Till den klara sillen är en torr sherry ett utmärkt komplement och tiden då den söta, simmiga sherryn fick damerna att bli generade är sedan länge förbi. Idag är utbudet betydligt större med en bredd som sträcker sig från den lättaste, torraste till de rodnande damernas favoriter.

Manzanilla, art. nr 8283, 89 kr. Den är ljusgul och har en ren och stor uttalad doft av jäst, gröna oliver, mandel och hav. Smaken är torr, fantastisk lätt och elegant med en hög frisk syra och aromerna kommer tillbaks i smaken. En angenäm känsla av saltvatten sköljer genom gommen och sitter kvar ett bra tag.

Tio Pepe Fino, Jerez, Spanien, art. nr 8225, 109 kr. Den här är även den ljust gul i färgen men något fylligare i smaken. Doften har en stor jästighet med bröd, mandel och äpple, munnen reagerar på lättheten i vinet och den pigga syran, jäst och mandel är påtagligt i smaken. Lite rundare än manzanillan men fortfarande väldigt lätt och elegant med en bra längd.

Den krämiga sillen och gravad lax med hovmästarsås bjuder upp till dans med en klassisk pilsner och dillkryddad skandinavisk snaps. Gott med lite variation och med tanke på vad som väntar kvällen är en läskande pils och sprit för matsmältningen precis vad man behöver.

Nils Oscars Pils, art. nr 1454, 16, 80 kr. En ljusgul färgton med en medelstor, relativt aromatisk doft som präglas av humle, sädesslag och citrusfrukt. Ölen byggs upp av en fin syra och en markerad beska, den är torr, medelfyllig med maltiga aromer och en touch av citrus.  

Kallsupen, art. nr 177, 177 kr. Det här brännvinet har en stor kryddighet med mycket framträdande dillkaraktär, den har en frisk citronton som blandas med lite kummin och fänkål. Spriten är torr, kroppen är medelfyllig med ett bra bett som sitter i länge.

Aalborgs Jubileums Akvavit, art. 173, 244 kr. En stor ren doft som är mer koncentrerad med dill, fänkål, vanilj och kryddpeppar. Danskarna har gjort ett bra jobb med denna fylliga, karaktärsfulla snaps som är mild och rund och lockar med en bra avvägd sötma och en charmig längd.

Följ mig även på Fresh Magazine

Apéritif är någon form av dryck som njuts innan maten för att reta smaklökarna och förhöja den kommande måltiden, den bör vara ren, okomplicerad och läskande för att uppnå bästa möjlig effekt. Apéritif är direkt hämtat från franskan och betyder just aptitretare.   

Nu när man vet vad en apéritif är och hur den ska fungera förstår man att den kryddiga, söta glöggen med alla dess tillbehör som serveras som fördrink nu till jul kanske trots allt inte är att föredra. Så här nedan presenteras champagne som enligt mig är betydligt bättre, charmigare och dessutom en alldeles förträfflig stämningshöjare.

Champagne de Pompadour, art. nr 7392, 219 kr. Färgen är ljusgul och innehåller vackra, pärlande bubblor. Doften är ren och medelstor med en arombild av citron, grapefrukt och gröna äpplen, en liten ton av halm och nötter gör sig också närvarande. Smaken är torr, det mousserande vinet har en frisk syra, är relativt lätt med de friska aromerna som återspeglar doften. En fin mousse lägger sig i munnen, dock försvinner den relativt snabbt men det är en mycket prisvärd champagne.

Mailly Grand Cru, Blanc de Noir art. nr 7585, 359 kr. En lite fylligare och fruktigare champagne gjord på bara pinot noir druvor som växer på en kalkrik jord och som fick sin Grand Cru status år 1920. Den är ljusgul och har lite tätare bubblor, näsan avslöjar jäst, bröd, grapefrukt och en liten antydan till choklad. Torr, medelfyllig med en livlig syra, bra fruktighet av gula mogna äpplen, nötter och choklad. Den här champagnen bjuder på en krämigare och härligare mousse som sitter kvar länge tillsammans med den torra, mineraliska eftersmaken.

Följ mig även på Fresh Magazine

Julen närmar sig med stormsteg och med det flera veckor fyllda av frosseri, viktökning och ångest. Om vi bara hade skippat hälften av det vi stoppar i oss under denna tid hade världen sett bättre ut. Istället för att njuta och göra något minnesvärt av julbordet, som innehåller en hel del fantastiska råvaror, blir det till en matförnedring utan dess like, där den som lyckas äta mest och bli fullast vinner årets pris – en kyss av årets feta julgris. Gratulerar!

För att få till det perfekta julbordet krävs det en del fantasi men framför allt att man bryter mot uråldriga traditioner, dryckestraditioner. Just det som verkar vara så svårt under högtider. Jag vill att folk ska förstå att det finns annat att dricka till julbordet än öl och snaps, jag tycker att det är på tiden att vi skapar nya intressanta traditioner, med det uppnå spännande upplevelser och komma till andra insikter.

Jag skulle här nedan vilja presentera ett antal jultallrikar, (drycken som nämns nedan presenteras utförligare under mina vintips), där vi går ifrån den traditionella buffén och istället får godbitarna av julmaten serverat som en 8-rätters meny med olika drycker till, utspritt över hela dagen. En gastronomisk upplevelse som är betydligt fräschare, roligare och jag kan garantera att man mår bättre av det. Bort med buffén och fram med jultallrikarna, behåll öl och snaps till de rätter där det behövs men plocka fram vinet där det krävs.

Aperitif

Skippa den söta, tunga, smakrika glöggen med mandlar och russin tillsammans med pepparkakor. Alla dessa starka kryddor, konsistenser och smaker utgör ett hot mot de kommande smakupplevelserna. Jag börjar istället med en torr, sval champagne som är frisk, fruktig och förförisk, Mailly Grand Cru och så spar jag glöggen till ett senare tillfälle, ett bättre tillfälle.

Jullunch

Den första tallriken består av inlagd sill, löksill och matjessill tillsammans med några kokta ägghalvor. Till det väljer jag att dricka en torr Manzanilla Fina. De jästiga inslagen med aromer av gröna oliver, mandlar och den underbara känslan av hav i drycken sitter bra tillsammans med den klara sillens smaker. Manzanillan är så lätt och elegant att den oerfarne aldrig skulle tro att det är sherry vi pratar om.

In kommer den krämiga sillen, mina absoluta favoriter är senapssill och basilikasill, tallriken rymmer även här en ägghalva och nu även lite potatis, gravad lax med hovmästarsås får också plats. I glaset har jag en Nils Oscars Pils som lockar med sin aromatiska humle- och maltkaraktär, den friska citrustonen väger upp beskan och den har en fyllighet att matcha maten med. Jag sköljer ner de förträffliga havsdjuren med en Aalborg Jubileums Akvavit, brännvinets påtagliga kryddning med dill gifter sig med senapen och den avrundade sötman är vackert avvägd. För allt i världen, kyl inte ner snapsen så att den tappar all sin karaktär och arombild, en iskall snaps serverad i ett frostat glas kan med fördel bytas ut mot ren vodka, ett fåtal hade märkt skillnad.

Julmellanmål

Den nygriljerade skinkan serveras på knäckebröd med en stor klick skånsk grov senap. Less is more. Till detta väljer jag en vit Bourgogne, Les Sétilles. Den är torr, medelfyllig, mycket frisk med en pigg syra, bra med citrusfrukt och gröna äpplen, fin fatkaraktär och en lång mineralisk eftersmak. Syran i senapen balanseras av syran i vinet och fatkaraktären i vinet kommer till sin rätt med det ljusa köttets lite söta och brödiga griljering.

Julmiddag

Rökt lax, rökt ål och rökta charkuterier. Starka smaker som verkligen kräver en smakrik och kraftfull dryck så jag väljer en torr, aromatisk och blommig gewurztraminer från Alsace, Comtes d’Isenbourg. Den speciella rökta karaktären framhävs och balanseras med vinet som har tillräckligt med kropp och personlighet. Två starka kandidater som tillsammans drar jämt och dessutom gör det riktigt bra.

Janssons frestelse, köttbullar och prinskorv med lite rödbetsallad. Denna mat i all ära, men bara lite av varje, det blir betydligt godare och man slipper bli så däst av dessa relativt tunga rätter. Till er som föredrar rött vin rekommenderar jag ett lätt-medelfylligt fruktigt och bärigt vin, det ska vara mjukt och runt och inte göra så mycket väsen av sig, då blir det som bäst. Ett vin från Beaujolais eller en pinot noir är ett bra alternativ. Jag personligen tillhör dem som gärna dricker vitt till denna typ av mat och till de söta, runda och feta smakerna i maten kommer en halvtorr riesling att fungera alldeles utmärkt, bra fyllighet och mycket frukt balanseras av en skarp syra som skär genom den feta konsistensen.

Risgrynsgröt, denna gröt som kan varieras i oändlighet. Den bättre varianten enligt mig är den som inte är så söt och som har en härligt frisk och syrlig citrussås att ringla över, använd färsk citronsaft och spill i en skvätt citronlikör för att liva upp. Till denna mäktiga, gräddiga härlighet väljer jag ett bedårande vin från Loiredalen. Moulin Touchais 1995. Det är sött, har en mycket livlig syra med underbar mogen frukt. Balans, elegans och komplexitet. Man säger att kärlek inte går att köpa för pengar, men i det här fallet är det just det man gör och gentemot vad man får så är det också nästan gratis. En söt champagne med sin mogna fruktighet och pigga syra hade också fungerat, likaså den balanserade citronlikören som gett såsen lite skärpa.

Julens osttallrik. Välj ut era favoriter och gör en minnesvärd ost- och vinprovning av det, om det finns några viner kvar från lunchen och middagen vill säga. Här kommer även den bortglömda glöggen in och spelar en viktig roll. På tallriken har jag valt en mild syrlig getost, kletar lite honung på och sköljer ner med en stor klunk av den vita bourgognen. Plockar fram gewurztraminern som fungerar perfekt tillsammans med kittostens starka smaker och en svensk lagrad västerbottenost njuts tillsammans med det mjuka, fruktiga röda vinet. Avslutningsvis så spills glöggen i glaset, Dufvenkrooks X-Mas Delight, och grönmögelosten är inte långt borta. Om det mot förmodan finns någon söt champagne kvar kan även den med fördel drickas till mögelosten.

Gottetallriken

Väntar jag en bra stund med men när det väl serveras blir det inget onödigt frossande (allt är relativt, speciellt så här vid jul) i ett hav med sötsaker utan en tallik med de finaste pralinerna, knäck, nougat, brända mandlar och en liten skål med chokladmousse serveras vid sidan av där toppen är täckt med rostade hasselnötter. Här plockar jag fram den sötaste madeiran av dem alla, Malmsey. Den söta, simmiga drycken är fylld av aromer och smaker av kanderat socker, russin, choklad och nötter vilket fungerar ypperligt till mitt valda gottebord. Vinet är gjort av de finaste Malvasía druvorna som växer på Madeira, den vulkaniska regnskogsön har en fantastisk benägenhet att producera druvor med en skyhög syra, vilket verkligen behövs för att balansera denna sockerbomb. Frangelico, den berömda hasselnötslikören från Italien, hade även den kommit till sin rätt.

Kaffet serveras och det är dags att smälta maten, drycken och intrycken som detta julbord bjudit på. Kvällen avslutas, efter att kaffet är uppdrucket såklart, med en rökig maltwhisky eller varför inte plocka bort alla fördomar och locka med en lagrad höglandstequila istället?

Josh Groban förgyller dagen med sin gudomliga stämma, det vita snötäcket ligger vackert på marken och inne i det varma huset fylls rummen av skratt, familjens kärlek genomströmmar hela kroppen och träffar mig rakt i hjärtat. Det är vacker och underbart så att det förslår. Det är mitt perfekta julbord.

Följ mig även på Fresh Magazine

Systembolaget är jätteduktiga, de är professionella och har ett bra utbud med en service i form av ett beställningssortiment och privatimport som oftast fungerar. Dock ska man inte glömma bort att det är det enda utbudet på svensk marknad. Det är statligt kontrollerat med en ledning som sitter med stjärten på två olika stolar, dubbelmoral så att det skriker om det med en ängel på ena axeln som värnar om folkhälsan och den lilla djävulen på den andra som vill suga folket på mer skattepengar. Klart att höjdarna inom organisationen har svårt att placera bakdelen på rätt plats, det får man väl förstå. Eller? Enligt mig så är systembolaget i det stora hela rätt bra, det är i filosofin de brister inte i sortimentet, trots ibland riktigt dåliga avtal med producenter. Jag tycker ändå att monopolet ska släppas och att man ska låta den vuxna människan bestämma själv. Är man tillräckligt gammal för att inhandla sprit på systemet kanske man också kan ta konsekvenserna efter en söndagsfylla?

När jag ändå är igång tänkte jag läxa upp dem lite. I deras varunytt för september månad på sidan 4 under vinet ”Protos”, från Ribera del Duero i nordvästra Spanien, står det i faktatexten att området uppgraderats under 2008 från DO till DOCa, vilket är den högsta klassificeringen som spanska vinområden kan få. Jag var på väg till en högtidsmiddag utanför Lund med färdlektyret när jag såg vad som stod. Hjälplös utan dator i bilen fick jag nästan hjärtklappning och jag undrade hur jag kunnat missa detta? Inte på något sätt för att jag är allvetande och världsbäst utan mer för att jag veckorna senare skulle tävla i SM i Spansk vinkunskap så jag var hyfsat uppdaterad för stunden och det här var ändå en väldigt stor nyhet.

Ett mass-sms skickades ut till alla vinkunniga i min kontaktlista och hysteriska samtal till mina föräldrar resulterade i att de fick googla med hjälp av en guide i telefonen som bestod av en smått uppstressad dotter, utan att hitta något som kunde sänka min puls. Jag ringde till systembolagets kundtjänst och när jag inte var nöjd med svaret fick jag telefonnummer till olika importörer som handlar med viner från det berörda distriktet. Utan resultat, jag fick samma svar från alla: ”står det så, så är det så”. Kom igen, vem utsåg systembolaget till den allsmäktigt vetande om världens viner?

Så efter att jag hade trakasserat halva Sveriges vinvärld på en lördagseftermiddag ringde min lärare Anders från skoltiden på Gustibus, den ende som på riktigt förstod min frustration över detta världsproblem. Efter att dialogen mynnade ut i att det måste vara ett fel från systembolagets sida, lovade han att försöka ta reda på den rätta faktan, det fanns inte mycket kvar för mig att göra förutom att vänta. Väntan, denna fasansfulla tid.

Jag och min blivande man gick på balen och när jag kom hem hade jag ett meddelande på mitt mobilsvar där Anders förklarade att han löst problemet, men inte hur. Smått frustrerande. Saken var den att klockan var 01.00 på natten så jag kunde inte ringa tillbaks, dagen efter var det dags för barnkalas och en tre timmars bilfärd genom ingenmansland utan täckning höll på att färga mina blonda hårstrån grå.

Så äntligen, tillbaks till civilisationen med farbror Anders i luren. Den rediga karln hade kontaktat Spaniens Master of Wine, Pancho Campo, och fått det vi trodde oss veta bekräftat. Ribera del Duero hade under 2008 uppfyllt alla kraven för att uppgraderas från den lägre DO-statusen till den högsta DOCa klassificeringen men de hade tackat nej pga att de inte ville vara så begränsade med regler, vilket resulterar i att distriktet behåller sin DO-klassificering. Så det så. Erica vs Systembolaget, 1-0.

Jag kan lova att jag sov gott den natten, jag somnade med ett leende på läpparna och vaknade likadant. Vilken fantastisk tillfredsställelse att slå Sveriges alkoholmonopol på fingrarna! Även om det såklart i landet Lagom är ofint att tycka så och att skriva om det är väl inget annat än en ren förbannelse. Om ni tror att min tillfredställelse grundar sig i att systembolaget plockade hem SM-titeln eller för att jag inte fick ett jobb jag sökte för något år sedan har ni fel.

Så efter att åtminstone gjort mig skyldig till tre av de sju dödssynderna i ett och samma blogginlägg finns det väl inte mycket kvar för mig att göra förutom att be om förlåtelse för mina synder. Min religionslärare hade varit stolt, i skolan visste jag inte ens vad synderna var för något, vad de stod för eller vad som var meningen med förlåtelse. Nu förstår jag innebörden men skiter i vilket, så lite har man väl lärt sig i alla fall.

Följ mig även på Fresh Magazine

Cigarra 2008, Shiraz och Tinta Barroca, Estremadura, Portugal, art. nr 2565, 67 kr. Casa Santos Lima levererar ett modernt, fruktigt okomplicerat vin med saftiga toner av plommon, körsbär, kryddor och örter, en pigg syra med närvarande fat- och frukttanniner. Medelfylligt, smakrikt och trevligt som passar när som du vill ha ett rödvin som inte ska sönderanalyseras. Mycket prisvärt.

Baron de Ley Reserva, 2004, Rioja, Spanien, art. nr 2525, 105 kr. Chefen i södra Rioja gör här en medelfyllig, smakrik reserva som bjuder på frukt och koncentration i bra balans men även lite motstånd i form av fat- och frukttanniner med en charmig kryddighet. Toner av mörka bär, vanilj, läder och en jordighet är framträdande. Ett vin som kommer till sin rätt med höstens alla smakrika grytor. En välgjord och prisvärd Tempranillo.

Fetzer, Barrel Select Zinfandel, 2006, Mendocino, Kalifornien, art. nr 6425, 119 kr. I det här vinet är det frukten som dominerar även om det finns en bra struktur av fina fattanniner, bra syra och en viss pepprighet. Mjukt, runt och fruktigt med aromer av björnbär, plommon, vanilj och viol. Gott till en bit lagrad västerbotten eller så slänger ni på en bit lamm på grillen och serverar med enkla tillbehör och låter kött och vin tala för sig.

Följ mig även på Fresh Magazine

Efter att ha varit ute och rekat vart vårt bröllop kommer att äga rum, på ett blåsigt, regnigt och för tillfället väldigt ocharmigt Kungsholmen, åkte vi tvärs genom Skåne, stannade i Lund, mötte upp en god vän och hamnade till slut på Grand. En räksmörgås på hotellet är alltid självskriven och går inte att missa när man besöker universitetsstaden. Jag kom åter igen på mig själv med hur mycket jag saknar Skåne… Havet, naturen, atmosfären. Det är något speciellt att andas in den salta brisen som blåser in från väst.

Väl inne i Mickes varma lägenhet retade en oplanerad hummersoppa våra smaklökar, perfekt avvägt med sälta, koncentration och stor smakrikedom. Eftersom förrätten var en spontan bonus och vi inte hade inhandlat något vin blev det tyvärr ett vitt som  lackade lite frukt, en frisk fräsch österrikare av druvorna riesling och grüner veltliner från producenten Leth. Vinet hade fina äppel-, päron- och citrustoner med en torr mineralisk eftersmak. Fröken drack en äpplemust från Kivik som hade en bra syra och en fruktig fyllighet som faktiskt var att föredra framför vinet till den smakrika soppan.

Huvudrätten bestod av ett klassiskt lantligt långkok, Boeuf Bourguignon. Köttet smälte i munnen och sidfläsket charmade med sin sälta som gifte sig med alla fantastiska smaker i grytan. Till detta serverades Le Volte, det kultförklarade toskanska vinhuset Ornellaias tredjevin. En djupröd färg med blåa toner som erbjöd näsan en generös doft av svarta bär, körsbär, svartvinbär och stor kryddighet. Ett fylligt vin med bra struktur, strama fat- och frukttanniner, en frisk syra med en viss bitterhet. De mörka bären kommer igen i smaken med en liten örtighet och angenäma kärva toner på slutet tillsammans med en lång eftersmak. Det kraftiga vinet, tillräckligt med frukt för att styra upp ryggraden, satte sig fint tillsammans med den vällagade, smakrika rätten.

Jag slängde mig som vanligt i soffan och hade nästan ätit mig mätt på favoriterna från karamellkungen när desserten serverades; grönmögelost, pepparkakor och årets glögg som är smaksatt med clementin. Sött, salt, surt och en liten bitterhet i en oslagbar kombination. Kan få vilken häftig skibum som helst att längta hem till mamma och pappa i dessa mysiga juletider. Som vanligt nannade jag kudden först av alla och innan klockan passerat 24. 00 hade John Blund och hans vänner nattat mig för länge sen.

Följ mig även på Fresh Magazine

Saint Clair, Marlborough, Nya Zeeland, art. nr 6382, 85 kr. Ett torrt, lätt, frisk och fruktigt vin från sydöns nordspets. Den fräscha syran balanseras av vinets rena fruktighet, en druvtypisk sauvignon blanc med mycket gröna aromer som krusbär, gräs, svartvinbärsblad och lime. Gör sig bra tillsammans med syrliga getostar eller som en trevlig start på kvällen.

Orballo Albarino från Rías Baixas i nordvästra Spanien, art. nr 2696, 97 kr. Bodega La Val gör här ett torrt vin med en snygg syra, lätt till medelfylligt med nätta aromatiska aromer som blandas med ren gul frukt, citrus, persika och en liten grön ton som framträder på slutet. Ett fruktigt vin som passar alldeles utmärkt till lättare fiskrätter.

Bonterra Chardonnay 2007, Mendocino County, USA, art. nr 16632, 135 kr. Mycket fruktigt, medelfylligt torrt vin, bra syra med aromer av mogen tropisk frukt, smörkola, popcorn, kolaremmar och med en härlig vaniljsötma. Ett fint fatat som kommer till sin rätt först efter lite luftning och vid en serveringstemperatur som inte understiger 12 grader. Serveras till min favoriträtt: grillad torskrygg, hackat ägg, pepparrot och skirat smör.

