Vilken jävla resa

Jag fattar inte att jag gjorde det. Helt sinnessjukt. Resan började väl egentligen hösten 2013. Nytt kostschema och träningsupplägg för att tävla i Fitness Five maj 2014 var planen, byggde inte så mycket utan fokus låg mest på en slimmad look. Lyckades komma i bra sommarform men en skada i axeln satte stopp för planerna med Fitness Five. Efter separationen med min exman sommaren 2014 blev gymmet min frihetszon, en plats som gav mig energi och där jag kunde fokusera på annat. Samtidigt blev det ett evigt pusslande att få ihop dagarna med ett heltidsjobb, eget företag och en fantastisk dotter men med rutiner och planering, disciplin och prioriteringar så gick det. Hösten 2014 började jag bygga och bulka för mer muskelmassa, planen var fortfarande Fitness Five våren året därpå, men med fortsatta problem med min axel var det väldigt osäkert.

Så en dag träffade jag Niklas på gymmet som frågade varför jag inte ställde mig på en scen istället. Jag på en scen? Aldrig i livet! Blotta mig själv i minimal bikini och bli bedömd för min kropp? Hoppa från Öresundsbron hade varit lindrigare. Jesus. Efter den dagen så såddes dock ett litet frö… Fortsatte med min styrketräning och för nästan exakt 16 veckor sedan så bestämdes det. Ny coach, Niklas Johnsson, nytt matschema och nytt träningsupplägg. På 16 veckor skulle denna kropp bli redo för en scen och Niklas lovade att det skulle bli så. Behöver jag säga att jag inte var lika säker? Målet var Body Fitness Alströmerpokalen, Alingsås.

Veckorna passerade, fokus låg på mat och träning och allt eftersom blev formen krispigare, men den mentala biten jobbigare och jobbigare. Jag hade för allt i världen aldrig någonsin trott att psyket kunde spela mig ett sån’t spratt. Kroppen pallar mer än man tror men den mentala biten har varit riktigt jobbig. Så kom tävlingsdagen… Alldeles för snabbt såklart, och jag (som alla andra) hade velat ha minst 4 veckor till. Vet inte hur många gånger jag ballade ur veckorna innan och sa att jag inte skulle tävla. 10? 50?

Men jag gick upp på scenen, gjorde vad jag skulle och kom på en 2:a placering. En placering jag får vara nöjd med även om jag sa till Larry precis innan jag klev upp ”bara jag inte kommer tvåa”. Det var inte så mycket att göra åt tjejen som knep guldet, galet bra fysik och proffsigt genomfört. Hatten av! Jag har nog fortfarande inte smält vad som egentligen hänt och det lär nog ta ett tag men saken är ju den att jag förmodligen kommer göra det igen.

En stor eloge till världens bästa coach, Niklas Johnsson, som träffade rätt direkt med dieten och träningen, och som dessutom läste av mig tidigt och plockade bort alla stressmoment som våg, måttband och fettmätning. En mer engagerad, ödmjuk och fokuserad coach får man leta länge efter! Även ett stort tack till min kärlek för all support och stöttning under resans gång även om mitt humör sviktat några gånger så har du alltid funnits vid min sida… Jag älskar dig! Tack!

Nu blir det lite lugnt i en vecka. Landa, reflektera och återhämta både kropp och själ innan nya planer ska smidas… :)

2 svar på “Vilken jävla resa”

  1. Jag har sagt det tidigare, men det tåls att sägas igen.
    Du är helt grym, en jätte prestation och vilken kropp sen ? (knäsvag..hihi)
    Det är ju inte bara turerna kring gymmet, utan hur du lyckats styra upp allt i ditt liv så du kan sätta av tid till träningen men viktigast av allt.. din dotter.
    Du ska vara stolt över din prestation.
    Många lycko kramar till framtida projekt ?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *