Ja, som dansken sa: ”Den lille till den lille man”. Givetvis detta citat med dansk accent. Men, det som snart kommer fylla raderna är inte något som dansken har sagt eller gjort, utan spanjoren. I landet där man ofta skriker ”el Toro” eller ”Muerte” och syftar på styrka, passion samt framåtanda. Så varför namnger man i denna nation ett vin till Petit?

I vilket fall, vinet är från Montsant, Katalonien i nordöstra Spanien och designen får mig att vilja dricka direkt ur den smäckra flaskan, men givetvis är jag mer sofistikerad än så. Istället låter jag korkskruven jobba, inte handleden, ner till botten för att sedan varsamt dra upp korken på ett så odramatiskt sätt som man bara lyckas med på en bättre fredag.

Flaskmynningen befinner sig säkert närmre en meter ifrån ett av mina sinnen, doftcentrat. Dock träffas jag redan av de otroliga aromerna. Dofter av syltade mörka bär, viol, lakrits, choklad och läder strömmar fram innan jag knappt hunnit insupa de droppar som bara befunnit sig i kristallglaset några sekunder.

Vinet är rött, klart och doften är ren. So far so good. Nyfikenheten på hur det kommer att smaka när det tempererats får det att vattnas i munnen och jag slås av tanken varför jag inte köpt väl marmorerat kött och smörslungat salladslökar till detta vin, men man får inte allt här i livet. Jag får ju i varje fall dela detta vin med en person som jag tycker väldigt mycket om och som för övrigt är en mycket duktig sommelier.

När man dricker av vinet så känns det som att mitt marmorerade kött kan dra åt helvete. Låt vinet tala för sig själv, för det gör det med besked. Det dröjer inte länge innan en flaska Petit druckits upp och njutningen har varit enastående, mycket pga att man inte förväntade sig så mycket en varm julidag som denna, fredagen den 16:e.

Till sist, drick stora, djupa och kontrollerade klunkar vin så ordnar det sig ska ni se. Det gör det alltid för de som ser livet som jag: bestämt och synat men med en stor känsla för att bjuda på sig själv i alla lägen. Och det gör jag gärna med en flaska Petit, eller två, vid min sida.

Magnus Björklund, blivande Björklund-Sattler

Följ även min tillkommande fru på Fresh Magazine

Elephant Hill Chardonnay 2009, 119 kr, art. nr 94249. Det här charmiga vinet från Hawkes Bay på Nya Zeeland flirtar med en ljusgul färg och stor doft av vanilj, mandel och solgul frukt. Syran är frisk, fattanninerna mjuka och runda. Det är fylligt men torrt med en snygg fruktkoncentration och balanserad fatkaraktär. Vinet ligger kvar i munnen ett bra tag och förtjusar inte bara mig utan även torsken som ligger på grillen som kommer att serveras med skirat smör, hackat ägg och färskpotatis.

McManis Viognier 2008, 89 kr, art nr 6290. Är den vita amerikanen från varma Kalifornien som bjuder på en halmgul färg med en ren och ganska eldig näsa. Solmogen citrus och exotisk frukt med viss nötighet är aromerna man finner i näsan. Syran är relativt mjuk, nätta fattanniner hjälper till att bygga upp vinet tillsammans med en medelfyllig, gul och sötmogen frukt. Det är torrt och lite oljigt med en kryddig avslutning. Perfekt till den grillade laxen i sommar.

Picos do Couto Reserva 2007, 88 kr, art. nr 6700. Portugisen som lurade mig. Jag trodde att det var ett generiskt Rhônevin med dess kryddiga, om än lite klumpiga, vitpeppriga doft. I vilket fall ett vin gjort på mesta delen syrah? Icke. Kan ha gjort att bröllopsplaneringen gjorde mig förvirrad (?). Vinet har en blåröd färg och aromerna skvallrar om mycket frukt med peppar, örter och mörka bär som är framträdande. Den fräscha syran håller vinet på banan tillsammans med påtagliga fat- och frukttanniner, ett medelfylligt vin med viss mognad som är klockrent till det grillade lammet med sin robusta men charmiga kryddighet gjort på de inhemska druvorna Touriga Nacional, Tinta Roriz (Tempranillo) och Alfrocheiro.

Följ mig även på Fresh Magazine

Den här vingården hittar vi i södra Frankrike, närmare bestämt i Languedoc-Roussillons största AC-område Corbières. Den ägs av den legendariske Bourgogne firman Louis Max och vinerna framställs helt ekologisk.

En intensiv blåröd nyans färgar glaset och doften är ren såväl som generös och återspeglar mörka bär och frukter, fat och kaffe tillsammans med franska örter.

Vinet har en fin syra, polerad och mjuk tanninstruktur med viss beska. Det är fylligt och kryddigt med saftig frukt där mörka bär, fat och örter åter igen är aromerna som framträder. Vinet sköljer genom munnen och smaken stannar kvar hyfsat länge.

Ett mjukt, runt och mustigt vin som man lätt tar till sig, balanserat och välgjort i dess prisklass. Sommarens röda grilltjut som man alltid kan plocka fram till mörkare kött hemma hos familjen Björklund-Sattler.

Följ mig även på Fresh Magazine

Det här vinet kommer från en vingård som ägs av José Salinas och ligger i Côtes de Provence i södra Frankrike, de odlar ekologiskt och gör här ett rosévin med de klassiska sydfranska druvsorterna syrah, grenache och cinsault.

När det spills i glaset når en vacker laxrosa färg ögat där dragen går åt orange. Det första man lägger märke till är eldigheten som sticker lite i näsan, sen kommer aromer av röda bär som slånbär och tranbär men även fänkål, anis och örter.

Vinet är torrt med en snygg syra och har en angenäm bitterhet, däremot är eldigheten lite väl efterhängsen. Det är medelfylligt med aromer av röda bär, anis och örter som träder fram igen. Smaken sitter i relativt länge.

Den rosa drycken kommer förmodligen bättre till sin rätt med en fräsch ceasarsallad där sältan i maten kan trolla bort eldigheten en aning. Lite obalanserat för att drickas som det är men däremot är det ett fantastiskt bra matrosé.

Följ mig även på Fresh Magazine

Ett bra rosévin behöver inte alls smaka som jäst jordgubbsaft. Inte heller behöver det sakna struktur, karaktär eller personlighet. Det gäller bara att passera hyllan med de pråliga bag-in-box-vinerna, gå upp i prisklass och ni får ett vin som både är matvänligt, läskande och läckert men kanske framför allt ett vin som är rosa. För det är ju det som vi så gärna vill ha.

Leth’s Have Pink 2009, 85 kr, 94236. En österrikare som tillverkas av de inhemska druvorna zweigelt och blauburger. Producenten är välkänd för att göra bra viner till en schysst pris och det här är inget undantag. Vinet bjuder på en fin rosa färg och aromerna som speglas i näsan är röda bär, örter, mineral och grapefrukt. Det är torrt, lätt och bärigt med vass syra och en mineralisk, läskande avslutning. Drick som apéritif eller till lättare sallader och primörer som färsk sparris, vårlök och brytbönor.

Valle Reale Vigne Nuove Cerasuolo 79 kr, 2242. Kommer från Italienska Montepulciano d’Abruzzo och görs på druvan med samma namn. I glaset är det en mörkrosa färg med blå inslag som förför och doften är tämligen stor där körsbär, hallon och röda vinbär framträder. Ett fylligare och smakrikare vin vilket går fint ihop med matigare rätter som grillad fisk eller kyckling med en fräsch sallad.

Louis Bernard 2009, 118 kr, 94227. Är klassikern från Tavel i södra Rhône och druvorna som används är de berömda sydfranska grenache, syrah, cinsault, mourvèdre och clairette. Det har en ljusröd färg med blå ton, doften är generös och mycket fruktig med inslag av röda bär, körsbär, tranbär och örter. Det är torrt och fruktigt, balanserat och elegant. Servera till grillad lax eller smakrik kyckling med syrliga grönsaksanrättningar.

Följ mig även på Fresh Magazine

Vinet är inte alls allt som den själv tror sig vara (de sju dödssynderna är i alla fall för mig, trots min obefintliga kristna tro, något stort). Dock ett mycket trevligt, välgjort och behagligt vin av druvan Zinfandel från det varma Kalifornien, men inte mer än så.

Doften är ren med en liten stickande eldighet dör björnbär, vanilj, lakrits och syltad frukt framträder. Fin syra tillsammans med mjuka fat- och frukttanniner med en påträngande eldighet bygger upp vinet, det är fylligt och mycket fruktig med aromer som kommer tillbaks i smaken där mörk frukt dominerar. Och alkoholen ligger kvar som en efterhängsen slöja.

Det är mjukt och runt samtidigt som det är relativt kraftigt, ett koncept som tystar många munnar vilket kanske förklarar priset. Tillgång och efterfrågan. Det finns betydligt bättre viner för den pengen. Tycker jag.

Fälj mig även på Fresh Magazine

Weingut Bründlmayer, Grüner Veltliner 2007. Österrikaren från vindistriktet Kamptal i Niederösterreich. Ljusgröna nyanser med en skymt av små eleganta bubblor som snabbt försvinner skymtas i glaset. En klassisk grüner med rena dofter där päron, melon, citrus, halm och vitpeppar dominerar. Syran är mycket pigg och vinet torrt, lätt och fruktigt. Perfekt som apéritif väl kyld en vacker vårkväll på balkongen.

