Baigorri är en av de mest moderna bodegorna man kan hitta i Rioja, den grundades 1997 och har inget med den klassiska filosofin att göra. Druvorna som används till detta vin är av 100 % viura, de växer och frodas i den kalkhaltiga leran i Rioja Alavesa och efter en noggrann selektering väljs bara de bästa ut. Druvorna, musten och vinet styrs och förflyttas enbart med hjälp av gravitation i denna toppmoderna bodega som mestadels ligger under jord.

Vinet är av en vacker guldgul färg med en doft som är ren och generös. Aromer av tropisk frukt, vaniljsötma, popcorn, nötter och en frisk citruston fångar mitt intresse.

När vinet sedan kittlar törsten infinner sig ett stort välbehag. Ett snyggt strukturerat vin med polerade fattanniner, livlig syra och en viss alkohol. Vinet är fylligt med komplexa runda smaker av tropisk frukt, nötter, popcorn och en härlig fräschör. Det är elegant, välbalanserat med mycket finess som också erbjuder en lång mineralisk eftersmak.

En alkohol på 14.5 % i ett vitt vin är relativt mycket men här är den snyggt inlindad i den mogna frukten och i den friska syran så den är inte alls till besvär. En modern vit Rioja när den är som bäst och man ser inte en skymt av den gamla skolan, de fatjästa viuradruvorna har legat på nya franska ekfat i 9 månader. Ett vin som är bra nu men som säkert kan ligga några år för att få ännu djupare koncentration och komplexitet.

Njut vinet tillsammans med en klassiskt höstig kantarelltoast. Jag dör så gott! Tyvärr finns denna läckerhet inte i systembolagets ordinarie sortiment men det går alldeles utmärkt att beställa genom privatimport och det är garanterat värt att vänta på. En stilig spanjor som alltid borde finnas hemma.

Följ mig även på Fresh Magazine

Den tredje dagen bar det iväg till Alta, det största området i regionen med ett maritimt klimat som är starkt influerat av Atlanten i norr, det ger milda vintrar och svala sommarnätter. Rioja Alta skyddas också från de kalla Atlantenvindarna och riklig nederbörd av Sierra Cantabria i norr och Sierra de la Demanda i söder. Jordmånen består av kalkhaltig lera men även alluvial och järnrik lera, vilket ger viner med en bra bredd.

Dagens första besök var hos familjeägda Bodega Corral men vinerna som tillverkas här går under namnet Don Jacobo. Efter en rundvandring på den äldre och klassiska bodegan, hamnade vi på pilgrimsleden som går strax utanför bodegan. Hurtiga människor som var på väg mot sitt mål passerade och jag kunde inte förstå varför man utsätter sig för något sådant. Det var inte förens vi satt i jeepen som tog oss upp till Bodega Corrals vinodlingar som jag kom till insikt. Den fullkomligt galna men underhållande vinmakaren, som också körde vilket gjorde mig smått nervös, förklarade att man blir helad och frälst av att vandra den berömda leden. Jag tänkte över det, men efter en kort sekunds förvirring kom jag fram till att den ca 800 km långa vandringen inte förtjänade mina synder. Bodegans viner var tyvärr ingen sensation och lämnade ingen djup berörning i mitt smaksinne och lukten av unken källare i provningslokalen visade inte vinerna speciellt mycket rättvisa. Kanske var det tur, vinerna påvisade nämligen en liten orenhet som, om möjligt, dämpades av lukten i rummet. Att deras crianza, årgång 2005 serverades på Nobelfesten 2007 kan enbart vara ett resultat av sponsring eller dåliga kontrakt.

