Det var det som mitt hemlighetsfulla uttalande handlade om härom dagen. Körde igång lite lätt igår med att skriva inlägg och leta intressanta, spanska vinproducenter. Det här kommer bli hur kul som helst. Ska bara få tiden att räcka till.

Följ mig även på Invinitum och på Fresh Magazine

Som ni vet så har jag en liten förkärlek till Spanien och dess viner. Imorgon blir det ännu mer av den varan då jag påbörjar ett mycket spännande projekt, eller samarbete kanske man ska kalla det. Om några timmar får ni reda på vad.

Tempranillodruvor som växer i den kalkrika jordmånen i Rioja Alavesa

Följ mig även på Fresh Magazine

Kräftskivan är en traditionell svensk fest i samband med att säsongen för fiskandet av de läckra havsdjuren drar igång under sensommaren och hösten. Liksom midsommar är det ett accepterat fylleslag som oftast råder och mycket har vi att tacka de näringsfattiga djuren för detta. Liten mängd näring tillsammans med mycket alkohol har ofta den effekten.

I folkmun, men även hos branschmänniskor, heter det att de utsökta kräftorna är väl salta och söta för att passa till vin, vilket är ett oerhört märkligt uttalande då sötma och sälta brukar balansera upp det mesta. Dessa kommentarer handlar helt enkelt om felaktigheter, för att inte kalla det för inkompetenta och fullkomligt dåraktiga bedömningar. Men visst får man tänka till både en och två gånger innan man köper vinet till kräftfesten men vem har sagt att det ska vara lätt? Svårast är nog att bryta gamla traditioner. I det här fallet att kräftorna alltid ska serveras med öl och nubbe.

Kräftan bjuder på sötaktigt kött vilket väger upp sältan tillsammans med en kryddighet som på flera sätt gör det möjligt att ackompanjera olika viner till. Sötma, sälta och syra (plus lite bitterhet, för att inte nämna umami) är den perfekta kombinationen och med det så är väl gåtan om vin till kräftor löst.

Ett vitt vin som är halvtorrt är att föredra där sötman i vinet väger upp det söta kräftköttet och de Bartoli är en sådan skapelse från Australien. Det tillverkas av de aromatiska druvsorterna gewürtstraminer och riesling som här bjuder på solmogen, tropisk frukt med fin syra och smakfull sötma. Till de dilldränkta djuren passar denna vita alldeles förträffligt. Att det är ett snyggt kort till ett grymt pris gör ju inte affären sämre.

Eller varför inte lyxa till det och spilla en halvtorr champagne i glaset? Veuve Clicquot gör en finstämd champagne med diskreta bubblor, snygg syra, där fin gul frukt och toner av nötter är framträdande.  De stackars djuren får sig inte bara en värdig begravning utan vi erhåller även en mycket trevlig upplevelse.

Föredrar man istället att dricka rött vin till, vilket är underskattat och förmodligen inte det självklara valet, skulle jag välja en fruktig, mjuk och bärig spansk crianza med fin vaniljton. Conde de Valdemar är en ren och snygg urtypisk sådan från Rioja och jag ska förklara varför denna stil av vin fungerar så fint.

Vanilj och dill ligger nämligen väldigt nära varandra arommässigt, vilket också förklarar varför man ibland hittar dill i doften på många spanska viner. Lagringsbenämningarna crianza, reserva och grand reserva ligger alla på fat och oftast då på de amerikanska som medför vaniljtoner (och dill) till aromen. Varav skaldjurens dillkryddighet, sälta och sötma fungerar perfekt med crianzans mjuka och rödfruktiga vaniljton. Dessutom klaffar vinet utmärkt till de smakrika hårdostarna som så oftast serveras till.

Till er som stundar en kräftskiva och som vågar prova något nytt lovar jag er en ny smakupplevelse, förhoppningsvis lite inspiration och därtill blir ni en erfarenhet rikare. Fyllan kommer på köpet. Så länge ni fyller på av den goda drycken som finns i flaskorna vill säga.

På sidan här bredvid under Vintips, hittar ni ”Vin till kräftskivan”.

Följ mig även på Fresh Magazine

De Bortoli 2009, 69 kr, art. nr 6403. En halvtorr bekantskap från South Eastern Australia som bjuder på ljusgul färg i glaset och doften är ren och aromatisk med tydliga inslag av litchi, rosor, lime, mango och melon. Syran finns där tillsammans med en medelfyllig kropp och de blommiga aromerna tillsamman med tropisk frukt följer med i smaken, dock med en något kort längd. Men det är prismässigt välbalanserat och mycket matvänligt med siffror som faller de flesta i smaken.

Veuve Clicquot, 379 kr, art. nr 7421. Denna “Gula Änka” är full av liv och rörelse. Med sin nyans av gult, en doft som är ren med aromer av citrus, mandel och mogna gula äpplen charmar den i alla fall mig, lägg där till de vackra bubblorna som sprudlar i glaset. Den här champagnen är halvtorr och medelfyllig med en mycket frisk syra där aromerna kommer tillbaks och som vägs upp av en balanserad sötma.

Conde de Valdemar 2006, 79kr, art. nr 12659. Är klassikern att lita på med sin skolboksmässiga stil. Vinet är mörkrött och har en ren, ganska tydlig doft av mogna jordgubbar, körsbär tillsammans med en fin fat- och vaniljton. Syran är bra, fattanninerna mjuka och runda, frukttanninerna likaså. Ett medelfylligt vin, rakt och enkelt, som fungerar enastående till de goda skaldjuren med sin saftiga fruktighet.

Följ mig även på Fresh Magazine

Leth Duett 2009 art. nr 4587, 69 kr är en blandning av riesling och grüner veltliner med en ljust gul färg som drar åt det gröna. Citron, grönt äpple, melon, päron, mineral och vitpeppar speglas i näsan. Syran är pigg, nästan vass, det är ungdomlig, fräscht och vinet har en fin fruktighet. Torrt, lätt och behagligt till sallader och lättare fiskrätter. Ett balanserat vin till en liten peng. Fynd om ni frågar mig.

Pansa Blanca Marqués de Alella 2007 art. nr 96958, 89 kr är ett lite fylligare vin gjort på den blommiga druvan xarel-lo (pansa blanca) och kommer från nordöstra Spanien. Ett vitt vin som bjuder på halmgul färg med en parfymerad doft av hö, vit blomma, citron och grapefrukt. Det är torrt och har en snygg syra tillsammans med en medelfyllig kropp. Grape, citron och halm dominerar i smaken samtidigt som det är runt och lite oljigt med viss längd. Perfekt till grillade rätter av fisk och skaldjur med smakrika tillbehör.

Otel River Cabernet Sauvignon 2006 från Ponderosa Vineyard är en snygg amerikan med fina mognadstoner. Färgen är röd med ljusare drag åt det bruna hållet i kanterna. Doften är stor och skvallrar om några års lagring där läder, kaffe, mörka bär och svarta vinbär dominerar. En fin syra med många och påtagliga fattanniner som fortfarande är relativt sträva, fruktanninerna är något mjukare. Vinet är medelfylligt och aromerna vi kände i näsan kommer tillbaks i smaken och gör sig bra till söndagssteken med vinbärsgelé och den gräddiga såsen.

Följ mig även på Fresh Magazine

Tredje dagen hittade vi ett ställe på den restaurangtäta huvudleden genom byn. Vad som lockade in oss var inte den blå smurfen (pitufo betyder smurf på spanska) utan min mans dåliga blodsocker.

Alldeles för länge hade vi promenerat längst med havet för att komma till marinan och de feta båtarna för att inse att hamnrestaurangen var stängd och att sushistället vi passerat på vägen till hamnen såg alldeles för mörkt och tråkigt ut vilket ledde till att vi inte gick in. En miss kan hända.

Vi slog oss ner på den relativt stora uteserveringen, som både saknade havsutsikt och avgränsning från den väl trafikerade gatan några meter från våra sittplatser. Läget kunde varit mer romantiskt men fram kom en söt tjej med ett charmerande leende och lämnade oss menyerna. Bara att se spanjorerna le gjorde oss på gott humör.

Menyn var tilltalande med många fisk- och skaldjursrätter samt en del spanska specialiteter och klassiska rätter, som den stående paellan. Vinlistan var inte stor men väldigt trevlig, där majoriteten var spanska producenter som fick slåss om uppmärksamheten. Vår första tanke var att om det här blir bra kommer många kvällar att spenderas på haket, trots bristen på svala havsbrisar.

En lätt aromatisk och mycket fruktig Pazo Serrentellos Albarino 2009 med frisk syra och bra balans beställdes in till rätterna som bestod av gambas al ajillo (räkor med vitlök), pimientos de padrón (små rostade gröna paprikor), helgrillad havsabborre och grillad bläckfisk. Okonstlat och sjukt gott. De läckra paprikorna blev snabbt en stående rätt på vårt bord.

Vid ett annat tillfälle avnjöts El Pitufos tapastallrik som var gigantisk och bjöd på skinka, korv, grönsaker och skaldjur tillsammans med, enligt mig, alldeles för mycket friterade saker. Jag vill gärna se vad jag äter och veta vad jag stoppar i munnen. Min karl är helt tvärtom. En del av charmen att inte veta vad som döljer sig under den feta frityrdegen. Jo visst.

Vi hade beställt in en cava till kalaset vilket fungerade ypperligt till de rika delikatesserna på tallriken. Roger d’Anoia Brut Nature är verkligen att rekommendera. Det knastertorra vinet bjöd på en vass syra med citrus, äpple och nätta brödaromer. Den diskreta blommigheten gjorde cavan elegant, harmonisk och visade inte tillstymmelse till klumpighet, som cava ibland kan göra.

Hummer- och räksallad var rätt nummer två för kvällen och den sköljdes ner med ett glas vitt av den inhemska druvan Prensal Blanc. Magnus gick på pepperoni pizza som bevisade att restaurangen kan mer än att tillaga fisk och skaldjur. Valduero Ribera del Duero Reserva 2004 spilldes i glaset. En fruktig och kraftig tempranillo med frisk syra där aromer av björnbär, mörk choklad, läder och kaffe dominerade i glaset. Djup, koncentration och kvalitet på flaska som garanterat kommer att beställas till Sverige.

Carpaccio på baccalao var andra godsaker som vi frossade i och den här gången fick det sällskap av Sitios de Bodega Con Class Verdejo 2008 från Rueda. Med sin friska fruktighet och de gröna tonerna som krusbär och sparris tillsammans med mogen gul frukt som ananas blev resultatet lysande. Den salta fisken gjorde sig bra till det fruktiga, friska och aromatiska vinet. Dagens varmrätt bestod av grillade havsräkor som sköljdes ner med en traditionell Rioja Bordón Reserva 2004, som vi såg fanns på systembolaget när vi kom hem, till en billig peng.

Sista kvällen gick vi tillbaks till El Pitufo efter otrohetsaffärer på andra krogar i byn där vi plockade in en oxcarpaccio och favoriterna från veckan som bland annat var de rostade paprikorna och räkorna i vitlöksolja. Vi började med en vit Rioja, Vivanco Blanco från kvalitetsproducenten med samma namn (Vivanco). En rent, friskt och väldigt rakt fram vin i den moderna tappningen. Inte mycket att orda om. Och så avslutade vi så tråkigt som med pizza (svingod i och för sig) men det var det vi drack som var intressant. Cabernet Sauvignon 2005 från den inhemska producenten Son Prim. Ett litet familjeföretag med stor potential vilket deras mustiga, fruktiga och publikfriande cabernet sauvignon 2005 med lysande sekundära aromer vittnar om. Ytterligare ett vin som kommer att beställas till Sverige.

Nästa gång ni är i närheten av Cala Mayor rekommenderas ett besök på El Pitufo starkt. Personalen är trevlig och tillmötesgående, kockarna vet vad de sysslar med och ägarinnan är en sympatisk krögare som vet hur man charmar gästerna och får dem att må bra. Vem känner sig inte speciell när vinerna som inte står på menyn plockas fram?

Sist men inte minst vill jag bara säga att vinerna från Mallorca är på god väg att delta i konkurrensen ute i världen. Förutsättningarna finns där, likväl kunskaperna och viljan, det enda som behövs är erfarenhet. Ge dem bara lite tid.

Följ mig även på Fresh Magazine

En skön fredagskväll som spenderas med familjen Björklund Sattler och vår nära vän Oskar på besök. Vi har käkat lite tacos och druckit en Montesierra 2005 från det grönskande Somontano, Aragonien tillverkad av bodega Pirineos som inhandlades på Mallorca. Den påvisade en lätt mognadston med aromer av läder, körsbär, vinbär, syltade jordgubbar och örter tillsammans med en fin syra och behagliga fat- och frukttanniner. Ett medelfylligt, mjukt och fruktigt vin som passade perfekt till den heta maten.

Vad vi har i glaset nu är av en helt annan kvalitet. La Rioja Alta Gran Reserva 904 1997, 299 kr, art. nr 7462 är en tretton år gammal klassiker som visar en tydlig tegelröd färg med bruna kanter och en doft som är ren, stor och som skvallrar om vinets ursprung. Krondill, lakrits, kaffe, svamp, torkade fikon och katrinplommon är aromerna som stimulerar mina doftcentra tillsammans med en sötmogen fruktighet.

Gran Reservan byggs upp av en frisk syra, många men väl integrerade fattanniner och mjuka frukttanniner i sällskap med en medelfyllig kropp. Den fortfarande vitala fruktigheten charmerar inte bara mig utan hela sällskapet. Det är balanserat, elegant och alldeles, alldeles underbart med en längd som vittnar om kvaliteten i vinet. En grym mineralisk avslutning lämnar inte ett öga torrt. Må hända, men i vilket fall så är det ett fint vinminne som kommer finnas kvar (om inte annat är det ju bara att kika tillbaks på mitt inlägg).

Oskar sa lite generat: ”Det här låter säkert dumt Erica, men jag tycker att det både smakar och doftar jättemycket dill”. Du har helt rätt Oskar, du är grym! Dill och vanilj ligger nämligen väldigt nära varandra arommässigt. Jag blev i alla fall jävligt imponerad. Kom igen, han är ju officer för fan… Precis som min man.

Följ mig även på Fresh Magazine

Tanken var från början att besöka både en och två bodegor på vår resa till Mallorca. Något som snabbt reducerades till noll då vi insåg att vi helt enkelt inte orkade. Helt slutkörda efter bröllopsplaneringen och allt annat som gjort att vår vardag gått i ett den senaste tiden resulterade i att vi rörde oss väldigt lokalt i Cala Mayor, närmare bestämt på rullavstånd från hotellsängen.

En kväll minglade vi och försökte smälta in (det var humor på hög nivå kan jag tala om) på det femstjärniga snobbhotellet Nixe Palace precis vid havet. Hotellets restaurang, där vi spenderade en del av kvällen, visade upp en imponerande vinlista med viner från de bästa spanska producenterna. Vi pratar Vega Sicilia, Alejandro Fernandez, Max Doix, Enrique Mendoza, Palacio och Telmo Rodriguez för att nämna några.

Dessvärre hade inte personalen alla hästar i stallet, vilket medförde att vårt besök slutade på en annan krog för att stilla vår hunger. Låt mig förklara. Vi beställde in ett vitt vin, tillverkat av den inhemska druvan Prensal Blanc, från bodegan Ramanya som ligger i DO Binissalem. In kom Telmo Rodriguez Basa Verdejo från Rueda som vi beställt till varmrätten. Efter mycket om och men lyckades vi få in det beställda vinet som visade upp en krispig torrhet med mycket frukt, en angenäm blommighet och en rund, lite oljig avslutning tillsammans med en snygg syra. Prensal Blanc satt fint till de grillade räkorna vi åt.