Xavier 2007, Châteauneuf-du-Pape. Ett vin från södra Rhône som bjuder på en mörk blåröd färg med en ren och generös doft där mörka mogna bär, lakrits, läder, viol och kryddor framträder. Smaken är mycket angenäm, det är ett fylligt vin med en fin syra, mjuk tanninstruktur och väl integrerad alkohol med saftig frukt där aromerna återvänder. Eftersmaken är lång och vinet spås en lysande framtid.

Culto 2005, Vinedos de Aldeanueva, Rioja. Vinerna från det här kooperativet i Rioja Baja känns igen i Sverige under namnet Azabache. Culto är deras toppvin och dessutom från en magisk årgång. Det är tillverkat av graciano och tempranillo vilket här resulterar i bra balans mellan fruktkoncentration, schysst syra och polerad tanninstruktur där aromer som svarta bär, mörk frukt, kryddor, örter och viol ger ett mycket intressant vin som kan njutas nu eller sparas med gott samvete.

Marimar Estate Pinot Noir 2004. Vinet kommer från en vingård i Russian River Valley som ligger i östra Sonoma, Kalifornien och är producerat i klassisk Bourgognestil. Färgen är ljust röd med lite drag åt tegel. Doften är ren med kryddiga toner av röda bär och fat där näsan skvallrar om en del mognadstoner. Syran är frisk och bygger upp vinet tillsammans med snälla fattanniner, fruktanninerna finns där men är väldigt blygsamma. Ett medelfylligt vin med elegans, balans och harmoni.

Straight Line 2007 Syrah. Det här vinet kommer från Santa Barbara, Kalifornien och redan i glaset charmas man av den intensiva mörkröda färgen som drar åt blått. En ren doft som är stor och sprider aromer av vitpeppar, björnbär, läder och charkuterier får mig att gissa på norra Rhônedalen. Kanske om jag väntat tills jag smakat på vinet, där en relativt hög alkohol, graciös tanninstruktur och fyllighet möjligen avslöjat ursprunget, men jag tror inte det. Koncentration och finess i perfekt samstämmighet. Imponerande.

 Följ mig även på Fresh Magazine

Viu Manent är en familjeägd vingård som har sina rötter från Katalonien i Spanien. De senaste åren har det skett en hel del moderniseringar som resulterat i renare, friskare och mer fruktdrivna viner. Vingården är relativt ung och har bara gett skörd sedan år 2003 .

Vindruvorna som plockades till detta vin har växt i den chilenska Colchaguadalen, närmare bestämt på vingården El Oliver. Druvorna som används till vinet är sydfranska, till större delen den kryddiga Syrah och dels den lite mer anonyma Carignan, tillika Spaniens Cariñena. Efter skörd lät de vinet ligga på både fransk och amerikansk ek i 9 månader för att ge det karaktär och tid att mogna.

Man slås av en intensiv rödlila färg. Doften är ren, relativt generös och ungt bärig men inslag av blåbär, björnbär, vanilj, choklad och lite smörkola, man hittar även en grön ton. Eldigheten gör sig märkbar och det sticker lite i näsan.

Vinet har en bra syra som får saliven att rinna till, vilket vittnar om att vinrankan växt på hög höjd. Tanninstrukturen är fin med påtagliga och strama fattanniner men med betydligt snällare frukttanniner. Eldigheten märker vi också vilket hjälper till att göra kroppen större, det är fylligt med schysst frukt, om än lite syltig. Aromerna av mörka blåa bär och den gröna tonen kommer tillbaks i smaken tillsammans med vaniljen och chokladen, avslutningen är inte jättevass men ändå så att det sitter kvar en stund och lämnar ett prisvärt vinminne. Ett fylligt, fruktigt och smakrikt vin med snygg struktur till ett snyggt pris för er som gillar det.

Släng en entrecôte på grillen, servera med vitlökssmör och en fräsch vårsallad och måndagskvällen blev plötsligt lite trevligare.

Följ mig även på Fresh Magazine

Ett vin som är 32 år gammalt kräver både vördnad, respekt och aktning men framför allt en stadig hand vid dekanteringen. Jag kommer aldrig att glömma Anders och Boas ord (lärarna på Gustibus) dagarna innan examen: ”Vad ni än gör och vad som än händer får ni aldrig avbryta dekanteringen”. En mening som etsat sig fast i minnet och som fortfarande gör mig nervös och ger mig gåshud när det ska öppnas viner som har några år på nacken eller med en bra fällning i flaskan.