Följ mig även på Fresh Magazine

Vad är bättre än en middag i goda vänners lag där karlarna står för värdskapet, matlagningen, serveringen och all disk?

I fredags hade killarna planerat en fem-rätters, vi visste att vi skulle få käk men inte att det skulle vara en så pretentiöst komponerad meny som den vi fick. De två föredettingarna, inom kockyrket alltså, visade att de fortfarande hade känslan kvar och att mat verkligen är deras dolda passion. Det modigaste var ändå att trots bristande utbildning inom ämnet ville de själva välja dryck till alla rätterna och det även att det skulle serveras till två kräsna sommelierer som vet vad de vill ha och som inte är speciellt ödmjuka. Guldstjärnan hängde i luften redan innan menyn var presenterad.

Kvällen började med ett glas Orballo Albarino från Rías Baixas, ett friskt, fruktigt lätt aromatiskt vitt vin och en menypresentation som gav höga förväntaningar inför kvällen. De hade redan fått högsta betyg så det enda som krävdes för att behålla det och gå ut med flaggan i topp var att mat och dryck var lika bra som det verkade på det uttryckta papperet.

Först ut var en chilitapenade med parmaskinka som serverades på crostini och Thailands stolthet Singha spilldes i glaset, en ljus lager från landet lång bort i öst. En bra kombination där den friska, läskande ölen svalkade gommen efter den heta chilin och där beskan dämpades av sältan i maten. Bra gjort med full pott i bagaget.

Rätt nummer två bestod av jordärtskockssoppa med färskost och persilja på toast. Ett förnöjt ”åhh” spred sig kring bordet när ”Champagne de Pompadour” blottades, vem gillar inte champagne? Soppan var helt perfekt! Den krämiga konsistensen fungerade fint tillsammans med vinets höga syra, dock saknade vinet lite kropp, det blev för lätt för rätten och sältan i maten dämpade frukten i vinet så att den stackars champagnen nästan försvann. En fylligare, fruktigare Blanc de Blanc hade nog varit att föredra. En fantastisk rätt med ett bra tänk som inte riktigt nådde full poäng.

Huvudrätten var en bedårande skapelse av helstekt hjortytterfilé, rotfruktsgratäng och murkelsås som serverades tillsammans med hemlagad mangochutney. Vinet, en Château Bouscassé ´06 från Madiran i sydvästra Frankrike, är en stram historia med opolerade tanniner, mycket syra och alkohol med en frukt som ibland inte räcker till. I detta fall gjorde den det. Ett vin som verkligen kräver sin mat för att sluta bråka och tillsammans med maten förvandlades vinet till en mjukare gestalt, sötman i maten, den väl avvägda sältan och kryddigheten blev tillsammans riktigt gott. Eftersom vi var tvungna att gnälla på något så hade vi velat ha lite mer syra i såsen för att matcha den markerade syran i vinet. Överlag fick de nervösa killarna högsta betyg.

Mätt och belåten hade jag kunnat somna på stolen där jag befann mig, en underbar afton så här långt med mat i magen som hade kunnat föda mellersta Afrikas befolkning ett par månader framöver och det med två rätter kvar.

In kom en härligt kaneldoftande äpplepaj med hemlagad sorbet på säsongens äpplen. Sorbeten var ren kärlek, syra och sötma möttes i en perfekt konsistens. Pajen var vällagad, kanske lite för söt för min smak men kryddigheten från kanelen fungerade utmärkt till vinet som serverades, en Moscatel de Setúbal från Portugal. Ett bärnstensfärgat sött vin där frukten och de knäckiga tonerna balanseras av en fin syra, en dessert skänkt från ovan.

Fyra rätter var avklarade och vi förflyttade oss till en bekvämare plats. Soffan med de mjuka kuddarna och fåtöljerna med de mysiga filtarna lockande till lite slummer men eftersom vi hade besök fick jag försöka hålla mig vaken, jag lyckades ett tag. Grabbarna kom in med en bricka och på den låg det tre ostar, två olika marmelader och små koppar som innehöll glögg smaksatt med kakao, Dufvenkrooks X-mas Delight. Vågat. Grönmögel tillsammans med päron/granatäpple/calvados-marmeladen var en gåva från gudarna, likaså vitmögelosten med nypon/rabarber-marmelad. Den franska kittosten i sig var jättetrevlig men alldeles för mild för att avnjutas tillsammans med de smakrika marmeladerna. Den varma glöggen till ostarna var en klockren kombination men det kunde lika gärna gått åt helvete, så vad är det man säger? Friskt vågat, hälften vunnit.

En helt otrolig kväll med läckra rätter och coola drycker, mycket skratt och kärlek som jag kommer att minnas länge. En sagolik afton som kunde förvandlat vilken gammal hagga som helst till en prinsessa, så en stor eloge till grabbarna som fick högsta betyg och dessutom en guldstjärna i kanten. Vem visste att jag hade en sådan karl i hemmet? Med kvällens upplevelser på ögonhinnan och inte mindre i magen dröjde det inte länge förrän fröken slumrade gott i soffan, trots våra ärade gäster. Min frånvarande närvaro verkade dock  inte ha bekymrat herrskapet det minsta, dagen därpå var ölen borta, vinet tömt och whiskyflaskan likaså. Som sig bör efter en lyckad kväll.

Följ mig även på Fresh Magazine

Så var det dags igen. Jag var på väg mot Malmö och de välkända lokalerna i västra hamnen och som vanligt fylldes jag av förväntan och nyfikenhet på vad som skulle ske. Jag vet inte om det är tryggheten i skolan eller om det är för att jag befinner mig på den västra sidan av landet som det infinner sig ett lugn inom mig. Kanske en blandning av båda. Hela förra året var det plugg som gällde och efter ett sommaruppehåll var det dags igen. Spanienstudier, Riojaresa, tävlingar och diverse kurser, nu är det en spritkurs som står på schemat, WSET Professional Certificate in Spirits.

Det är nästan exakt ett halvår sedan som jag satt i samma rum, till och med på samma plats med ångest inför sommelierexamen som skulle skrivas och så är man här igen, även om man inte skulle tro det så känns det faktiskt bra. Riktigt bra. Dagarna efter jag gått ut sommelierskolan i maj infann sig en tomhet, det var som att jag inte kände mig riktigt redo för att lämna skolbänken och som att lärarna knuffat mig utför ett stup utan vingar och utan skyddsnät. Jag undrar hur den här betydligt kortare kursen kommer att sluta eller få mig att känna. Förhoppningsvis med ett certifikat och kanske med ett litet blåmärke på höften.

Timmarna flög iväg och framåt eftermiddagen gjorde sig ångorna från all sprit närvarande, jag var rätt dåsig trots det eviga spottandet och fullproppad med information om destilleringskonsten och dess olika drycker. Jag satt som fängslad under en intensiv föreläsning och jag kunde inte  förstå vart tiden tog vägen, det kallar jag klass på utbildningen. En hel dag som var fylld av skådespeleri från en lärare som har så mycket passion för sitt arbete och som så villigt delar med sig av all sin kunskap är snudd på kärlek. Bättre betyg än så kan man inte få.

Så jag återvände till östkusten, trött efter en händelserik dag men lycklig och med en bredare förståelse för digestifer. Den tre veckor långa kursen har redan börjat ge mig tentaångest. Min kära syster sa för många år sedan när hon avslutat sin femåriga utbildning på högskolan att det man saknar mest med studietiden är just ångesten och lättnaden som kommer när examen är över. Jag är beredd att inte hålla med, prestationsångest har aldrig varit något vackert.

Följ mig även på Fresh Magazine

Några hektiska dagar bland bodegor, vinrankor och ett hav av olika viner började lida mot sitt slut. Det var dags att packa väskan och flyga tillbaks till ett regnigt och grått Sverige. Efter att ha sponsrat städerskorna med två par svettiga skor och tryckt ner tröjor, jackor och andra lösa ting i en påse, som fick gå som handbagage, fick jag till slut plats med vinerna som skulle till nordligare breddgrader.

Förmiddagen spenderas i Riojas sydligaste deldistrikt, Rioja Baja eller Rioja Oriental som det också kallas. Området är betydligt varmare och torrare än Alta och Alavesa med starka influenser från Medelhavet, landskapet är flackare och jorden är bördig och innehåller mest lera. Garnachadruvan trivs ypperligt i det varma klimatet och merparten av Riojas rosévin kommer härifrån. Man odlar även de klassiska druvorna, dock inte med samma kvalitet som i de andra deldistrikten, här tappar man lite finess och elegans, syran är inte lika frisk, alkoholen sticker lätt i väg, kroppen blir stor och vinerna blir då lite klumpiga. Baron de Ley är kungen i området som bekräftar motsatsen, en bodega som tyvärr inte besöktes men hans viner finns på systembolaget och är oerhört prisvärda.