Så då till räkorna. Vi fick in en halv portion. Vi skulle ha två hela. Sex stycken räkor (fantastiska i och för sig) låg på ett litet fat och hånade oss i vår hungriga besvikelse. Ingen förstod oss när vi påtalade att någonstans på vägen hade kommunikationen brustit. Snällt väntade vi på vår moules marnier och den aromatiska verdejon. Sex små blåmusslor kom in på en djup tallrik. Men inget vin och inte heller en andra portion med mulle.

Vi gav upp, betalade och gick till en mörk bakgata för att äta blodigt kött, dricka inhemskt rödtjut och bli skönt berusade. Och det var i alla fall hur bra som helst, trots rysningarna som gick genom hela kroppen när vi gick genom gränden som tog oss hem till hotellets säkra mark. Tur att jag gift mig med en stor och stark karl. (Måhända att sista meningen genererar frukost på sängen i morgon).

Följ mig även på Fresh Magazine

Eller inte. Nu äntligen några veckor efter hemkomst har jag fått tummen ur min rosbeströdda rumpa för att skriva något vettigt (första inlägget handlar egentligen bara om promillehalten med tanke på min hysteriska flygrädsla) om vad som egentligen hände i Spanien. Vettigt och vettigt är i och för sig en bedömningsfråga men det här är en början i alla fall.

Jag och min nyblivne man började redan hemma hos mamma och pappa med en flaska rött till lunchen, sen drog vi ett par öl i bilen på väg till flygplatsen som två fjortisar.

Väl inne på flygplatsen beställdes en flaska vitt vin, en Bouchard Chardonnay, som inte gjorde mer än att hålla ruset i en fortsatt, lätt uppåtgående kurva. Skitäckligt med andra ord så en cider beställdes in som blandvatten för att på något sätt förbättra smaken. Resultatet är fortfarande oklart.

Vi fortsatte med några öl till, det var ju inte vårt fel att flyget var försenat, och med tanke på min flygrädsla hinkade jag det mesta jag kom över. Väl uppe i luften dracks det upp en hel liter (?) Pommery Champagne. Finns en anledning att tårarna sprutade betydligt mer på flygturen hem till Sverige, ja just det, promillen var inte i närheten så hög.

Bra runda under fötterna landade vi ganska sent på flygplatsen i Palma där en kort busstur tog oss till hotellet och vi lyxade med en raggardusch, bytte om till lättare kläder för att sedan dra ut i byn.

Hittade ett hak som hette Parrilla Buenos Aires där vi började med en kall inhemsk öl, som jag dessvärre inte kommer ihåg namnet på, sen korkade vi upp en flaska Lagunero Crianza 2006 från Ribera del Duero och in kom 300 gram grillad entrecote på var sin planka. Inget annat. Bara kött, precis som vi ville ha det.

Det finns en anledning varför jag älskar Spanien. Det är enkelt, rustikt och så jävla gott.

Med tanke på att jag var på semester fördes inga anteckningar om vare sig mat eller vin, utan det som blev kvar i mitt minne är det ni får, vill säga. Kanske lika bra.

Följ mig även på Fresh Magazine

Min telefon är inte riktigt som den ska. Den stänger av sig lite som den vill, väljer att inte ta emot samtal och ignorerar inkomna sms. Telefonhelvetet lever sitt egna lilla liv kan man säga.

Så jag är inte dryg, okontaktbar eller sjukt upptagen om ni försöker få tag på mig utan, som sagt, det är utom min vilja. Men ny telefon, iPhone 4, är beställd och kommer inom kort.

Tills dess, är det pålitligast att nå mig via mejlen. Eller genom FB. Eller här. Vi hörs då.

Följ mig även på Fresh Magazine