Vi åkte vidare en kort stund och när vi var framme hade jag hamnat i paradiset, jag undrade om någon där uppe ville visa mig vart jag skulle hamna om jag mot all förmodan skulle vandra den förbaskade pilgrimsleden. Bodega Finca Valpiedra ligger på en höjd som ger en sagolik utsikt över bergen i fjärran och den mäktiga Ebrofloden som omringar egendomen och dess vinfält. När vi väl kunde slita oss från den fängslande naturen leddes vi in till den stilrena och moderna bodegan. Vi nådde hjärtat av byggnaden, källaren där vinerna ligger och vilar i nya franska ekfat, och det kunde ha fått vilken ateist som helst att bli frälst. Enorma pelare som sträckte sig upp till den ofantliga takhöjden, en doft som lugnade sinnet och ljuvlig musik som charmade mig totalt. När vi sedan provade vinerna testades ”Cantos de Valpiedra”, 2006 och ”Finca Valpiedra”, 2005. Det första är en enklare variant av vin nummer två men båda vinerna visade prov på fin struktur, dock något sträva fattanniner som kanske behöver några år för att poleras men med en fin syra, mycket bra fruktkoncentration och en längd som sitter i. Schyssta moderna viner för en liten peng som man dessutom kan hitta på systembolaget. Så nu är jag överbevisad och har bestämt mig, jag struntar i att vandra 800 km på en pilgrimsled och slår mig istället ner i Finca Valpiedras källare och knäcker några flaskor rödtjut. Jag når mitt mål med frälsning och blir dessutom lycklig och får en behaglig berusning på köpet. Fantastiskt.

Det tredje och sista besöket för dagen var på Ramón Bilbao. En Bodega som behåller lite av det klassiska men som även inriktar sig på moderna och fruktdrivna viner, de jobbar mycket med renhet och det fräscha genomsyrade hela vineriet. Det snålades inte när bodegans viner skulle testas, flaska efter flaska korkades upp och alla vinerna var av hög kvalitet. Deras flaggskepp ”Mirto” gav mersmak och några flaskor fick följa med hem. Frukt, kraft och koncentration i elegant förpackning.

På en liten finare restaurang skulle kvällens middag avnjutas, ”Taverna de Heredias”, även denna lite avskilt från Logronos upplysta gator. De fantastiskt söta tomaterna beställdes in, friterad ansjovis med röd paprika låg fint upplagt på ett fat och sen kom det vi alla väntat på: det blodiga, grillade köttet från frigående, välmående kossor. Otroligt gott men gårdagens middag på det rustikare haket var snäppet vassare. Dyrare är inte alltid bättre. Till detta dracks det självklart en hel del vin. ”Vina Tondonia Blanco” Reserva 1990 från en av de äldre bodegorna i Rioja, López de Heredia i Haro. Ett vin som måste upplevas, helt i sin egen stil som legat på amerikanska fat i 6 år och fått oxiderade toner. Mer traditionellt än så här blir det inte och det är även svårt att hitta ett vitt vin som coolare än detta. Nästa vin var den totala motsatsen, ”Roda I”, Reserva 2004, ett kaxigt, ungt rött vin av tempranillo som enbart legat på franska fat. Kvällens favorit för mig. ”Prado Enea”, Gran Reserva 2000 från den klassiska Bodegan Muga som är och nosar lite på den moderna stilen ställdes mot ”San Vicente”, 2005 från Señorio de San Vicente som är en mogen modern tempranillo som trots detta inte tappar sitt ursprung. Återigen en händelserik dag, där klassiskt möter modernt, blodigt kött möter rött vin och där Finca Valpiedra spöar skiten ur Gud.

Följ mig även på Fresh Magazine

Som jag hade pluggat. Jag hade vänt ut och in på Spaniens alla distrikt, klimat, jordmån, druvor, vinmakare, producenter, årgångar och årtal. Jag kunde rabbla allt baklänges mitt i natten men vad hjälpte det? Ingenting. I flera månader hade jag levt i min bubbla, knappt kontaktbar och med humörsvängningar som hade fått vem som helst i min omgivning att gå i taket. Tur att jag har människor omkring mig som vet hur jag fungerar och accepterar det annars hade jag fått leva ensam resten av mitt liv. De sista dagarna innan SM gick jag och funderade på vad jag möjligtvis hade glömt. Under tävlingen på fråga nummer tre fick jag svaret… Allvarligt talat, hur relevant är frågan om spanska vinevent kopplat till spanska städer? Dessutom med korrekta svar som gav sex poäng! Hade jag varit en av dem som vunnit hade jag självklart svarat att det var en bra bredd på frågorna, nu svarar jag att det var helt ointressant i sammanhanget.

Så när vi hade fått bekräftat det vi redan visste, att vi inte skulle få något SM guld i spansk vinkunskap, ville jag bara trycka på en knapp och försvinna bort. Bort från alla glada människor som minglade, skrattade och som pratade ivrigt med varandra med ett glas vin i handen. Jag ville bara kräkas. Så jag lämnade salongen efter att jag hade svalt min stolthet och varit en duktig flicka som gratulerade det vinnande laget med en handskakning. En handskakning som resulterade i en klapp på axeln och i ett ”ni var ju också duktiga, bra kämpat!” Alla som är lika dåliga förlorare som jag vet att i det läget är något sådant det sista man vill höra. Om möjligt, lämnade jag stället ännu mer förbannad, besviken och med gråten i halsen.

Söta Lotta kom och hämtade mig innan klockan hade passerat 21.00, jag fick spy galla och avreagera mig vilket man faktiskt mår förvånansvärt bra av, speciellt när det sitter en nära vän bredvid och tycker precis som jag. I vilket fall så är vänner världsmästare på att låtsas att de tycker likadant i jobbiga situationer. Hade jag varit ensam i min kropp skulle det bästa botemedlet varit en rejäl fylla som suttit i några dagar, jag hade druckit sprit tills jag somnat för att sen vakna morgonen därpå och göra om det. Om jag har problem med spriten? Absolut inte. Om jag är bitter? Så jävla bitter.

Det är lustigt ibland hur otippade saker kan få en på bättre humör. Efter att ha lipat sönder mig i soffan och en årsprenumeration av snytpapper låg i en hög på bordet, kom räddaren i nöden. Jag fullkomligt älskar praktikanten Jerry! Skratt och gråt med Jerry på repeat i flera timmar, lite klassiskt nintendo med Super Mario Bros, mängder av glass och fantastiskt mycket kärlek hjälpte faktiskt. Tårarna som jag aldrig trodde skulle ta slut, slutade faktiskt att rinna, klumpen i magen av ångest löstes upp och världen som jag trodde gått under visade sig ha kommit tillbaks i all sin prakt. Kanske blir jag till och med så mogen att jag slutar se det som ett misslyckande och istället ser det som att jag är en erfarenhet rikare. Chansen att det skulle inträffa är dock inte så stor. Så jag förblir nog en omogen, bitter dålig förlorare ett tag till, skillnaden från många andra är att jag är fullt medveten om hur barnsligt jag beter mig. Kom igen, det var bara en tävling! Yeah right.

Följ mig även på Fresh Magazine

03.35 ringde klockan, förvirrad och sömnig klev jag motvilligt upp ur min varma säng. En timme senare satt jag på ett iskallt tåg med en barnfamilj bredvid mig, jag irriterades av att bebisen skrek och av sex-åringens ständiga pladdrande om fullkomligt meningslösa saker. Ändå satt jag kvar, jag var för trött för att röra mig och för att börja organisera om, en tre dagars resa kräver ändå sin kvinnas packning. Så jag antar att jag fick skylla mig själv.

Jag var stelfrusen men full av förväntan när jag kom till Malmö, jag skulle få träffa gamla vänner och bekanta, dessutom lyssna på Spaniens enda Master of Wine, Pancho Campo. Efter många kramar och kära återseenden skulle vi äntligen börja vår utbildning, Spanish Wine Education Program. Vi möttes av en långhårig man i hästsvans som inte alls var Pancho, det visade sig att han hade fått förhinder och ni kan ju bara tänka er bevikelsen som gick som en susning i salen.

Efter att ha spenderat en hel förmiddag med en presentation av sponsorerna, pratat om Spaniens turism och kultur var jag redo att köra igång med det som jag kom dit för att göra: lära mig mer om de spanska vindistrikten och dess viner, få en ordentlig genomgång inför SM nästa vecka samt att få kunskap som jag inte lyckats hitta någon annanstans. Jag fick inte något av det.

Javier Arauz visade sig vara ett arrogant och nonchalant inhopp för Pancho. Förväntningarna på att utbildningen skulle hållas på en hög nivå med relevant fakta och information om ämnet så att man skulle få nya infallsvinklar gick i kras. Mr Arauz gjorde mig bara mer förvirrad, kan man inte hålla reda på de tillåtna druvorna till cava och sedan inte kunna skilja på om de är gröna eller blå, kanske man ska fundera på om man verkligen är kompetent nog för att undervisa ett gäng spanska vinentusiaster?

Föreläsningarna gick ut på att punkt efter punkt, bild efter bild, presentera Spaniens vinkultur på PowerPoint, exakt efter det material vi hade fått utskickat veckorna innan kursen. Jag kunde sida efter sida i mina anteckningar bocka av vad jag redan visste, totalt ointressant. När det sedan dök upp en fråga, ryckte han på axlarna och sa att det var ointressant eller slängde sig med sitt älskade uttryck ”depende”. Ointressant med detaljer för honom kanske men inte för oss som ska tävla, vi måste ha detaljerna och svar på frågor som är ganska långsökta, den generella faktan i detta sammanhang är ganska ointressant. Jävla pajas.

De få minuter vi hade Pancho Campo med oss på ”skype” var ovärderliga och också den enda tiden man lärde sig något av intresse. När sedan Mr Arauz kallade mig, Oskar och Carin (det är vi som ska tävla tillsammans) för ” the troublesome corner” tappade jag det helt. Kom igen, det var väl inte mitt fel att han inte kunde svara på mina frågor. Jag kände mig som en busig skolflicka igen, skillnaden var att den här gången kom jag inte försent, jag kastade varken suddgummi eller pappersflygplan på läraren, inte heller var jag högljudd. Jag trodde bara, eller jag tog för givet, att han var mer påläst än så.

Så som sagt, jag borde aldrig klivit upp. Det jag däremot borde gjort, var att  ha gått på den spanska vinprovningen dagen efter utbildningen som tydligen var helt fantastisk. Det provades bl.a. Vega Sicilias toppvin ”Unico”, Alejandro Fernandez ”Pesquera” och Peter Sissecks ”Pingus”. Alla stora viner från grymma årgångar av de bästa spanska producenterna. Istället satt jag hemma med handen i en stor godispåse. Det var också gott.

Följ mig även på Fresh Magazine

Fusione med amerikanske Mark Shannon som vinmakare är en relativt okänd producent, i alla fall för de allra flesta. Mark gjorde sitt första vin 1998 och det fick namnet A Mano vilket betyder handgjort, vinet har fått många fina utmärkelser och är en stor favorit världen över. Det är gjort på 100 % primitivo och kommer från Apulien i södra Italien.

Drycken som spills i glaset är av en blåröd färg, som sig bör för ett ungt vin. Med lite snurr når aromerna näsan och doften är inte speciellt stor men den är ren med mycket lakrits, viol och mörka bär, det finns även en örtighet och alkoholen sticker lite i näsan.

Vinet byggs upp av relativt sträva fattanniner, fruktanninerna är lite snällare, syran finns där och är riktigt bra. Ett medelfylligt vin med aromer av mörka bär, syltad frukt och lakrits som kommer tillbaks i smaken, en liten bitterhet sitter kvar och alkoholen gör sig märkbar igen. Eftersmaken är inte speciellt lång och vinet ganska obalanserad.

Det här är inget vin som jag skulle dricka rakt upp och ner utan vinet är allt för kärvt och bittert med en alkohol som görs sig påmind för att kunna njutas som det är. Absolut, det här är personliga värderingar jag lägger in, men jag är inte alls imponerad av detta vin som har fått så mycket bra kritik. Dock är jag ordentligt skolad på Gustibus, så jag säger självklart att det är ett vin som inte tilltalar mig.

Vill ni ändå prova vinet så gör det lite rättvisa och servera med mat som kan möta upp syran, runda av fattanninerna och bitterheten samt dämpa alkoholen. Varför inte en enkel pastarätt med knaperstekt sidfläsk, champinjoner och lök, inlindat i lite grädde så syran i vinet får jobba lite? När vi ändå är i Italien.

Följ mig även på Fresh Magazine

Den första dagen spenderades i Alavesa, den minsta delen av Rioja men med de bästa förutsättningarna för att göra kvalitetsviner. Den höga höjden gör så att druvorna får tid till att mogna utan att förlora sin syra och den kalkrika jorden skapar en mineralitet i vinerna som ger en känsla av terroir. Sen är det givetvis inte alla som lyckas…

Första besöket bar iväg till Bodega El Coto, en storsäljare i Sverige som de allra flesta hört talas om. Vi möttes av en kortväxt man med gigantiskt stora ögon, alla som har sett Allison i Top Model vet vad jag pratar om… Det var rent, snyggt och inget hyckleri om deras filosofi; moderna, fruktiga kvantitetsviner till en bred publik. Fair enough.

Nästa stopp blev på Casa Primicia i Laguardia där min förälskelse av landskapet snart gick över till besvikelse. Vi träffade mannen bakom bodegan på 700 meters höjd och det var svårt att slita blicken från omgivningen som bjöd på vinodlingar så långt ögat nådde, dramatiska bergstoppar i fjärran och pärlande vattendrag i det grönskande området. Vi fortsatte ner till byn där det gamla vineriet gjorts om till representationssal, där fick vi en historielektion utan dess like av mannen som luktade förfärligt mycket svett. Det följdes av en provning av bodegans viner som inte alls imponerade, en oren känsla i både doft och smak skuggade alla vinerna och det fanns kanske en anledning till att vi inte fick se vineriet där vinerna framställs. Kan det vara så att smutsiga utrymmen och skitiga fat är anledningen? Vi fick heller inte prova deras toppvin, ”Vina Diezmo”, som har fått många utmärkelser. Kanske hade det varit så att den, förhoppningsvis, koncentrerade frukten kunnat dölja orenheten i vinet? En fråga som jag inte har några ambitioner att lösa. Den viktiga frågan i det här är varför systembolaget väljer denna bodega när det finns så många  andra som är bättre, ännu värre är att Casa Primicia är en av storsäljarna. Jag ryser.

Dagens sista besök på Bodega Luis Canas var en fantastiskt upplevelse. En snabb rundvandring genom bodegan och en blick ut över vinfälten var en total motsats från den förra bodegan. Det gick undan, det var effektivt och lärorikt men framför allt var det inga mögelsvampar som stack i näsan. Provrummet var stilrent och schysst designat, generösa vinkupor med underbara viner. Det provades vitt, rosé och rött i alla kvalitetsbeteckningar, från unga till gran reservas, från endruvsviner till bodegans toppviner och alla höll en otrolig kvalitet. Luis Canas Crianza 2006 är den bästa crianzan jag druckit! Toppvinet ”Hiru 3 Racimos”, 2005, har en fantastisk fruktkoncentration, namnet kommer från att endast 3 vindruvsklasar per ranka  får skördas och det är det som ger den enorma koncentrationen. Det här är det enda vinet från bodegan som finns på systembolaget, det kostar 599:- och är värt varenda krona! Dagens andra favoritvin var ”Graciano”, 2006, kraftfull och generös med hög syra och alkohol, mycket tanniner och mörk frukt. Ett ungt vin att lagra men som redan nu är underbart. Bodega Luis Canas bygger alla sina viner på omsorg, hårt arbete och kvalitet, vilket charmar, förför och säljer. Smått lyriska återvände vi till hotellet för ett snabbt ombyte inför middagen.

På en mörk bakgata i centrala Logrono gick vi in på ett cigarettstinkande, rustikt grillhak, ”Asador Egues”. Vi gick längst in i restaurangen, förbi ett hål i väggen som visade sig vara köket och slog oss ner. In kom fantastiskt söta tomater, den största sparrisen jag sett, grillad röd paprika och den berömda skinkan Jamon Iberico. Lite lokalproducerad olivolja och salt var allt som behövdes. Det första vinet som spilldes upp var enkelt, fruktigt och kolsyrejäst. Ett vin som inte säger speciellt mycket och mitt bästa förslag som tilltugg till ett vin stöpt i denna form är hallon och lakritsbåtar. Skitgott. Sen kom köttet i massor, rykande, perfekt grillat och blodigt. Grabbarna runt bordet såg ut som barn på julafton… Det andra vinet var från Marques de Vargas, en Reserva 2004, modernt och fruktigt med en bra syra och fina tanniner. In kom mera kött och som vi alla vet, mat kräver vin, så härnäst plockades en fruktbomb in från den moderna producenten Artadi, Pagos Viejos 2001. Ett vin från en grym årgång med djup och koncentration, kraftigt men ändå mjukt, vinet har legat på franska ekfat och inte på de klassiska amerikanska som traditionellt används i Rioja. Middagen avslutades med en rejäl kupa Orujo, Spaniens svar på grappa. Proppmätta, nöjda  och trötta gick vi genom den ljumna natten tillbaks till hotellet för att smälta dagens upplevelser, men kanske framför allt för att smälta maten.