I vilket fall, när mina föräldrar var på besök för några helger sedan tyckte vi att det var dags att knäcka den läckra flaskan som legat i kylen ett tag. Vi tillagade oxfilé och rotfruktsgratäng med en kantarellsås. Kanske inte förstahandsvalet när det ska serveras en Gran Reserva från 70-talet men det var väl lyckat. Hela anrättningen blev betydligt elegantare, vinet kom fram med alla de söta smakerna och sältan i köttet tillsammans med den väl avvägda syran i såsen gjorde det hela till en lysande upplevelse som vi länge kommer att minnas.

Efter en torr kork som jag fick jobba ett tag med, en något darrig dekantering och några svettdroppar i pannan spills äntligen vinet i glaset och bjuder på en mindre intensiv tegelröd färg med bruna nyanser i kanterna.

Till en början är vinet ganska slutet men en ren, om än lite blygsam, doft av choklad, läder, torkad frukt, röda bär och humidor. Men det dröjer inte länge innan aromerna blir djupare och mer komplexa där man kan urskilja fikon, russin och körsbär, chokladen blir med tiden betydligare mörkare för att till slut övergå till kakao. Efter ytterligare en liten stund kommer det fram aromer av solmogen röd frukt, höstlöv, svamp och marsipan. Vinet uppvisar en mycket komplex arombild.

Vi smakar med stor entusiasm på vinet, rullar runt det ordentligt i munnen för att nå ut till alla ytor där vi hittar smakerna. Vinet är över 30 år gammalt men har en oerhört pigg syra med väl integrerade fattanniner och relativt många, men fint polerade frukttanniner. Gran Reservan är medelfyllig och har samma komplexa smakbild vi fick känna i form av aromerna i näsan. Den är elegant och balanserad, frisk, förvånansvärt fruktig och bjuder på en delikat eftersmak. En förtjusande dryck som hade klarat vidare år i flaskan, där harmoni, passion och kärlek möts i en klassisk butelj.

Följ mig även på Fresh Magazine

Min förkärlek till Spanien och dess viner speglades åter igen när gårdagen bjöd på trivsamt sällskap, välsmakande mat och viner som visade olika karaktär från landet som charmat så många, där ibland även mig och min familj.

Viña Morejona Verdejo 2008, 88 kr, art. nr 96201 var först ut med sin gula färg och lite gröna stick med en stor och aromatisk doft av krusbär, fläder, lime och mycket solmogen gul frukt. Så fort min far stoppade ner näsan i glaset utbrast han: ”Det här är en Sauvignon Blanc”! Skulle man kunna tro, men icke, utan vinet är gjort på en druva som odlas mycket i Rueda, nämligen Verdejo och som ofta blandas ihop med just Sauvignon Blanc. Vinet är torrt och medelfylligt med en fräsch syra. Det är runt och mycket trevligt med den mogna gula frukten och de gröna tonerna som återkommer i smaken, dessutom har det en snygg avslutning. Mycket prisvärt.

Marqués de Riscal Reserva 2004, 139 kr, art. nr 2573. Vin nummer två för kvällen serverades till pannbiffar med löksås och lingonsylt och är en klassisk röd Rioja från pionjärproducenten. Husmanskost och Rioja, svårare än så behöver det inte vara. Vinet har en röd färg med en ren och relativt stor välkänd doft där dill, läder, röda bär som jordgubbar tillsammans med en kryddighet är framträdande. Vinet byggs upp av mjuka fat- och frukttanniner och har en livlig syra. Det är medelfylligt, runt och mjukt och definitivt ett vin som är skolat från förr och de mörka solmogna bären, vaniljtonen och en mineralitet ligger kvar som en vacker slöja i munnen.

Finca Valpiedra Reserva 2001, 139 kr art. nr 2260. Denna bodega som tillhör familjen Martìnez Bujanda har jag hyllat några gånger och då inte bara för deras moderna, fruktiga och prisvärda viner utan även deras sinne för design, den andliga vinkällaren där de bedårande vinerna vilar på franska fat, den sagolika utsikten över mäktiga floden Ebro samt deras genuina känsla och tänk för terroir. Det här vinet är inget undantag utan bjuder på en djupröd färg som drar åt bruna nyanser där doften är ren med aromer av vanilj, torkad frukt, kryddor och mörka bär. Fruktkoncentrationen är rik, syran snygg och vinet har påtagliga fat- och frukttanniner, dock något strama. Det är fylligt, fruktigt och modernt där kryddigheten och aromerna kommer tillbaks i smaken. Finca Valpiedra jobbar ärligt och rent, definitivt en bodega att hålla utkik efter i framtiden.

Följ mig även på Fresh Magazine