Först ut var Bodega Rioja Vega. Ett nybyggt, enormt majestätiskt palats, en pool på framsidan av byggnaden hade fått fröken att flytta in. Jag såg mig själv sitta vid poolkanten i gassande sol med benen dinglandes utanför, tyvärr byttes bodegans vin ut mot den bättre konkurrentens på andra sidan gatan. Vi hade ganska ont om tid då vi hade ett flyg att passa så jag väcktes ur mina dagdrömmar och vi fick en hektisk rundvandring i bodegan. Mr Marculeta som representerade bodegan visade oss olika rostningar av fat, faten är som vi vet en viktig del i Riojas alla viner men den här bodegan var väl inte bland de bättre att hantera dem. Vinerna var genomgående rena däremot märktes det att vi hamnat i Rioja Baja då syran var betydligt lägre, det fanns även en liten bitterhet som hängde sig kvar i eftersmaken och som inte var speciellt angenäm. Vinerna var enkla, okomplicerade och med en frukt som inte riktigt räckte till, anpassade efter en marknad för tonårsberusning. Ganska så ointressant. Den stolte spanjoren såg att vi inte var speciellt imponerade och trots påtryckningar från oss om att vi inte hade tid sprang han ner till källaren för att hämta upp ett fatprov av en ”new blend” i Rioja, det visade sig vara så spännande som en blandning av graciano och garnacha, vinet var av samma kvalitet som resten av det vi provat. Så för alla er som är intresserade av en billig fylla lanseras vinet under 2010 och kommer att kosta en sisådär 4.5 Euro. Ibland får man verkligen vad man betalar för.

Duktigt försenade kom vi fram till resans sista besök på Vinedos de Aldeanueva, vinerna går under namnet Azabache och många av dem säljs i Sverige. Det märktes att skörden var nära och de som höll i provnigen var stressade vilket mynnande ut i att provningen blev oengagerad. Vinerna var över lag rätt ointressanta och det var inga stora viner som presenterades men genomgående rena, mjuka, fruktiga och moderna som tillfredställer väldigt många. Det var inte förens vi kom till bodegans toppvin ”Culto” som jag hajade till. En blandning av graciano och tempranillo som harmonierades i en aromatisk och kryddig skapelse med fin mörk frukt, svarta bär, lakrits och en cool örtighet, polerad tanninstruktur, fin syra och en bra balans. Efter att ha konstaterat att min packning för längesedan var överfull fick de snälla grabbarna flytta runt lite i sina resväskor och plocka med sig några flaskor hem till fröken. Varför är resväskor aldrig tillräckligt stora?

Det har varit en fantastisk upplevelse att få tillbringa ett par dagar i ett av världens mest kända vindistrikt. Ett distrikt som fortfarande, tyvärr, ofta missuppfattas och trots stora förändringar de senaste åren har man inte riktigt nått fram. Det är allt för många som fortfarande förknippar Rioja med de tunna, sönderekade vinerna med trött frukt. År 2001 presenterades ”Det Nya Rioja”, vilket bla innebar fransk ek, kortare lagring, mer frukt och koncentration, den typ av vinstil som många av dagens konsumenter söker. Under en tid har det imponerats av denna moderna fruktdrivna stil från Priorat och Ribera del Duero, för att inte nämna Nya Världen, men man glömmer lätt bort att samma typ av vin även kan hittas i Rioja och då ofta till ett lägre pris. Rioja har så mycket att erbjuda, ett utbud av stilar som sträcker sig från det mest traditionella du kan hitta till de modernaste vinerna vi skådat. Jag tror att det är så enkelt att folk inte är beredda att betala för ett riojavin, de vill ha samma prislapp som för några år sedan men med ett annat innehåll i flaskan, vilket vem som helst förstår är en omöjlighet. Om du är en av dem som vägrar lägga mer än ett tvåsiffrigt belopp på ett riojavin så får du också vara beredd på att du får den traditionella crianzan som kanske inte alla gånger är så upphetsande, men jag lovar dig att om du mot förmodan skulle hitta en AC Bordeaux i samma prisklass så får du garanterat samma skit i glaset, om inte värre. Som sagt, man får vad man betalar för. Oftast.

Så till sist, ett stort tack till Tomas Fyhr på Hero kommunikation som ordnade allt så fint och till Michael Jamais som bidrag med sitt enorma kunnande. Lärorikt, underhållande och mycket trevligt!

Följ mig även på Fresh Magazine