Följ mig även på Fresh Magazine

När vi äntligen kom fram till Logrono, var vi uppspelta och förväntansfulla. Vägen från Bilbao hade varit  fängslande med höga bergstoppar både i norr i söder, däremellan ett kuperat landskap med mycket grönska och desto mer vinodlingar. Vi hade bara sett början. Jag slängde av mig reskläderna, tog på mig något obekvämt och sen  begav vi oss ut på Logronos berömda tapasgata, Calle Laurel.

Ett hav med människor, gamla som unga, minglade på de smala kullerstensgatorna, de hade uppenbarligen varit där förut och gjort ett bättre skoval än turisten från Sverige. Pumps med klack är inte att rekommendera. Vi gick från det ena haket till det andra, det ena sunkigare än det förra, men vilken fantastisk mat som serverades. Chorizo, champinjoner med vitlökssmör, Pata Negra och grillat lamm med paprika var bara några läckerheter som provades.

Till det dracks det en mängd röda, fruktiga Crianzaviner och det skålades friskt till de väl upplysta bargatorna. Spanjorernas förkärlek till lysrör kan jag inte förstå men tapasgatan är en upplevelse utöver det vanliga, okomplicerat, enkelt och billigt, men gud så gott!

Följ mig även på Fresh Magazine

Tiden efter att vi vann Rioja Sommelier Award har mycket kretsat kring Spanien. Kulturen och maten men framförallt om vinerna. Hösten började med en resa till Rioja distriktet och under några dagar fick vi tillsammans med Tomas Fhyr och Michael Jamais besöka distriktets tre underregioner. Vi var på både moderna och traditionella bodegor, däremellan var det fokus på mat, mat och mat. Några kilo tyngre återvände vi hem till Sverige och det var dags att ta tag i studierna. Nästa vecka ska jag på en tre-dagars utbildning om Spanska viner i Malmö, en perfekt genomkörare inför SM i Spansk vinkunskap som äger rum veckan därpå i Stockholm. Spanien har så mycket att erbjuda, gastronomin är fantastisk och vinerna likaså och tänk då så mycket jag har kvar att uppleva och upptäcka. Ett privelegium att inte vara fullärd… Fransmännen borde blicka över Pyrenéerna och ta lite lärdom, om inte om vin så kanske spanjorerna i alla fall kan erbjuda dem en charmkurs.

Följ mig även på Fresh Magazine

La Planta är ett vin från Ribera del Duero som är ett av Spaniens främsta och mycket omtyckta vindistrikt. Tempranillo är druvan i detta vin och det är även den vanligaste druvsorten i området. Bodegan som tillverkar vinet, Arzuaga Navarro, är en realtivt ung, familjeägd vingård som började sin verksamhet på tidigt 90-tal.

De levererar här ett vin som är vackert mörkrött med en generös doft som har en tydlig fatkaraktär. Näsan bjuder även på en stor fruktrikedom där mörka, mogna bär och frukter som plommon och körsbär är framträdande, det finns även inslag av choklad, tobak och vanilj. 

Smaken är balanserad med välsvarvade fattanniner och mjuka frukttanniner, vinet har en bra syra och fantastisk frukt. Ett fylligt vin med kraft och koncentration utan att bli klumpigt. Aromer av mörka bär, vanilj och choklad kommer tillbaks i smaken och vinet har en snygg avslutning med en lång eftersmak.

Njut vinet på egen hand eller ta fram en fin bit svensk hårdost och känn hur lyckan blir total. Eller så kan man göra som alla andra och servera vinet tillsammans med grillat kött, bakpotatis och en mustig sås. Säkert kort för många men rätt så tråkigt.

Somliga anser att vinet inte vinner på lagring, men jag tycker att det har tillräckligt med frukt, alkohol, syra och tanniner för att ligga i en väl tempererad källare i alla fall några år till. Vinet är mycket prisvärt och fantastiskt gott att dricka nu men jag har köpt på mig några flaskor som ska få ligga och gotta till sig för att se vad som blir av det. Ren nyfikenhet.

Det här är ett vin som var med i Systembolagets nyheter maj 2009 och det finns bara tillfälligt i butikerna. Så ni lyckligt lottade som har några flaskor kvar i er kommun, spring och köp! För att hjälpa någon kan jag avslöja att flest flaskor finns kvar på lagerhyllorna i Arvidsjaur.

Följ mig även på Fresh Magazine