväll minglade vi och försökte smälta in (det var humor på hög nivå kan jag tala om) på det femstjärniga snobbhotellet Nixe Palace precis vid havet. Hotellets restaurang, där vi spenderade en del av kvällen, visade upp en imponerande vinlista med viner från de bästa spanska producenterna. Vi pratar Vega Sicilia, Alejandro Fernandez, Max Doix, Enrique Mendoza, Palacio och Telmo Rodriguez för att nämna några.

Dessvärre hade inte personalen alla hästar i stallet, vilket medförde att vårt besök slutade på en annan krog för att stilla vår hunger. Låt mig förklara. Vi beställde in ett vitt vin, tillverkat av den inhemska druvan Prensal Blanc, från bodegan Ramanya som ligger i DO Binissalem. In kom Telmo Rodriguez Basa Verdejo från Rueda som vi beställt till varmrätten. Efter mycket om och men lyckades vi få in det beställda vinet som visade upp en krispig torrhet med mycket frukt, en angenäm blommighet och en rund, lite oljig avslutning tillsammans med en snygg syra. Prensal Blanc satt fint till de grillade räkorna vi åt.

Så då till räkorna. Vi fick in en halv portion. Vi skulle ha två hela. Sex stycken räkor (fantastiska i och för sig) låg på ett litet fat och hånade oss i vår hungriga besvikelse. Ingen förstod oss när vi påtalade att någonstans på vägen hade kommunikationen brustit. Snällt väntade vi på vår moules marnier och den aromatiska verdejon. Sex små blåmusslor kom in på en djup tallrik. Men inget vin och inte heller en andra portion med mulle.

Vi gav upp, betalade och gick till en mörk bakgata för att äta blodigt kött, dricka inhemskt rödtjut och bli skönt berusade. Och det var i alla fall hur bra som helst, trots rysningarna som gick genom hela kroppen när vi gick genom gränden som tog oss hem till hotellets säkra mark. Tur att jag gift mig med en stor och stark karl. (Måhända att sista meningen genererar frukost på sängen i morgon).

Följ mig även på Fresh Magazine

Jag och min nyblivne man började redan hemma hos mamma och pappa med en flaska rött till lunchen, sen drog vi ett par öl i bilen på väg till flygplatsen som två fjortisar.

Väl inne på flygplatsen beställdes en flaska vitt vin, en Bouchard Chardonnay, som inte gjorde mer än att hålla ruset i en fortsatt, lätt uppåtgående kurva. Skitäckligt med andra ord så en cider beställdes in som blandvatten för att på något sätt förbättra smaken. Resultatet är fortfarande oklart.

Vi fortsatte med några öl till, det var ju inte vårt fel att flyget var försenat, och med tanke på min flygrädsla hinkade jag det mesta jag kom över. Väl uppe i luften dracks det upp en hel liter (?) Pommery Champagne. Finns en anledning att tårarna sprutade betydligt mer på flygturen hem till Sverige, ja just det, promillen var inte i närheten så hög.

Bra runda under fötterna landade vi ganska sent på flygplatsen i Palma där en kort busstur tog oss till hotellet och vi lyxade med en raggardusch, bytte om till lättare kläder för att sedan dra ut i byn.

Hittade ett hak som hette Parrilla Buenos Aires där vi började med en kall inhemsk öl, som jag dessvärre inte kommer ihåg namnet på, sen korkade vi upp en flaska Lagunero Crianza 2006 från Ribera del Duero och in kom 300 gram grillad entrecote på var sin planka. Inget annat. Bara kött, precis som vi ville ha det.

Det finns en anledning varför jag älskar Spanien. Det är enkelt, rustikt och så jävla gott.

Med tanke på att jag var på semester fördes inga anteckningar om vare sig mat eller vin, utan det som blev kvar i mitt minne är det ni får, vill säga. Kanske lika bra.

Följ mig även på Fresh Magazine

Snittar med salami och brie, samt tunnbrödsrullar med färskost, hackad gräslök och rostbiff

Crémant de Bourgogne Rosé

♥

Hummersoppa med hembakad foccacia

De Bortoli 2009 Gewürztraminer Riesling

♥

Rimmad torskrygg på bädd av bladspenat, cocktailtomater och brytbönor med färskpotatis

Jean Leon Magnolia 2008

♥

Passionsfruktscheesecake med halloncolli och citronmeliss

Château Menota 2007

Följ mig även på Fresh Magazine

Har nämligen lovat min man att jag ska lämna datorn hemma. Det är hårt att vara hustru. Hörs då.

Följ mig även på Fresh Magazine

Det var bara att släppa all kontroll som ett års planering gett. Jag fick helt enkelt förlita mig på att andra skulle försöka lösa problemet med stormen som dragit in över Karlskrona och Kungsholmsfort.

Plan A, att vigas i parken utanför Donjongen, gick på röven. Plan B, att sätta upp ett partytält där vigseln skulle äga rum, fungerade inte heller då det inte bara var lite regn utan som sagt, storm. Plan C? Dessvärre hade vi ingen.

Båtfärden över från fastlandet till fortet är en av de värsta i mitt liv och då åkte jag och mina tjejer först. Vindstyrkan ökade hela tiden och jag kan förstå om de sista gästerna som kom till ön fruktade för sitt liv.

Mina älskade brudtärnor och jag satt uppe i flaggtornet helt utelämnade till andras förmåga att reda i kniviga situationer. Jag är så lycklig att vi var omgivna av underbara värdar, familj och vänner som gjorde allt för att det skulle bli så bra som möjligt.

Gästerna fick gå genom lönngångar och tunnlar för att tillslut nå filmsalen där det snabbt hade städats, fixats och dekorerats. Jag då?

Jag är nog den först brud genom tiderna som slagits in i svarta sopsäckar, burits upp på en kärra, hållts fast av starka armar och dragits av rediga karlar. Herrejävlar säger jag.

Det kan inte finnas någon som kommer glömma vårt bröllop. Det värsta bröllopet i historien. Sett till vädret. Men, fy fan vad bra det blev.

Så jag och min man (visst är det konstigt?) tackar ödmjukast våra otroliga värdar, våra gäster och familj som hjälpte till och våra fantastiska kockar och servis som gav oss en oförglömlig dag. Vi är lyckligast i hela världen. Bilder hittar ni på Fresh.

Följ mig även på Fresh Magazine

Ett år av planering som krävt sin tid, genomgångar, beslutsångest och ett och annat gräl. Men även ett år fyllt av sprudlande glädje, berusande kärlek och många högljudda skratt.

Vi tackar vår älskade familj och våra fantastiska vänner som vi är så stolta över att kalla för just detta. Ni gjorde fredagen till en kväll vi alla minns och till en kväll då vi började vårt bröllop. Bilder hittar ni på Fresh.

Följ mig även på Fresh Magazine